Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby och ska göra det även 2017.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå.

måndag, september 26, 2016

Det var ju meningen att jag skulle deppa

Tanken var ju att jag skulle deppa ihop ytterligare några veckor för att liksom bryta ner mig själv ännu mer, för att sedan pigg och glad satsa mot nya djärva mål.



Det började bra hela förra veckan. Mest tunga och djuplodande tankar om idrottens skadliga verkan på humör och hälsa rent allmänt.

Hade kommit rätt långt i beslutet att lägga ner all form av idrottslig verksamhet. Ingen idé att fortsätta träna. Det går ändå bara åt helvete. Plus att det gör ont i kroppen ibland. Lika bra att lägga ner.

Lördagen fortsatte i samma fina tunga anda. Låg i soffan och tyckte synd om mig själv rätt länge.

Men så plötsligt hände något. Vet inte vad. Plötsligt fick jag för mig att testa fölsispresenten, en trainer, ihop med det där träningsprogrammet Zwift på datorn.

Sagt och gjort. På med rätt utrustning, full fart ut till garaget och hämta reservcykeln, en Trek. Upp med den på trainern, letade bland bråten i källaren och hittade det perfekta bordet att ställa datorn på framför hojen. Ett gammalt filmprojektorställ med lite Uppfinnar-Jocke-tänk blev alldeles perfekt.



Har inte använts på säkert 20 år. Där ser man att man inte ska slänga saker-. Förr eller senare kommer saker till återanvändning.

Sen testade jag Zwift. Det var ju superkul. Satsade på en bergsetapp.



Skitkul, men efter en halvtimme kom jag på att jag höll ju på att deppa, så då slutade jag mitt i en 15 %-ig uppförsbacke. Hade dessutom precis blivit omcyklad av M.Lewis från Storbrittanien, men jag lät honom försvinna i fjärran. Hade ju mitt depp att tänka på.

När jag vaknade på söndagen hade jag  upperbarligen blivit återställt, deppat färdigt. Längtan till trainern blev för stor, så jag kilade ner i källaren och körde en hel timme på trainern.

På kvällen var det premiärdags för en ny aktivitet. Yoga. Inte vilken yoga som helst. Den kallades Yoga för stela killar. Anordnad av Team Snabbare.

Vi var 15 killar som ansåg sig stela och som mötte upp i lokalen. Pål Török var ledare och jag var inte stelast. Men som vanligt äldst. Vi höll på i 75 minuter och efteråt kändes min kropp mjuk, fin, härlig och nästan liksom kramgo.

Just den här övningen var bland de lättaste


När vi var klara var det dags att invadera baren


Men lugn, bara lugn, jag drack bara en smothie


Pål visar hur en perfekt planka/armhävning ska utföras

Nu är det måndag. Nya tag. Livet fortsätter. So stay tuned, to  be continued.

lördag, september 24, 2016

Jamendåså, hej-på-dig Vätternrundan 2017, here I come

Göran Demnert, du har tilldelats en startplats i Vätternrundan 2017 via den förbokade gruppen Team Rynkeby Stocholm.

Jaha, fjärde gången blir det. Kunde jag väl aldrig tro när jag fick utmaningen i augusti 2013 att köra loppet 2014. När jag gick i mål då skulle det ju inte bli någon mer cykling var det tänkt.




Vi vet hur det gick sen. Sen blev jag lite smått cykelreligiös och nu har jag plötsligt ramlat ner i triahtlonträsket.

Det går fort utför när man tagit sin första jungfrusil. Man vill bara bli mer och mer hög av endorfiner. Man vill bara ha mer och mer. Men jag kan sluta när jag vill. Självklart.

Men lite trött är jag allt nu. Känns som luften gick ur mig lite efter Pula. Nästan en hel vecka har gått sedan loppet och mitt ego blöder fortfarande. Det gör ont och det svider fortfarande och jag kan inte sluta tänka på det. Men man måste få sörja tänker jag. För precis så känns det, jag sörjer mitt misslyckande.

Snart kommer jag börja nynna Thorsten Flincks låt Jag reser mig igen, det är jag rätt säker på.

Nä, nu avslutar jag min utecykelsäsong, alltså den delen av säsongen då man ska cykla i överljudsfart tillsammans med andra som hela tiden envisas med att cykla i Mach-1-tempo.

Blir det någon mer utecykling så blir det med Audaxgänget i Fredrikshof. Lugna, fina och oftast härliga cykelturer utan pulstoppar och med folk som inte bryr sig ett skvatt om man cyklar i raka led utan hellre lite huller om buller. Och gubbar, och en och annan gumma, som gärna berättar hur det var att cykla Paris-Brest-Paris. När jag tänker efter ser jag fram mot dom cykelturerna.

