Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby och ska göra det även 2017.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå.

söndag, juni 18, 2017

Vätternrundan 2017. Min race report

Det här är ju inte riktigt klokt egentligen. Min första Vätternrunda körde jag ensam 2014. Efter den skulle jag inte köra någon mer runda. Det var ju bara en engångsutmaning. För jobbigt, och cykling var ju ändå bara begränsat kul.

Så fel jag hade.


Min fjärde VR-medalj smakade ovanligt gott

But you know me, jag tar det från början med en hel hoper bilder.

Ja alltså, jag skulle såklart köra rejset med Team Rynkeby Stockholm.

Bussen, från StockholmsBuss såklart avgick kl 19 från Stockholm till Motala. Vi samåkte med teamet från Täby.

Vår eminente chaufför Rolf lastar våra cyklar i en special-
cykelkärra vi fick låna av CykelTours. (Tack Garry).
Det här var Rolfs tredje raka VR som driver.

Under resan passade de flesta på att sova/vila.
Här vår kapten Jonas som redan var färdigklädd.
 Jag tror det är Karin som ville ha lite avskiljdhet
och lite lugn och ro.


Personligen valde jag en variant av slutspelsskägg, benämnt VR-skägg.
Struntade i att raka mig på morgonen och tänkte
inte raka mig förrän jag gått i mål.

Vår start var 00:54 så vi hade gott om tid för att hämta startkit, handla, äta, mingla och uppleva den härliga atmosfären vid startområdet.

Blev lite sur på Christer, Jörgen och Tina för att de bara
larvade sig när jag skulle ta en seriös bild.
Bara Jonas fattade allvaret i såna saker.
Här ser man tydligt att det snart är rejstime, ett horn
började växa ut ur min panna.

Vid midnatt samlades alla vid bussen igen för att göra i ordning både oss själva och våra cyklar.


 I bussens strålkastarsken var det hög intensitet
att fixa cyklarna.


 Anna H ser ut att be en bön att det skulle gå bra.
Det gick superbra både för Anna och alla andra.


Marcus försöker se lagom avslappnad ut
när han klistrar chipet på hjälmen.

Tiden går fort när man har roligt. Dags att bege oss iväg till startfållan.


GMLV (teamets General Manager Lake Vattern) aka Mr Ego, och 
kapten Jonas 100 % laddade för rejset.

Så rullade vi in i startboxen. En häftig känsla tycker jag. En slags spänd förväntan. Oavsett hur mycket man tränat är 30 mil inget man bara snyter ur näsan.

Här lovar jag att det var många hjärtan som slog lite extra.
Vi hade ovanligt många förstagångare i årets team.

Så bar det iväg. I vår raceplan hade vi korta microstopp, max 60 sekunder varje timme. Många är ovana att äta och dricka under rull, så därför gjorde vi såna här korta stopp.

Vi i Team Rynkeby kör med fasta positioner och på VR valde vi att vår motor skulle bestå av fyra superstarka cyklister som orkade dra runt oss hela varvet. Dock hade vi reserver som kunde byta av. De i motorn växlade runt inom den gruppen. plus att en av grindvakterna, Christer, efter halva loppet bytte plats med Ylva.

Resterande lag i fasta positioner. Två i teamet fick dessvärre lämna sent återbud pga sjukdom, så vi blev 24 som körde.



I depå Ödeshög stannade vi hela 5 minuter precis enligt vår raceplan. Sen bar det av direkt mot Jönköping. Här var det nära att jag cyklade fram till Jonas och ville slå något hårt på hans hjälm för här gick det fort för oss.

I Grännabackarna fick jag ligga i som en iller för att inte tappa hjulet framför. Vid värsta backen slog min puls i absoluta taket, 100% av min uppmätta maxpuls. Då for tankarna genom skallen om jag verkligen skulle orka genomföra det här loppet.

Men vi fortsatte i samma vilda tempo och nådde depå Jönköping med ett bra rullsnitt. Det bästa i år för teamet sett över så lång sträcka.

