Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby och ska göra det även 2017.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå.

tisdag, mars 21, 2017

Så kul det är när det är kul

Ibland blir man allt lite överraskad över sig själv. Stundtals har jag lite taskigt självförtroende och tror att jag inte är bra nog. Inte tillräckligt tränad. Inte orkar. Osv osv osv.

Den här veckan har börjat jäddrans bra. I går blev det ett simpass med Team Rynkeby Swimteam. Alltså det finns inget som heter så, det är bara jag som kallar oss så, jag och mina gamla tjejkompisar från tidigare Rynkebyteam jag varit med i.

Alltså en gång till, själva tjejerna är inte gamla. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga, men man ska ju inte nämna något om kvinnors ålder lärde pappa mig. Men dom är inte gamla. Inte ens rynkiga. Dom bitarna står jag för.

Hursomhelt, simpasset igår var riktigt roligt, gick jättebra och mitt självförtroende fick sig en kick uppåt. Till och med så jag idag började kika på våtdräkt N+1. En kul regel tycker jag. Passar på allt.

I afton efter jobbet, men före middagen måste det tränas något. Ett pass på trainern blir väl bra innan maten, tänkte jag. Tänkte mig ett pass på Zwift, men jag var tvungen att starta om datorn och det tar löjligt lång tid.

Så under tiden bestämde jag att jag kör en free ride i en halvtimme med enminutsintervaller, med en minuts vila mellan varje. Och ZZ Top på full volym i lurarna.



Nämen fan vad bra det gick. Benen svarade som aldrig förr och det var plötsligt jättekul att trampa så mycket jag orkade under de där enminutsintervallerna.

Vet inte vad det  berodde på. Kanske för att jag för några veckor sedan köpte ännu en ny sadel. Dessutom flyttade jag före passet fram sadeln ca 2-3 cm. Tänk om det var det som var själva grejen? Kanske en placeboeffekt, med det spelar ju ingen roll så länge som det känns bra.

Min senaste sadel där allt liksom får plats. Om man säger så.

Sadeln känns så här långt som den bästa jag provat hittills. Visserligen har jag bara suttit på den på trainern och aldrig längre än en timme, men den lovar gott, det gör den.

Åtta intervaller hann jag, med för mig ovanligt bra wattuttag. Men den sista var tung, rejält tung. 

Lite kul är att den sista blev den bästa. Kanske för att middagen vankades och jag ville ge allt jag hade i benen.

Om en värmekamera hade fotat insidan av mina lår på sista
intervallen, hade nog bilden sett ut just så här. Brinnande eld.


 Sen blev det lite nedcykling, men till och med då trampade jag nästan på mitt FTP-värde.

Kanske jag gjorde ett dumt val att köra trainern, kanske skulle jag tagit ett löppass istället, ska ju springa Tunnel Run på lördag. Det är ju det jag säger, det är stökigt att träna triathlon, man måste träna allt och alla grenar är inte jätteroliga. 

Det här kommer att bli bra. Måste ju komma i absolut toppform till trilägret på Mallis om 1,5 månad. Många berg ska besegras då. Formentor, Piggen, Sa Calobra. Eller vettefan om jag törs ge mig på Sa Calobra. 

För att klämma den måste man ju först ha klättat upp rätt långt. Och sen nerför SC, och sen uppför. Det blir jobbigt, har man väl kommit till botten, så finns inga alternativ för att komma hem, man måste klättra. Alternativet är båt därifrån. Mm, vi får se hur det blir.

Nu blir det obetald reklam. 

Min kära dotter tillika medarbetare har ju blivit simfröken. Inte nog med det, nu är hon även med som simcoach för open water-simmare också.


Mina barn är tuffingar, inte undra på att jag själv blir peppad till att ge mig på jobbiga utmaningar.

Vill du läsa mer om vad och hur hon ska coacha ow-simmare kan du kolla HÄR.


lördag, mars 18, 2017

Historiens vingslag daskade till mig idag

Idag är det lördag. Lördag är kulturdag ytterligare några veckor innan cykelsäsongen drar igång på allvar. Det är så hustrun och jag kommit överens om.

Har inte riktigt lyckats övertyga henne om att cykel också är kultur. Dock med den numera vanliga särskrivningssjukan, kul tur.

Det blev en förmiddag med lite abstinens när vädret var ett typiskt cykelväder för en rejäl premiärvårtur. Men ett löfte är ett löfte.

Så istället för cykling besökte vi Sven-Harrys museum i Vasaparken. Vilken byggnad. Häftig är bara förnamnet. Vi till och med gick en guidad visning på museet. En fantastisk upplevelse, för guiden berättade på ett jättehärligt sätt om det vi såg. Humor hade han också, trots att han kom från Småland.


Man måste liksom se lite djup och
allvarsam ut när man kollar konst.
Det är sen gammalt.