Nu har jag bara en sak kvar att genomföra innan hela säsongen 2016 stängs ner. Det är Hässelbyloppet den 9:e oktober. En mil ska springas. Sen får det vara slut för i år.

Måste nog dessvärre träna lite mer innan dess. Trot om du vill, men i Pula gick jag upp i vikt nästan 2 kilo. Helt sanslöst. Tröståt obeskrivligt mycket mat, efterrätter och annat onödigt.

Äsch, det här duger inte, nu kilar jag ner till min trainer och testar Zwift och ser om det kan få igång motivationen idag.


torsdag, september 22, 2016

Bye bye Pula

Dags att åka hem. Äventyret i Pula är över. Bara minnen kvar. Och några funderingar.


Trots att det inte blev som jag hade önskat har det varit en härlig upplevelse som jag inte vill vara utan. Såklart extra härligt med min medföljande familj som hejarklack/serviceteam.

På något skumt sätt känns det som jag på ålderns höst blivit en slags idrottsupplevelseknarkare.

Men simningen i tävlingen då. Fan. Har fått info om att de allra flesta simmade mellan 2200 och 2400 meter istället för 1900 meter. Trots att merparten trots allt simmade hyfsat rakt mellan bojarna.

Det innebär att jag kanske eventuellt faktiskt hade simmat mina 1900 meter när jag uppskattningsvis hade 400 meter kvar då jag blev upplockad. Då hade jag hållt på lite över 60 minuter. Så om banan faktiskt hade varit 1900 meter så hade jag klarat cut offen.

Fast det är bara spekulationer såklart. Jag var inte tillräckligt bra, så enkelt är det, erkänner det i nederlagets bittra stund.

Men en sak retar mig oerhört. I den officiella resultatlistan står inte vare sig DNF eller DNS med.

I den inofficiella listan står alla DNF som DNS. En väldigt stor skillnad faktiskt. Om du inte vet vad bokstäverna betyder så är DNF Did not finish, och DNS Did not start.

Klart som fan att det är bättre för arrangörens renommé att folk inte kom till start istället för att många av olika skäl inte klarade loppet.

Eftersom jag stundom är en man av ordning typ En man som heter Ove, har jag påtalat detta för arrangören i Pula. De slår dock tillbaka och påstår att det bara var ett fåtal som inte klarade simningen. Tjenare, det är fult att ljuga, säger jag.

Strunt samma nu, jag klarade inte utmaningen, så enkelt är det. Nu sitter jag på hotellrummet och bläddrar bland tänkbara lopp som kan bli 2017 års stora utmaning. Mallis är fullbokat, så nu kikar jag på andra Ironman 70.3-lopp. Ironman ska det vara, inget annat duger.

Portugal 3:e september ser kul ut. Lite jobbig cykling kanske, men inte många lopp har enkel cykling. Det finns såklart många fler lopp som lockar, får fundera lite till.

Men vet du vad? De där andra sex gubbsen som tävlade i samma age group som jag, dom var ena riktiga hårdingar. Alla sex fick en sluttid mellan 6:13 och 6:51. Gubbar kan. Kanske inte alla, men några i alla fall.

Men nu är det bye bye till soliga och hyfsat trevliga Pula. Kommer nog aldrig att välja staden som semesterort framöver, för så trevlig var den inte, men den får ändå betyget Godkänd.


Vi bodde på ett rejält schysst hotell

Hemresan gick finfint. Äntligen fick vi platserna vid nödutgången vilket betyder rejält med benutrymme. Skönt.

Lugn och fin hemresa med fint väder ovan molnen


Skål och tack Pula

tisdag, september 20, 2016

After race

Nu har det gått några dagar sen loppet. Loppet som jag inte fick fullfölja. Det gör fortfarande ont i själen. Det här kommer att ta tid att smälta.

Faan, jag fick aldrig ens chansen att cykla, min bästa gren. Och inte heller chansen att springa det längsta i hela mitt liv.

I dag gick hustrun och jag en promenad och då gick vi även ner till DEN stranden. Den onda stranden. Kändes inte alls kul, magen drog liksom ihop sig lite när jag kom ner dit.

Fin tischa, men tyvärr inte Finishertischan.

Men men, sånt är livet. Kan tänka mig att Sanna Kallur kände ungefär samma sak när hon missade i OS. Och hon hade ju tränat för det loppet i åratal, jag hade ju bara tränat ett år.