Det här var vi mer än nöjda med i Jönköping

30 minters stopp. Dessvärre sinkade jag teamet lite, fick lite problem med bakhjulet som strulade. Löste sig och vi var iväg.

Kände mig lite orolig inför de kommande Bankerydsbackarna och Salighetens Backe, där vi alla blir välsignade. Mitt minne var att de alla var grymt jobbiga.

Men icke i år, vet inte säkert, men jag tror vägverket varit och hyvlat av de lite, för de gick förvånansvärt bra även om jag trodde jag skulle dö andnödsdöden.

Mot Karlsborg i fortsatt vilt tempo med ett kort vattenfyllnadstopp i depå Hjo. Även här sinkade jag teamet med mitt strulande bakhjul. Fick hjälp i servicetältet.


Vi lyckades hålla farten uppe även på den här sträckan upp till Karlsborg.


I Karlsborg ville vi se hur många som får plats i en Görankram.
Jag, Nicklas
Isabell lite hoptryckt
Jocke, Jörgen, Melissa, Satu.
Borde gå att få in några till nästa selfiekram

Efter 15 minuter on the road again.

Depå Hammarsundet. 
Vet inte varför, men hit sölade vi lite.

Nu kommer den sedvanliga Hammarsundströttheten. Det händer något i kroppar efter 25 mil. Det börjar göra ont i nackar, ryggar, knän, fötter, energin börjar tryta och det börjar bli långtråkigt och mjölksyran i låren börjar kännas mer och oftare.

Väldigt ofta börjar orden misär och elände vandra runt i hjärnbarken.

Men teamet bet ihop och körde på så gott det gick. Och det gick fortsatt bra. Bara någon enskaka lucka uppstog lite då och då och men inget märkvärdigt.

Vid varje kvarstående milskylt jublades det högt i klungan. Nu bara 1 mil kvar. Den går fort, kortare än en cykling till våra vanliga vardagsträningar. Så tänkte jag.

Vi rullade i mål på tiden 11:44 och med ett rullsnitt som slutade på 29,5.  Vill du se när vi rullade i mål kan du kolla den HÄR på teamets Facebooksida. Passa på och gilla oss också.

I målområdet blev det mat och avkoppling i gröngräset.

Åven i år gick min egen cykling rätt bra. Var ohyggligt nervös innan om jag skulle klara hela vägen, har ju haft lite problems under våren. Men det gick strålande. När man kollar pulsanalysen, så kan man ju tro att det var ett lagom lågpulspass. Men det var det verkligen inte.



Verkar ju innebära att om jag jobbar upp styrkan i benen till nästa år kanske jag kan klämma pölen med en SUB11 eller SUB10-grupp.

Men vänta nu, jag har väl sagt att det här var sista gången?

Den här kartbilden har många sett, men en del ofrälsta vet inte hur man kör runt Vättern. Här är kartan vi kör efter.

Mest spännande är det i Jönköping för om man missar
den skylten hamnar man i Malmö och får ingen medalj.

Till sist en slags intervju av mig i gröngräset efter målgång. Kanske jag överdrev vissa saker. Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda.


söndag, juni 11, 2017

Halvvättern. Min race report. Payback time is here

Då var mitt tredje HV avklarat. Körde som jag skrivit om tidigare med Team Mellanmjölk. Från nu får vi nog kalla oss Team Mellanmjölk Turbo.

Medaljer är alltid lika kul att få när man känner 
att man förtjänat den.

Så himla kul det var idag. Strunt samma att det både blåste och regnade. Sånt har ingen betydelse när det är kul.

Men jag tror jag kör en bildberättelse om rejset.

Snuskigt tidig uppgång från sköna sängen

Efter en rejäl frukost så var det dags att sätta sig i bilen och köra de 25 milen till Motala. Egentligen galet att köra 50 mil t/r för att cykla 15 mil. Men Vätternloppen är ju så jäkla kul så det är värt varenda mil. Älskar stämningen före, under och efter loppen, oavsett om det är Halvvättern eller Vätternrundan. Om jag förklär mig lite kanske jag kan smyga med och köra Tjejvättern också nästa år.