Har inte varit i Vasaparken på typ en miljard år, med plötsligt slog minnet till. Det var ju här, för ganska precis 55 år sedan som jag blev en hyllad fotbollshjälte. Vill du veta hur? Ska jag berätta?

Okey då.

Jag spelade i ett lag som heter Karlbergs BK. Vi deltog i en fotbollsturnering som spelades i just Vasaparken. Vi tog oss ända till finalen. Oavgjort. Skulle avgöras med straffsparkar. Jag var målvakt.

Avgörande straffen. Ställer mig på mållinjen en smula nervös, för fram till bollen går legenden Claes Marklund. Tror han hette så. Visserligen var vi bara 11 år gamla, men han hade ett rykte om sig att skjuta bollar hårdare än någon annan 11-åring i hela Stockholm. 

Och nu skulle han skjuta en straff på mig. Domaren blåser, Claes springer fram mot bollen och skjuter iväg den som en dödsbringande missil mot mig. Lyckas få upp min vänsterarm och bollen träffar min handled och styrs över ribban.

JAG RÄDDADE STRAFFEN. VI VANN!!!!

Mina kompisar rusade fram superglada och hissade mig som värsta hjälten. När jag kom hem fick jag ont i handen och mina föräldrar körde mig till akuten. Där konstaterades att något ben i handleden hade gått av. Ryktet hade rätt, legenden sköt bollar hårdare än någon annan.

Jag fick gå med gips några veckor och man väl säga att min hjältestatus inte blev mindre för det.


Här, lite framför trädet blev jag hjälte som 11-åring.
Sånt glömmer man aldrig.

fredag, mars 17, 2017

Nu kanske jag har hittat glädjen igen

Har varit några tunga månader nu då jag har letat efter den där riktiga träningsglädjen. Du vet då man bara vill skrika jippie, när det är dags att köra ett pass. Har inte riktigt känt den glädjen och motivationen på ett tag. Bara haft en jobbig känsla när jag gett mig på mina pass. Det enda som känts hyfsat kul har varit spinning och trainerträning.

Den sista tiden har det faktiskt förändrats. Kanske vårkänslor, vem vet. Häromkvällen var jag ute på en kvällslöprunda. Kändes förvånansvärt bra och jag kände till och med ett litet glädjeskutt i själen.

Igår kväll innan middagen fick jag för mig att köra ett pass på trainern. Bara lite sådär liksom. Hade planerat en vilodag, men träningslusten tog över. Zwift har ett fint 30-minuterspass på den s.k sweetspotnivån. Perfekt om man inte vill nöta en timme eller mer.

Är man sponsad med POC-glajjor måste de användas i alla lägen.
T.ex för att skydda ögonen för motvinden från fläkten som
blåser på högsta hastighet.


617 watt är ju inte skitdåligt. Det är 6,05w/kg för mig det. Fast det finns en hake. En liten bara. Jag orkade bara hålla det i 10 sekunder. Men i diagramet ser det ju bra ut. Om jag tränar duktigt kanske jag kan hålla 617 w i 30 sekunder om några veckor.

Får faktiskt vara glad om jag orkar hålla 2 w/kg någon längre stund. Starkare än så är jag inte. Finns lite att jobba på kan man säga. Och det är ju det jag gör. Hoppas det sen märks ute i verkligheten också om några veckor.

I morse tog jag ett stort steg. Första rejäla simpasset sedan den 11/1. Herregud, 9 veckor utan simträning, det funkar ju inte. Har inte haft någon träningskompis och inte heller har jag kört någon simkurs. Och lat är jag, så det har inte blivit någon simträning. Om man bortser från mitt överraskande guld på 44 meter medley förstås. Har du missat det? Aj aj aj, finns att läsa om HÄR.

Men så blev jag lite överraskande inbjuden av två f.d Rynkebytjejer, Elin och Stina, som kör simträning två gånger i veckan att hänga med dom. Klart man hänger på då. Visserligen snuskigt tidigt, kl 0630 hänger vi på låset till simhallen.

Men helt perfekt att plötsligt få några träningskompisar även på simningen. Lättare att ta sig samman och träna då. Nu ska sägas att de är ofantligt mycket bättre simmare än vad jag är. Och bättre cyklister. Och löpare. De har ju till och med kört Ironman i Kalmar.

För övrigt körde jag, Stina och Elin Ironman 70.3 i Pula i september 2016. Bara Elin tog sig hela vägen i mål då. Varken jag eller Stina klarade cut offen på simningen.

Har du glömt det eländet så finns en berättelse HÄR. Jag har inte glömt, och kommer aldrig att glömma den obeskrivliga besvikelsen som jag kände då.

Men nu är det nya tag som gäller. Vi tre, jag Elin och Stina ska köra Ironman 70.3 i Zell-am-See i slutet av augusti i år. Då kommer det att gå perfekt för alla tre.


Team Rynkeby Swimteam.
Stina körde Rynkeby 2014, 2015 och 2016. Elin körde 2015 och 2016.
 Sofie körde 2014. Mr Ego 2015, 2016 och nu 2017.