Men såklart inte bara för det här loppet, jag har ju tränat för t.ex cyklingen till Paris, icke att förglömma, så bortkastad tid har ju träningen absolut inte varit. Tvärtom. Nu är grunden lagd för 2017 års säsong som kommer att bli magiskt bra.

I måndags, dagen efter mitt "misslyckade" lopp, började träningen för nästa år.

Svärson Jonas, som ska göra Klassikern nästa år, och jag blev drillade i poolen av simfröken tillika dotter tillika medarbetare tillika stf träningscoach Sofia. I måndags 45 minuter, idag 30 minuter.

By the way, hon skrev en egen race report hur hon upplevde mitt lopp. Klart jag fällde en tår även då, när jag läste den. Om du vill kan du läsa den HÄR.

Tvenne käcka gossar i hotellets saltvattenpool
drillades hårt av simfröken Sofia.

När det gör ont läker smarriga efterrätter och godsaker, det är sen gammalt.

Första portionen av måndagens efterrättsbuffé

Men nu är Pulaäventyret snart slut. På torsdag far vi hem till vardagen och nya mål ska sättas upp. Lätt att glömma det stora äventyret, cyklingen till Paris för tredje året med Team Rynkeby. Om bara någon vecka eller två drar vi igång Team Rynkeby Stockholm 2017. Kommer att bli galet kul igen.

Tack Elin och Stina för ert stöd och pepp i min satsning på Pulaloppet. Ni har gett mig både mod och inspiration att träna hårt.

Och såklart ett stort tack till min familj som stöttat och pushat mig mer än någon annan.

Det här var trots allt kul, det gör vi om.

Mr Ego, Stina, Elin, Johannes alldeles före starten



måndag, september 19, 2016

En krossad dröm. En besvikelsens race report.

Jag blev ingen riktig triathlet. Inte den här gången i alla fall.

En obeskrivlig besvikelse att inte få springa upp på den
blå mattan till cyklingen.

Har visserligen kört Stockholm Triathlon två gånger, men bara den korta supersprinten. På min bedömningsskala kvalificerar inte det korta loppet till att kalla sig triathlet.

Men andra ord. Det blev en DNF för mig i min första start i ett riktigt ironmanlopp.

Jag är så otroligt ohyggligt besviken så jag kan inte ens förklara. Jag har gråtit besvikelsens tårar flera gånger redan och jag känner att det finns mer tårar som måste ut innan jag kan gå vidare. Så hårt tog det på mig att jag inte klarade det.

Känner också, lite larvigt och barnsligt kanske, att jag svikit så många. Fick så jättemånga lyckatill och allt möjligt pepp innan, och så fixade jag det inte.

Men tack alla ni som skrivit till mig lite här och där, era hälsningar och pepp, både före och efter loppet värmer mitt hjärta oerhört. Särskilt nu dagen efter har dom en läkande effekt i mitt, vi kan kalla det öppna blödande såret i mitt ego.

Men jag kan ändå känna en stolthet över mig själv. Jag gav aldrig upp. (Ping Karolina Ö). Jag följde min plan, att ge allt min kropp förmådde. En rejäl träningsvärk i båda lårens baksida och båda vaderna verkar bevisa det.

Jag simmade det absolut fortaste jag kunde absolut hela tiden. Vände mig inte om en endag gång för att kolla ev medtävlare bakom mig, kollade inte en enda gång på klockan, tog det inte lugnt en enda gång för att vila för jag visste att jag måste ge järnet hela tiden.

Visste ju redan från början att simningen var det kritiska momentet i tävlingen och att jag måste ge allt redan där för att klara cut offen.


I kön till starten. Det tog nästan 30 minuter efter första start
innan min seedningsgrupp fick springa i havet.
Här känner jag av pulsen, för där kändes det som hjärtat skulle
ploppa ur kroppen.

De första tvåhundra meterna gick lysande. Ganska platt vatten och det kändes jättebra.

De flesta simmade crawl,men inte jag. Trots det
höll jag jämna steg med ett tiotal crawlare.

Men snart började det stöka till sig. Vågorna och dyningarna blev högre och högre, och när vi simmat ut en bit i havet blev plötsligt vattnet oerhört strömt.

I de stora vågdalarna gick det inte att se vare sig medsimmare eller nästa boj. Strömmen gjorde att det blev två simtag framåt och ett bakåt. Kort sagt skitjobbigt.


Om du kollar ovanstående bild noga så ser du massor av simmare till vänster om de oranga bojarna. Korrekt simlinje är rakt från bojen längst ut och in till simmaren du ser i bildkanten till höger. Du ser att många har pga strömmen drivet rejält åt sidan. Då ska du också veta att det fanns fler simmare ännu längre ut till vänster utanför bilden.