Det krävs bra musik för att komma i rätt stämning när man cyklar. Prövade lite Måns Zelmerlöv, han sjunger ju käcka sånger, men nej, ingen pulshöjare där inte. Krävs betydligt hårdare tag för att jag ska gå igång.

Låt högtalarna skallra, ZZ Top åt alla.

Dags för start. Vår tid var 09:36 men blev försenad pga broöppning.

40 sekunder till start. Då är man laddad och allvarlig.
Och lite nervös om jag ska orka hänga med kidsen i teamet.

Första halva av loppet en smula småjobbigt men långt ifrån överjävligt. Blåsigt. Kant- eller motvind. Upp i Ombergsbacken. Fri fart. Min vana trogen sist upp, med en puls som var en hårsmån från absolut max.

Samling några kilometer efter backen och den fina slingriga vägen som kommer efter backen.

Vid första depåstoppet efter fem mil kramades vi lite, Ylva och jag.

Sen pumpade vi vidare, alla vid gott mod. Next stopp depå Röke efter 10 mil.

Vid andra depåstoppet kramades vi lite, Tina och jag.

F´låt alla andra att jag inte kramade och fotade alla. Men man hinner ju så lite på våra korta stopp. 

Nu upptäckte Jonas, som vanligtvis är kapten i Team Rynkeby Stockholm, men i Team Mellanmjölk är han "bara" en vanlig soldat i ledet, att han hade en lite bula i framdäcket. Inte bra, så ett besök i servicetältet var nödd och tvunget.

Jonas var extra glad i servicetältet när han fick hjälp av 
Vätternrundans grymma funktionärer.

Nu hade vi 29,7 i rullsnitt. Pratade med Jonas att det skulle vara kul om vi nådde 30, men att det kunde bli knepigt på de kvarvarande 5 milen. Dessutom, dessutom kände jag här som kapten för teamet att vi måste matcha Rynkebytjejernas 30 i snitt de hade under gårdagens Tjejvättern.

Så vi brakade iväg. Gick kalasbra. Snittet på min Garmin steg sakta sakta. 29,8. 29,9. Nu grep djävulen tag i mig. Vrålade ÖKA till de som låg först. Vi MÅSTE nå 30 i snitt. Nu blev det en principsak. Fast det visste ju såklart inte alla i teamet.


Gerry fick inte punka, men det läckte plötsligt luft ur ventilen.
No danger on the roof, han fixade snabbt problemet.

Plötsligt var det jag och Jonas som låg först och drog. Nu kör vi, sa vi, och så smackade vi igång. Vi hörde några protester bakifrån att vi måste lugna ner oss men vi "hörde" inte. Men alla bet i och hängde med.

Någon mil innan Motala slog Garmin om till 30,0 så nu gällde det att ligga i så det inte sjunker. Jag gled bakåt i klungan och några andra fortsatte i samma för oss vilda tempo.

En riktigt grym andra halva av loppet.

För att göra en lång historia kort, vi gick i mål efter 5,55. Lite sämre än vad jag hade hoppats på men rullsnittet bättre än jag hoppats på och räknat med. Blev lite för många och för långa stopp helt enkelt. Men å andra sidan hade vi inte något särskilt mål, förutom att det skulle vara kul. Och jag tror alla tyckte det.

Men det här med rubrikens Payback time då? Jag har ju gnällt lite över att jag inte fått den utväxling jag ville ha från vinterns träning. Har ju varit ovanligt tungt under mer eller mindre hela våren. Men idag kändes det som det släppte. En riktig payback för alla timmar jag slitigt och kämpat för att få mig i topptrim.

Nu ska jag avslöja en hemlis. Det är en sån ohyggligt skön känsla att kunna hänga med kidsen jag cyklar med. Lika jobbigt mentalt är motsatsen. Erkänner det. Så nu känner jag mig supernöjd med dagens rejs. Jag är inte ens särskilt trött, märkligt nog.