En sak till måste bara nämnas. Både Elin och Sofie har blivit uttagna till Team Skoda. Cykling snackar vi om nu. Det är fan i mig inte lätt att bli antagen där inte. Tuffa krav, de ska visst sno runt Pölen på lite drygt 8 timmar. Det snyter man inte ur näsan hur som helst inte.

Det är den typen av tjejer jag tränar med. Joråsåattliksom.....

Idag blev det 45 minuter simning. Kändes förvånansvärt bra. Klämde 25:or så det stog härliga till. Fast bara en 50:a. Det låser sig liksom när jag kommer till kanten efter 25 meter. Måste jobba lite på psyket där, det är det enda som hindrar att dunka handen i väggen och vända om. Men det G-Å-R inte. Vet inte varför, för orka två vändor på raken det gör jag ju, det är psyket som spökar, något annat kan det ju inte vara.

Provade även efter ett tag att bröstsimma, men herrejävlar vad segt det kändes. Som att simma i sirap, så jag bara måste få till crawlet för att simma effektivt. Måste.

Tänker så här. Om jag klarar att crawla 1900 meter istället för att bröstsimma så kommer jag trots allt inte att spara särskilt många minuter, däremot kommer jag sannolikt att spara benen rätt rejält. Och det är ju dom jag sedan ska cykla 9 mil med och sedan lubba ett halvt marathon. Klart det är superviktigt att spara benen i simningen.

Idag körde jag bara längd efter längd. Med vila mellan varje såklart. Nästa gång ska jag köra efter ett program med rejäl teknikträning.

Två simpass i veckan med de här tjejerna kommer att göra susen för min simform, det är jag säker på.

tisdag, mars 14, 2017

Teambyggarhelg

Nu har vi haft en sån där kul teambyggarhelg med Team Rynkeby Stockholm. Inga cyklar. Enkelt boende på Barnens Ö. Egen mat. Egen matlagning. Fantastiskt kul.

Visserligen har vi hållit på hela vintern att bygga ihop teamet vid alla träningar och diverse insamlingsevent. Men nu körde vi en tvådagarsgrej tillsammans.

I vårt team är spännvidden enorm. Det skiljer 40 år mellan den äldsta, gissa vem det är, och den yngsta.

Vi har en f.d elitcyklist med en SM-medalj i bagaget och vi har fullständiga nybörjare på racercykel.

Vi har läkare, studenter, VD:ar i storföretag, kiropraktor, bankstjänstemän, konsulter, marknads och försäljningchefer, kallskänka, varumärkesstrateg, trafikplanerare, affärschef, jurist och gud vet vad.

Det är den spännvidden, i alla hänseenden, som gör det här projektet så fantastiskt. Det är banne mig en ära att får vara med om något sånt här. Dessutom näst intill beroendeframkallande, så häftigt är det.

Dessutom är vi på god väg att samla in rekordmycket pengar till Barncancerfonden. Det är också helt fantastiskt.

Vår teamhelg började i lördags morse. Jag spar lite bokstäver, behöver de längre fram, så jag berättar med bilder istället.

Ett av Stockholms vassaste bussbolag sponsade bussresan


Många kassar mat blev det

Vi började med en tipspromenad. Dessvärre var några frågor 
grovt felformulerade vilket fick till följd att mitt lag inte vann.
Så himla typiskt.

Dags för uteträning. Slavdrivaren Louise gav oss rejäl träningsvärk
med en timmes hårdkörning där vi jobbade två och två.
Sen avslutade vi med 20 minuters löpning. Eller promenad
för de som föredrog det. Icke jag, jag sprang.


Efter en god lunch blev det lite prat av Kapten Jonas om bl.a olyckshantering, 
risker vid cykling och lite annat kring det. Viktigt att veta och diskutera kring.
Alla lyssnade andäktigt.


Dags för middag. Sjävklart finns en f.d kock i laget, Micke.
Han basade för middagen och hade grillat en helt
fantastisk grillköttbuffé. Absolut självklart med handjagad
bea-sås. De färdigfixade är oätbara enligt Micke.


När mörkret föll hade vi musikquiz anordnat av Jörgen.
På bilden syns mitt lag med Tina, Fredrik, Anna, Johan och Mr Ego.
Dessvärre var några frågor grovt felformulerade vilket 
fick till följd att mitt lag inte vann.
Så himla typiskt.


Efter quizen var det läggdags för de unga.
Vi, några av de lite äldre tonåringarna,var uppe lite längre och 
busprovade våra nya värdsacoola sponssolglajjor från POC. 
Samma modell som landslaget också är sponsade med.
På bilden Kapten Jonas, Mr Ego, Patrik och Tina.
Mannen bakom kameran var Jörgen, också en tonåring.


 Ny dag. Dags för frulle. Johan hackar gladeligen
lämpliga grönsaker.

Gro fixar både gröten och äggen.