Jag hade simmat ungefär 1500 meter när en funktionär paddlade fram till mig och sa att jag inte kommer att klara cut off-tiden. Självklart trodde jag honom inte utan ville fortsätta, men han sa att det var meningslöst. Så då blev jag upplockad av en båt och kände en våg av ilska och besvikelse strömma genom kroppen. Det var ju inte så här det skull bli.

En inte särskild ärofylld sorti från tävlingen.
Här är vi tre st av alla som blev upplockade.


Den som känner mig vet att jag har lätt till tårar.
En skada från stroken. Här är psykbryt nr 1.
Men en jävligt snygg dräkt, det har jag allt.


 Fick lite tröst av en referee


Det stora psykbrytet kom i armarna på min fru och dotter.

I mitt förra inlägg visade jag en bild på upploppet, det jag gett mig den på att springa på. Jag kom dit, men på fel sida staketet.

Det är nog ändå lite grönare, eller rödare, på andra sidan staketet.

Hur gick det då för mina Rynkebykompisar Elin och Stina, frågar du nu såklart.

Efter loppet, Elin, Mr Ego, Stina
Nu beredda att göra reklam för kepsar.
Naturligtvis passade dotter tillika medarbetare Sofia 
på att fotobomba i bakgrunden.

Dessvärre lyckades inte heller Stina klara cut offen på simningen. Vi kom ungefär lika långt innan vi blev upplockade. Stina verkade inte lika bedrövad för det som jag.

Elin klarade rejset galant, tror hon blev sjua i sin agegroup som var en väldigt stor grupp.

En av oss fick medalj i alla fall.

Men Stinas bror Johannes då, hur gick det för honom, undrar du såklart lika nyfiket. Han klarade såklart rejset, han är ju nästan på elitnivå, men han var ganska besviken på sin tid. Han drev också bort från banan och fick simma 500 meter extra pga det.

Idag är det måndag och mitt ego mår lika skit idag som igår. Det känns tungt, det går inte att komma ifrån.

Jag hade en dröm. Att få springa igenom en målbåge i en halv ironmantävling. Drömmen krossades av väder och vind som jag inte rådde på.

Trots allt har det här projektet givit mig ovärdelig erfarenhet av tävling på den här nivån, jag har lärt mig massor om hur det går till, vad man ska tänka på och jag lärde mig ännu lite mer om mig själv.

Nu är det nya tag som gäller. På kvällen igår la jag planen. Jag kör Mallorca Halvironman i maj.

Gick in på deras websida för att anmäla mig, men va faaaaan, redan fullbokad.

Äsch, nu skiter jag i det här, nu har jag och hustrun semester några dagar, när jag kommer hem letar jag upp någon annan tävling.

Varför ge upp när det är så himla kul med utmaningar?

lördag, september 17, 2016

Race day -1

Det är nära nu. I morgon gäller det. I morgon kommer dagen som jag tänkt på varje dag under de senaste 365 dagarna.

Vaknade lite tråkigt med en sån där trist känsla, va fan gör jag det här för? Jag är ju för fan pensionär numera.

Vad är det jag vill bevisa? Jag är ju bara patetisk som tror jag kan fixa det här. Och om jag gör det, hur kul är det att komma bland de absolut sista? Jag är för gammal. Jag ångrar mig. Vill inte. Törs inte. Det kommer att göra ont.  Åtta timmar pure hell.

Varför Göran, varför?

Lite sent att ångra sig nu

Men så tänkte jag efter lite till. Jag gör det för att jag  kan. Och för att jag vill. Cyklingen har lärt mig lidandets ädla konst.

Klart jag fixar det här. Det är aldrig för sent. Det kommer att bli tokroligt. Publiken kommer att vara på min sida, dvs om det är några kvar när jag kommer lufsande.

Min familj kommer att följa mig så mycket det går. De har till och med hyrt cyklar för att kunna stötta mig lite här och där under löpningen.

Vi är bara sju gubbar i min åldersklass av nästan 2000 deltagare. Det är fan i mig inte vi som är patetiska, det är alla dom gubbar och gummor som ligger hemma på soffan och gör ingenting istället för att hålla sin kropp i trim och ställa upp i svåra utmanande tävlingar. Dom är inte reserverade för dom som är yngre.

Så tänker jag på det som SOK:s läkare och antidopingansvarige Bo Berglund skrev till mig häromdagen. Han har följt min blogg under året. By the way, Bo himself är ingen duvunge, han cyklade Paris - Brest - Paris i somras. En nätt liten tripp på nästan 100 mil på typ 90 timmar.