Let me proudly present årets upplaga av Halvvätterns Team Mellanmjölk Turbo:

Kjell, Putte, Satu, Patrik, Fredrik, Åsa, Ylva, Daniel, Lena
Tina A, Carina, Gerry, Louise, Jonas
Mr Ego
(nej jag ligger inte ner för att jag var trött, 
jag ligger ner för att det ser coolare ut)


Min tredje. Ganska lättfångad idag.

Nu blir det ladd som bara fan till kommande helgs Vätternrunda med Team Rynkeby Stockholm. Då blir vi en lång klunga på 29 st. Ser redan fram mot det loppet.

Tack för att du orkade läsa ända hit.


lördag, juni 10, 2017

Jahapp, då drar vi gång då

Känns som det är nu som säsong 2017 drar igång på riktigt. Det är nu diverse lopp och äventyr ska genomföras på cykeln.

Visserligen tjyvstartade vi i Rynkeby med att köra loppet Vårblotet för några veckor sedan, men det är nu som de stora sakerna ska hända.

Så därför hade jag idag en cykelfixardag. Kunde välja på den eller klippa gräset i trädgården. Kände att cykeln behövde lite mer kärlek och omvårdnad än trädgården. Varför välja en, när du lätt hinner båda, tyckte hustrun. Vid närmare eftertanke känns det som hon har rätt.

Började, såklart, med cykelmecket. Hög tid att byta både kassett och kedja, de har suttit på cykeln närmare 500 mil vid det här laget. Bromsklossarna bytte jag häromveckan.


Bort med det gamla och på med det nya


Lika bra att tvätta hela ekipaget


 Skön känsla med nya fräscha grejer


Buntbandade fast även på mitt fiffiga nummerlappsfäste
så det inte fladdrar och har sig i de oerhörda hastigheter
som ekipaget kommer att framföras i runt Pölen.
Inte helt aero, inte ens snyggt, men det funkar.


Klart. Nu redo för Halvvättern, Vätternrundan och Paris

I morgon dags för min tredje Halvvättern. Den här gången med mitt eget Team Mellanmjölk. Ett synnerligen exklusivt sällskap startat av mig och Tina A i Hovfet Gustavsberg/Värmdö.

Vi är i år en brokig samling av nya och gamla Rynkbebyare från både Team Täby och Team Stockholm plus några från Fredrikshof. I år består klungan av 18 cyklister. 

Första året jag körde, då med Fredrikshof, totalsnittade vi knappt 30, rev av de sista 8 milen med 33 i snitt, och jag var helt säker på jag skulle döden dö av trötthet när vi kom i mål. Du kan läsa min berättelse om det loppet HÄR.

Förra året skulle vi ta det lite lugnt. Tjenare. Vi kom i mål med lite drygt 30 i rullsnitt. Det kan du läsa om HÄR. Om du vill alltså.

Vi får se vad det blir i år, kanske blir vi Team Lättmjölk eller kanske rent av Team Mjölk Röd. Who knows.



De här coola Team Rynkebytjejerna ska vara med i Team Mellanmjölk i morgon. De värmer upp med Tjejmilen idag.

Anna G, Satu, Åsa, Ylva

Nu ska jag ladda som fan för loppet i morgon, sen får vi se hur det går. Kanske möjligen eventuellt kommer även en race report på bloggen också.

söndag, juni 04, 2017

Hittade den. Formen alltså.

Idag känner jag mig både glad och väldigt väldigt nöjd. Min tappade form, som jag skrev om häromdagen, har skavt lite inom mig. Eller på ren svenska, det har skavt jävligt mycket. Gjort mig väldigt fundersam.

Inom kort har jag ju både Halvvättern, Vätternrundan och icke minst cyklingen till Paris.

Så med en tappad form syntes framtiden som väldigt mörk. Ur cykelperspektiv alltså.

Det mentala läget har varit så uselt att jag på fullt allvar funderat på att hoppa av alla lopp framöver, inklusive Pariscyklingen.

Men idag serru, idag hittade jag i alla fall skärvor av min tappade form. Dom låg lite utspridda längs vägen från Botkyrka till Taxinge slott strax utanför Mariefred. Hur dom hamnade där har jag ingen aning om.