Frukostchefen Henrietta allvarlig inför uppgiften
att förse 31 hungriga kompisar med en bra frukost.
Jakob lite gladare när han fixar baconbitarna.
Kaffehurran i bakgrundan hade jag satt igång. 
Vill bara lite anspråkslöst nämna det.



Vi fick en rejäl utbildning i HLR och fick även träna på ett tiotal 
dockor. Mycket viktigt och lärorikt.


 Vi avslutade med lite gruppterapi, att bygga högst konstruktion
av spagettipinnar och avsluta med en marshmallow på toppen.
Reidar tog kommandot och ritade en konstruktion som vi övriga gillade.
Efter lite interna stridigheter, nån jurist hade synpunkter på bygg-
lov, stabilitet och personsäkerhet, så samlade vi ihop oss och fick till
en vinnande konstruktion. Övriga grupper var rätt värdelösa att bygga, 
deras konstruktioner ramlade ihop bara man tittade på dom.


Den vinnande konstruktionen. MITT lag vann rättvist.
Jag utsågs till tejpansvarig. Övriga gjorde jobbet.

Sen blev det hemresa och mer eller mindre direkt efter hemkomsten
dags för ett hysteriskt jobbigt skivstångspass. Efter det ett synnerligen
välbehövligt pass med rörlighetsträning.


Sen var helgen slut och måndagen bjöd på en ruskig träningsvärk. Våra cyklar kommer nu att börja levereras och längtan till vår utecykling är stor för alla i teamet. Utepremiären är satt till första söndagen i april.

Om du blev lite sugen på att vara en del av Team Rynkeby så är ansökan till 2018 års team nu öppen. Du hittar den HÄR.

Nytt för 2018 är att Barncancerfonden lägger ner utlandsdelen av Ride of Hope och slår ihop den med Team Rynkeby. Så 2018 blir det bara en utlandscykling med koppling till Barncancerfonden enligt devisen tillsammans är vi ännu starkare och kan samla in ännu mer viktiga pengar till Barncancerfonden.

HÄR kan du läsa om sammanslagningen med Ride of Hope. Det kommer att finnas många team 2018 spridda över hela landet. Du kan söka till ett team nära dig. 

Och du, sök, att få vara en del av Team Rynkeby är en upplevelse du kommer att bära med dig resten av livet.

torsdag, mars 09, 2017

Jag har tappat kontakten med min sätesmuskel

Skum diagnos jag fick förra veckan. Har ingen kontakt med min sätesmuskel. Jo jag tackar.

Har haft, och har en del besvär med min nacke. Alltså förutom alla andra besvär i kroppen. När jag vaknar på morgonen kan jag inte böja nacken för att se hur jag knäpper ihop skärpet i brallorna.

Du märker här att jag nogsamt håller mig till att skriva skärpet, det finns något annat på kroppen som jag då av samma skäl inte heller ser. Men det kan man ju inte skriva om.

Förra veckan var jag på tjänsteresa till Bad Gastein. Vår 24:e skidresa under sportlovet. Jag och reseledare Ulla har kört dem alla.

Breaking news. Min vikt studsade upp 1,5 kg under den veckan. Inte bra. Inte bra alls.

Aha, kan det vara skiwassern som är orsaken till viktökningen?

Nästa år blir det The Final SkiTour. Då blir det den 25:e gången och sedan är det dags att lägga ner den. Tror jag.


Tänker föreslå för vår kapten i Team Rynkeby att vi kör ett
träningsläger här. Massor av hysteriskt branta backar.

Min medföljande förare Anders hade sin fru med på resan och hon är naprapat. Pratade med henne om mitt nackproblem, hon gjorde några tester och såg att korsmuskeln inte jobbade som den skulle. Ingen kontakt mellan min högra del av nacken, den som strular, och vänstra rumphalvan.

No danger on the roof. Lätt fixat med två enkla övningar som jag ska göra morgon och kväll i typ 4 veckor, sedan bör det ha ordnat till sig.

Problemet är att kroppställningen när jag sitter på cykeln/trainern/spinningscykeln inte direkt hjälper till att fixa det hela, tvärtom.

Men skam den som ger sig, här rehabas det för fullt, morgon och kväll.

Igår körde vi i Team Rynkeby Stockholm igång sista delen av träningsprogrammet Giro 4. Massa långa jobbiga intervaller som avslutades med en jävla massa 40-sekunders maxintervaller med bara 20 sekunder vila mellan varje. Klart man blir trött av sånt.

Snart är det cykelträning på riktigt, utomhus. Ska bli otroligt kul att se om det känns bättre i år efter vinterns all träning. Ska bli otroligt kul att se om jag orkar med en högre snittfart på rundorna. Om inte blir jag såklart besviken. Tänker på de bevingade orden, det kommer aldrig bli lättare, det kommer bara att gå snabbare. Hoppas det stämmer.

Förra veckan genomfördes traditionsenligt SM i simning. SM står för StockholmsBuss-Mästerskapet.  Genomfördes på Hotel Elisabethpark i Bad Gastein. Tävlingen var 44 meter medley, för bassängen var bara 11 meter lång.

Det fanns en herrklass och en damklass. Som stolt pappa kan jag meddela att dotter, tillika medarbetare Sofia vann damklassen utklassningsmässigt. Du får gissa vem som tog guldet i herrklassen.

Media var där såklart och gjorde några vassa intervjuer.

Uppsnacket inför tävlingen


Alltid viktigt med en rejäl uppvärming


Skarpt läge. Simningen. Själv ganska nöjd
även om det finns en viss förbättringspotential. 
Särskilt i vändningarna men också några små justeringar
i själva simningen behövs. Bara några detaljer, annars
ser det ju sjukt bra ut.


Guldintervjun

tisdag, februari 21, 2017

Det där med elcykel

I morse var jag ute på en promenad med hunden. Inte vår hund, dotterns hund. Vi har ingen hund. Har haft.

Måste ju säga att det är betydligt lättare att vara hundvakt än barnvakt. Men roligare att vara barnvakt. Lyckligtvis är våra barnbarn numera så stora att de inte behöver någon barnvakt i traditionell betydelse.

För någon månad sedan tog vi med dom till Moderna museet där de aldrig hade varit. Succé, meddelade föräldrarna senare. Kul.

Hursomhelt. När jag var ute och promenerade i morse fastnade blicken på en pendlarcyklist. Såna ser man ju hur många som helst av, så det var i sig inget konstigt. Det som gjorde att jag till och med stannade för att kolla var att den här cyklisten kom uppfarande i en backe som jag tycker är rätt ansträngande.

Tyckte han cyklade anmärkningsvärt fort uppför utan att se det minsta ansträngd ut. Inte ens bilar bakom var intresserade att köra om. När han passerade mig kollade jag extra noga på cykeln, och javisst, såklart satt det en klump på ramen. Elhoj.



Sen ägnade jag resten av promenaden åt att fundera över varför man köper en elhoj. Den är ju liksom ingenting. Ingen cykel, ingen moped.

Varför inte en vanlig cykel? Bättre för hälsan. Men jobbigare såklart. Alltså är en elhoj ett sätt att vardagsträna, fast inte så mycket så det blir jobbigt.

Men om man inte vill att det ska vara för jobbigt borde moped vara lite snabbare. Men då har vi ju det där smattrande ljudet såklart. Men det går snabbare än både cykel och elhoj.

För miljöns skull? Vacker tanke, men det kostar väl i alla fall någonting för miljön att ladda batteriet. Och var tar det vägen när det är helt förbrukat?

Om det är för miljön, varför inte gå hela vägen och välja en vanlig cykel? Vill kämpa för miljön, men bara lite lagom kanske?

Jag kom aldrig fram till ett bra svar varför man köper en elcykel. Men det är en nisch som växer oerhört fort läste jag, det säljs tydligen galet många elcyklar numera.

Funderade också på när de dyker upp på Vätternrundan. Kunde inte hitta något förbud om elcyklar i regelverket, bara förbud mot motordriven cykel. Är ett batteri per definition en motor?

Och hur länge tror du det dröjer innan de traditionella racerhojarna går att köpa med eldrift?

Är det månne cykelns framtid som redan är här? Det tog lite tid innan skivbromsarna började dyka upp på racercyklarna, nästa steg är nog eldriften.

Kikar man lite i kristallkulan så dröjer det säkert inte många år innan vi har den första SUB5-gruppen i VR. Kom ihåg var du läste det först.

lördag, februari 18, 2017

Jag är en ickecyklist

Fint väder. En lyckosam förhandling med tjänstgörande helgprogramsättare, dvs hustrun, resulterade i en rätt härlig lördagsförmiddag.

Den här helgen hade hon satt upp besök på Vårsalongen. Du vet det där plejset som okända konstnärer med lite tur kan få ställa ut sina alster. Vi kikar in där varje år och det brukar vara rätt kul.

Hon hade satt lördagen som kulturdag, men efter en del givande möten vid matbordet så kom vi äntligen överens. Jag kunde cykla på lördagen så går vi på Vårsalongen på söndagen. Perfekt.

Sagt och gjort. Upp kl 7, en god och närande frukost och sen började eländet. Eländet som kan hänföras till vädret och årstiden.

Det blev ullstrumpor, vanliga bibs, långbenad vintercykeltights ovanpå, på överkroppen merinoulltröja underst, en Craft vindstoppertröja på det. Armvärmare krängs på, sen en långärmad vanlig cykeltröja och sen ytterst en vindjacka. Kände mig som en Michelingubbe.

På fossingarna rejäla cykelvinterkängor med extravarm sula och ovanpå allt vinterskoskydd. Det var ju ändå tre minusgrader ute.