Med en liten klump i magtrakten startade vi vår cykling mot Kakslottet vid Taxinge. Kände rätt omedelbart att det gick ganska lätt att hänga med i dag. Några mil dunkade vi på i 30+, till och med 31+. Nemas problemas för gubben den här gången även om det blev en och annan pulstoppning i några uppförslutor. Men det blir det ju såklart för alla.

Slutsnittet på hastigheten blev väl inget man skriver hem till mamma och pappa om, men det hamnade i alla fall en smula högre är det s.k. Rynkebytempot.

Efter 5 mil var vi framme till och med innan de öppnade caféet. Hade gått lite fortare än jag planerat.

 En tjusig lagbild hör ju till

Sen stormade vi själva kakbuffén.

Klart man blir lite upprymd framför ett sånt här kakbord

Många svåra beslut var tvunget att tas innan jag var nöjd med det som till sist stog på brickan.


Prisnivån: mackan 95:-, biskvien 38:-, bullen 24:-
och kaffet (med fria påtåar) 35:-.
Om det var värt priset? Självklart.

Efter mer än 1 timmes rast/vila trampade vi hemåt igen med en extra liten sväng.


Hemvägen kändes ännu bättre i ben och kropp än ditvägen. En härlig känsla. Hoppas hoppas hoppas att känslan nu sitter kvar i kroppen resten av sommaren. 

I lördags gjorde hela Team Rynkeby Stockholm en bra insats som funktionärer till tävlingen Toughest, som gick av stapeln vid Lida friluftsområde utanför Stockholm. Vi ställde upp med nästan 40 funkisar och för det fick vi en rejäl slant till Barncancerfonden. En riktigt härlig win-win-situationen för både arrangören och BCF.

Så här känner jag mig idag.

torsdag, juni 01, 2017

Har tappat formen. Har någon hittat den?

Är inne i en tung period. Känner mig inte särskilt stark i cyklingen. Blir mest förbannad att det känns tungt. Att benen känns som kokt spagetti efter några mil och timmar. Har inget minne att jag hade de känslorna t.ex förra våren.

Skitjobbigt är bara förnamnet, särskilt när årets Team Rynkeby Stockholm är väldigt mycket vassare än förra årets team. Sorry folks från det året, men så är det.

Men nu har jag ju en PT och träningscoach igen att bolla tankar med, det känns jäkligt skönt. Ska bli kul och se om hans program som jag började köra efter häromdagen ger önskat resultat. Inte om några veckor, utan om några månader.

Men då gäller det ju att inte fuska, utan verkligen göra som programmet säger. Det gäller även att jag vräker i mig mer mat än jag brukar framöver, eftersom jag kommer att dränera mig på energi. Typ så.


Intervaller på platten och i backe med Rynkeby är jobbiga grejer.
Några oberörda, några pustar ut rejält.


Körde lite bonusträning på hemvägen. Gick ju rätt bra.


När inte cyklingen känns helt okey, så känns det å andra sidan ohyggligt mycket bättre med simningen. Tre, ibland fyra simpass i veckan är inplanerade, varav två/tre i open water-miljö.


Det gick till slut att lära sig crawla. Ner med huvudet lite bara
och bättre rotation så blir det perfekt.

Senaste simpasset tränade vi stök och 
bröt vid start i ow-lopp

Har fått en ny kompis i min nya Garmin. Kolla bilden, Garmin tycker jag är i fin form. I alla fall i jämförelse med andra mossiga åldringar som också är kompis med Garmin.

Då kan man ju undra varför jag känner mig helt ur slag

Så det bästa. Allt är inte elände. Ännu en guldmedalj till samlingen. Känns som mina motståndare mer eller mindre gett upp. Löjligt enkel seger i majomgången i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen".



Nä, nu måste jag kila, har en programpunkt att riva av, lätt löpning.


tisdag, maj 30, 2017

Vissa saker är jättekul, andra saker bara skit. Som min kropp.

Har som vanligt hänt en hel del saker sedan senaste inlägget. Vi kan börja med cykeldatorn.