När jag äntligen krängt på mig allt var jag genomsvettig och jag gav mig iväg. Frös direkt. Borde ha tagit en vindväst ovanpå allt. Och en buff för att täcka hals och haka. Orkade inte vända om.

Hade planerat en 6-milatur i lugnt pulszon2-tempo. Började bra. Tog vägen förbi Skålhamra. Du som kört där vet att det är en kul sträcka på en mil med många svängar och många små backar genom ett härligt lantligt landskap. En av mina favoritsträckor av flera skäl.

Första halvan är rätt krokig


 Idag var det försiktighet som gällde. Rätt halt i skuggiga partier.

När jag cyklat några mil kom jag på att jag var jäddrans fikasugen, och på min planerade runda fanns inga öppna ställen, det visste jag.

Så därför tog jag ett snabbt beslut i en vägkorsning att köra lite längre och nå det berömda fikastället Lunda Livs. I alla fall berömd i Audax och lite andra cykelkretsar.


 Man tror alltid att det är stängt. Men det är det inte.
Eftersom det ligger lite off, tycks det vara ett populärt ställe
att göra inbrott. Därav alla galler.


Men gott fika och goda bullar har de i alla fall.

Efter en kort paus upp på aluponny igen för nu var det dags att vända hemåt. Bara fyra mil kvar.

Gick fint i två ungefär. Sen nådde jag norra delen av Skålhamravägen. Den är avsevärt mycket jobbigare från det hållet. Särskilt när tröttheten lite lömskt kommit smygande.

Stannade och åt den sista Snickersbiten. Laddade mentalt, för jag visste ju vad som väntade.

Och så iväg. Jobbigt jobbigt. Den ena backen värre än den andra kändes det som. Backar som jag normalt bruka klämma utan större problem kändes nu som Mur de Huy-varianter. Fan vad jag fick slita.

Det är "betyget" tyckte Strava jag var värd.

Idag mötte jag bara fyra cyklister. På våren möter man kanske 20-30-40 stycken på den här sträckan. Jag vinkade och ropade hej till alla fyra, men ingen besvarade mina hälsningar. De hade alla bockstyren. Det hade ju inte jag, så jag ansågs väl vara en ickecyklist, en gubbjävel som är ute på en liten motionsrunda på en hybridcykel med rakt styre. En snubbe som inte tillhör den "riktiga" cykelfamiljen. Alltså hälsar man inte tillbaka.

När jag kom hem var jag rejält trött. En snortung cykel, närmare 15 kilo, dubbdäck både fram och bak, tunga vinterskor, 103 kg ryttare, ett tyngre luftmotstånd låter som bra bortförklaringar.

Men som någon sagt, oavsett hur mycket man tränar kommer det aldrig bli lättare, bara snabbare. Jag tar till mig det. Men min snitthastighet var så usel idag så jag vill inte ens nämna den.

Trots allt, ett bra pass och jag är stolt att jag faktiskt körde så långt som jag gjorde, det var inte meningen från början. Det blev 83 km.

Nu återstår bara att försöka hålla mig vaken till kvällens Mello. Lite tveksam till det, men jag ska göra ett försök i alla fall. Eller inte.

By the way, för intresseklubben, den här rundan körde jag idag. Fikapausen längst upp i spetsen. Totalt blev det nog två mil extra idag än tänkt. För att få en fika och en bulle.



tisdag, februari 14, 2017

Jag har gjort fel. Jag gör nu en s.k. pudel

Läste du mitt senaste blogginlägg om semlans betydelse för välmåendet? Där hade jag en bild på en semla med lite näringsvärden inlagda i bilden. Jag tyckte den var kul att ha som illustration för det som jag skrev.

Jag snodde den bilden utan att fråga upphovsmannen till bilden. Det var inte bra. Det är olagligt. Man får inte göra så. Jag skäms.

Jag gjorde fel. Dumt. Pinsamt.

Upphovsmannen till bilden är Bjarne Nordberg. Det är han som tagit fotot och det är han som gjort hela bilden med all text inlagt. Alltså är det hans fel att jag numera gärna äter en semla för mycket.

Det var den här bilden jag olagligen snodde. Erkänn att du tycker den
är fin och gav dig en helt annan insikt om semlans betydelse för cykling.


Bjarne kontaktade mig och förklarade artigt det där med bildstöld från nätet. Jag har bett om ursäkt och han har accepterat den, och jag lovade att skriva lite om saken också. Som ett litet tips att man ska vara försiktig när man tar bilder från nätet.

Man får ta bilder från nätet för privat bruk, dvs du får ha bilder eller illustrationer tagna av andra än dig själv om de BARA finns i din dator och du inte publicerar dom på Facebook, bloggar, Instagram osv osv. Sån är lagen om upphovsrätt. Tar man bilder tagna av andra och på något sätt publicerar dom kan man dömas att betala dyra pengar.

Bjarne är en snäll människa som inte kräver betalt för min bildstöld. Vi är numera vänner på Facebook och har redan hittat några gemensamma nämnare, bla annat att vi är medlemmar i samma cykelklubb, Fredrikshof.  Det var en kul och en lite oväntad vändning.

Så än en gång Bjarne, f´låt.

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Då ska man kramas utav helvete rent ut sagt. Tar mig friheten att göra lite reklam i välgörenhetens tecken. Det här är vad vi i Team Rynkeby Stockholm ska göra idag.

Har du vägarna förbi Stureplan i Stockholm under eftermiddagen, så köp en kram. Billigt som tusan. Man kan betala för att slippa kramas också.

Tyvärr kan du inte köpa en kram av mig, inte idag i alla fall, jag har dessvärre ingen möjlighet att vara på plats idag.

Glad Alla Hjärtans Dag! 
Kom och kramas med oss i dag! 🤗
Kl 15.30-18.30 säljer vi i Team Rynkeby Stockholm kramar för bara 20 kr till alla som vill ha. Tag chansen, du som inte har någon att krama på Alla Hjärtans Dag, du som har någon att krama men vill öva lite först och du som bara älskar att kramas i allmänhet! Varenda kramkrona går till Barncancerfonden!
Så kom till Stureplan i dag mellan kl: 15:30-18:30 och kramas för en fin & viktig sak!
Kram från oss! 💛



Kram till alla som läser min blogg.

måndag, februari 13, 2017

Semlans betydelse för välmåendet

Det fuskas med allt nuförtiden. Läppbalsman, EPO, motorer i cyklar. Inte minst fuskas det med semlor. De börjar säljas alldeles för tidigt. Kanske beror det på att de är supergoda. Efterfrågan helt enkelt.

I fredags återupptogs min löparkarriär. Med med tanke på snö och is gjordes comebacken på gymmets löpband. Det blev lite intervaller. Sånt är ju bra.



Det kändes så bra så en belöning var en självklarhet. Särskilt som gymmet ligger vägg i vägg med ett kafé. Som säljer semlor.

 En bamsing till mig och en liten till hustrun. 
Nej nej, detta är ingen genusfråga. Hon ville inte ha den stora modellen.


Well, lite nytta kanske den gör i alla fall.

På kvällen läste jag väderprognosen för lördagen. Plusgrader och allmän fin stämning utanför husknuten. Det blir cykling på riktigt bestämde jag.

Vaknade redan kl 6 och jublade ÄNTLIGEN.

Kollade besviket på termometern. Någon har farit med osanning.



Aj aj aj. Men ett beslut är ändå ett beslut. Så på med vinteruniformen, vintercykeldojor förstärka med vinteröverdrag och så iväg. Drog kallt, borde haft ett lager till utanpå. Men bara att bita ihop.

Trots kall fartvind så blev det ändå en behaglig och fantastisk skön runda på nästan 5 mil. Men Postcykeln är ändå bara begränsat kul att cykla med. Trots allt. Det är ju en billig instegsvariant som inte växlar sådär jättebra. Men den funkar trots allt och snart är det barmark och väder för riktiga hojen. Med wattmätare monterad.

För den inköpta wattmätaren passade ju inte till Postcykeln. Tyvärr. Och jag som slängde returformuläret och dessutom har jag olyckligtvis glömt var jag köpte den så det är ju helt omöjligt att returnera den.



När jag sen stog i duschen upptäckte jag små utväxter på min kropp. De satt inte där för några månader sedan. Undrar om det är normalt eller farligt.

Ifall du inte ser utväxterna visar jag för tydlighetens skull
var de sitter. Brännan från 2015 sitter fortfarande kvar. Fantastiskt.

De där utväxterna måste nu fyllas på med minst 25-30 watt för att jag ska bli nöjd. Helst 50, men det är nog i knepigaste laget.

I dealen med hustrun att jag skulle cykla till Paris för tredje gången ingick att hon har förtur i programsättningen för lördagar och söndagar fram till 31/3.

Därför var såklart ett kulturprogram inlagt. Först en kul tur och sen kultur.

Vi besökte Scalateatern och såg den kritikerrosade pjäsen Egenmäktigt förfarande.


Blev nästan en fullpoängare. Ingen paus och därmed inget teaterfika blev till ett minus i protokollet.

Det mesta är således kul och lattjolajbans, men i övrigt kan jag bara säga att life sucks för närvarande. Meddelas endast på detta sätt.

torsdag, februari 09, 2017

Idag kom belöningen. Sju månader försent.

Kul kul kul. Ännu en lite prudelutt som gör att jag kan fylla ytterligare en ruta med värdefull information på min cykel-Garmin.

Jag snackar så klart om min belöning för att ha genomfört cyklingen till Paris i somras. Om den, den ännu troligen icke utkvitterade belöningen, skrev jag ju om häromveckan.

Nu är den utkvitterad.

Det finns en liten fiffig grej här förstår du. Det är inte jag som köpt grejen. Nejdå, det är mitt företag som investerat i en fin wattmätare för cyklar.