Har haft en Garmin 810 i tre år. Häromdagen behövde Garmin Connect uppdateras vilket jag gjorde. Därefter vägrade min Garmin att starta. Allenhanda räddningförsök gjordes.

Hjärt- och lungräddning, jag tryckte och blåste och hade mig. Still dead.

Jag gjorde ett Mayday-inlägg på Fejan och fick många fiffiga svar. Men nej, still dead.

Ringde supporten som mailade någon programvara som jag läste ner. Noop, still dead.

"-Jaha", sa tjejen på supporten. "-jag ser att garantin just gått ut så vi kan ingenting göra garantimässigt. Vill du skicka in den och få den reparerad, priset är 800 kr".

"-Låter bra" sa jag, hur gör vi nu?"

"-du skickar in din enhet, men eftersom den inte säljs längre blir du uppgraderad, så vi skickar en Garmin 1000 till dig".

"-Va?" svarade jag mycket intelligent, "-får jag en ny för 800 kr?"

"-Jo så är det", svarade hon.

Skickade bums in min enhet och tre dagar senare plingade det till i min telefon som berättade att jag hade ett paket från Garmin att hämta ut.



Sånt kallar jag strålande och smart kundvård. Och ser man på, nu får ju flera tusen cyklister läsa hur bra Garmin är.

Sen har det cyklats också. I den där jävla värmen som var i söndags. Jag hatar värme när jag cyklar. H-A-T-A-R. Tål inte värme. När det börjar gå upp mot 28 grader börjar jag koka inombords. Beror väl på gener plus de mediciner jag äter. Skitjobbigt oavsett skäl.

Vi i Team Rynkeby Stockholm hojade det mycket trevliga loppet Vårblotet i Bålsta lite norr om Stockholm. Gick så jäkla bra i sådär 7 mil, kände mig urstark. Då började eländet. Började känna mig mosig och det gick bara tyngre och tyngre.

Kycklingfarmen har rymt

Eftersom jag vet vad som händer om jag fortsätter när det blir sådär, och då blir det inte roligt alls, så valde jag att bryta loppet efter 10 mil medan de andra trampade vidare resterande fem mil.

Hatar när det händer, känner mig som den sämsta cyklist som någonsin fötts. Men det kanske även är något annat som spökar i min kropp, tycker inte jag får den utväxling jag borde få av all min träning, så jag ska boka en hälsokoll för att kolla upp mig ordentligt.

Min PT säger att det kan vara överträning. Verkar ju inte klokt om det vore så. Jag motionerar ju bara lite.

Nåväl, det är som det är och blir som det blir.

Har jag nämnt det? Jag har börjat anlita min gamla PT Tommy igen. Behöver ett proffs som nu ska få coacha mig till en helt formidabel triathlonform som ska blomma ut till 100 % den 27 augusti i Zell-am-See.

Mr Ego and my nygamla PT Tommy


Igår var det premiärlektion i en open watersimkurs som jag anmält mig till. En av instruktörerna råkar vara min dotter tillika medarbetare Sofia. Nä, ingen gräddfil för pappsen inte. Inga gratislektioner, ingen mannamån, lika för alla, så jag är tvungen att boka kurser för att lära mig.

Ungjävel, det är tacken det för den miljon hon säkert kostat att föda upp under alla år hon bodde hemma.

Hursomhelst så var premiärdagen inomhus men med våtdräkt. Ett av de roligare simpassen jag gjort faktiskt. Vi tränade massor av grejer. Kommer att bli två gånger i veckan, måndagkvällar och onsdagsmornar. Plus morgonpass på fredagar med mina simpisar Elin och Stina. Det vore väl själva fan om jag inte kan bli bra på att crawla med tre pass i veckan.

Det här hann vi med på 70 minuter.
Du får nog klicka på bilden om du vill läsa.

I morgon ännu ett inomhuspass och nästa vecka pluppar vi ner oss i en sjö och kör utomhus i skarpt läge. Det blir kul.

Efter simningen hamnade vi direkt i ett stort drama som vi lyckades rapportera från.

Den första inledande rapporten


Den mycket dramatiska slutrapporten