Innebär ju faktiskt, om man ska vara noga, att det här inte räknas som MIN belöning till mig själv för den genomförda cyklingen. Det här är ju en företagspryl. Alltså borde jag kunna kvittera ut en belöning till. Smart Göran, smart.

Gäller nu bara att ta den svåra förhandlingen och förklara detta för hustrun.

Wattmätaren är ju som sagt såklart avsedd för företagets Postcykel, den som företaget investerade i av både ekonomiska som miljömässiga skäl i september 2015.

Med cykeln ska alltså jag lämna mitt företags utgående post i Postnords brevlåda. Visade sig att det blev betydligt lönsammare med en cykel istället för med bil.



En utmärkt kalkyl räknade hem hojen så den blev intjänad redan i trakterna av augusti förra året. Nu är den alltså rena guldfabriken. Teoretiskt alltså.

Kalkylen kan du kopiera till ditt eget företag där du jobbar. Både din revisor, ekonomichef och Miljöpartiet kommer att älska dig. HÄR kan du läsa om kalkylen. Och HÄR kan du läsa om revisorns glada reaktion.

Anledningen till inköpet av wattmätaren är ju att jag, för det är jag som ska distribuera ut våra brev från företaget, blir så himla trött av det. Jag cyklar alldeles för tufft så jag knappt når fram till brevlådan på grund av ren utmattning.

Det var då jag kom på att en wattmätare löser problemet. Med den kan jag på ett bra och säkert sätt hushålla med krafterna för att kunna slutföra mitt arbetsmoment varje dag. Arbetsskyddsombudet (som av en ren händelse, råkar vara jag själv) hade redan tänkt att det vore en bra lösning. I annat fall hade postdistributionen kunnat komma att fallera helt ansåg han.

Så drog han en jämförelse med hur Postnords postdistribution havererat totalt. Sannolikt pga snålhet i icke inköpta wattmätare till postiljonerna. Då förstår vi alla hur viktig funktion en sån här liten pryl har i vårt samhälle.



Och funkar den inte så bra som vi tänkt, ja då kan jag ju alltid låna den och flytta den till min cykel. Bättre att ha den där istället för att bara ligga och skräpa. Det är redan tillräckligt med skräp på Moder Jord.

Nejdu, nu måste jag kila iväg och montera den här roliga och samhällsviktiga saken. På betald arbetstid såklart, det är ju ändå företagets Postcykel det handlar om.

tisdag, februari 07, 2017

Sten, sax och påse

Ny vecka, nya utmaningar. Tanken var mycket löpning och simning och mindre cykelträning.

Jag börjar med löpning, tänkte jag strategiskt på måndagsmorgonen. Ikväll kör jag igång. En lugn och fin löprunda blir bra.

När kvällen kom och jag kollade ut genom fönstret kändes vädret inte jättelockande för utomhusaktivitet.

Så jag lät helt enkelt min högerhand möta min vänsterhand i sten, sax och påse för att avgöra om det trots allt skulle bli löp, sim eller till och med cykling på trainern.

Det blev en mycket spännande tävling hur jag skulle träna

Trot om du vill, men den segrande diciplinen blev ett pass på trainern. Vilken himla tur med tanke på vädret.

Väl uppe på trainern valde jag att köra ett s.k. sweetspotpass, dvs runt 85-90% av FTP-värdet. För dig som svävar i okunnighetens land om FTP, kan man väl enklast säga att FTP-värdet är det hårdaste du orkar köra i 1 timme.

Innebär att 90% är hyfsat tufft men enligt alla möjliga experter en perfekt nivå att träna på om man över tid vill höja sitt FTP-värde, dvs bli ännu starkare.

Det blev klackarna i taket när jag var klar med passet. Jag gjorde samma pass för exakt en månad sedan och igår lyckades jag genomföra programmet på exakt 90% av mitt FTP. Perfekt alltså. Resultatet blev 10 watt högre snitt än testet för en månad sedan. Oh yeah baby, där satt den.

Då kände jag mig så nöjd och glad att en tanke for genom mitt huvud att jag också skulle ge mig ut på en kort löprunda också, men hustrun räddade mig från fördärvet genom att säga att maten var klar.

Hursomhelst så kände jag mig väldigt nöjd, träning ger resultat, så enkelt är det. Det taggar såklart att ligga i ännu lite mer framöver. Är fortfarande inte helt nöjd med min träningsinsats när det gäller löp och sim.

Men veckan är ännu ung, så tid finns att skärpa till mig.

PS. Det har uppstått ett obekräftat rykte här hemma. Den s.k. tävlingen, sten, sax och påse, för valet av träningsform, kan ha varit riggad med ett förutbestämt resultat. Inget går att bevisa, men mycket tyder, och talar för, att det faktiskt var så. En förundersökning inleddes men lades rätt omgående ner pga bristande bevis. Ingen inblandad var beredd ett berätta något.