Han skrev så här:
Du är väl förberedd och det kommer säkert att gå bra. Stort lycka till.
PS. Att jämföra en insats gjord som 25-30 åring låter sig inte göras eftersom det är så oerhört mycket svårare och mer krävande som typ 65 åring.

Alltså OERHÖRT mycket svårare. Nu blev jag ännu mer nervös.

Men idag då. Började med Race Briefing kl 10:00. 40 minuters info om hur saker och ting funkar med växlingszoner och allt möjligt. Den gjordes på fyra olika språk men vid olika klockslag.

 En kul kille från Sydafrika höll i genomgången. Mycket humor.


Självklart var alla från Team Rynkeby på plats plus
Stinas bror som också ska köra racet.

Efter mötet gick hela Team Rynkeby plus bror till växlingszonen och simstarten för att kolla in hur saker och ting ser ut i verkligheten. Viktigt att veta när adrenalinet pumpar och man inte tänker logiskt.

Sen lunch och alldeles självklart en supersmarrig glass på det.

Nutellaglass. Succé.

På eftermiddagen pimpade jag cykeln och tog en halvtimmesrunda i omgivningarna för att testa att allt sitter som det ska på hojen. Men innan jag drog iväg bytte jag trots allt sadel till min egen. Säkrast så.


Efter den rundan hög tid att packa de olika racepåsarna med cykel- resp löpprylar. Röd påse för cyklingen och blå påse för löpningen. Den vita med prylar man vill ha efter målgång. Mycket att tänka på. Ingenting får glömmas på hotellet, då är det kört.

Och sen, sen var det dags att rulla ner till Bike check-in, dvs incheckning till startområdet. Cykeln ska hängas upp på anvisad plats, och påsarna ska hängas upp också på anvisade platser.

 Ingången till transition area. Cykel och cykelinnehavare
kollas om starnummer och armband stämmer.

Blå påse för cykelgrejer.


 Och röd påse för löpargrejerna

Sen blev det middag på hotellet.

I skrivande stund är det ungefär 13 timmar kvar till starten kl 10 i morgon bitti. Planen är klockringning kl 06, upp och ut för en liten promenad, äta frukost, kanske ta en synnerligen kort och lätt löptur för att väcka kroppen.

Vankas uselt väder, men här skiftar vädret
lika snabbt som i Skottland och hittills har
ingen prognos stämt.

Klockan 08:45 börjar jag lufsa ner till starten, det tar bara några få minuter, för den sista cykelchecken och lite småfix med påsarna, och sen är det dags för line up vid simstarten.

Och resten, ja sedan får vi se vad som händer. I mitt mentala tänkande kommer jag att göra mitt livs lopp.

Men nu är jag så fruktansvärt nervös så det knappt är fattbart. Vad är det jag gett mig in på egentligen? Fullständigt galet och overkligt, det är vad det är.

Men jag är ändå förberedd. Sedan den 18 september förra året har jag med morgondagens tävling för ögonen genomfört totalt 325 träningspass. Det  är rätt mycket, 325 pass på 365 dagar. Det har varit löpning, simning, spinning, styrketräning, tennis och såklart riktig landsvägscykling.

Så jag är väl förberedd, så enkelt är det. Om det sen räcker till, det vet jag inte förrän i morgon. Det enda jag vet är att jag kommer att ge precis allt som kroppen förmår i morgon.

Det är hit jag vill komma.

Nu är jag färdigtränad. Jag kan inte göra mer nu. Jag är redo.

Jag är inte religiös, men måste ändå avsluta med en bön: May The Force Be With Me.

Plus att jag hoppas Hen Där Uppe har satt den här dekalen på bröstet.




fredag, september 16, 2016

Race day -2

Sov länge idag. Vaknade kl 08. Skönt. Behövde det efter den långa dagen igår.

I dag stog uthämtning av cykel på programmet. Fick en Cube Peloton. Snygg. Svart och vit.

Bestyckad med Shimano 105 bromsar och vevparti men Ultegra på både fram- och bakväxel.

Ingen jättelätt cykel, ungefär som min därhemma. Kändes skön och behaglig att cykla på när jag cyklade tillbaka till hotellet. Blir väl ännu bättre när jag ställt in sadelhöjd och position som jag vill ha det.

Tog med mig min vanliga sadel, men bestämde inledningsvis att Cubesadeln får sitta kvar, den kändes rätt bra faktiskt. Ska testa på en lite längre runda i morgon.

Men så blev jag så inihelvete jävla skitförbannad. Trots att jag hemma gick igenom allt jag skulle ha med mig så glömde jag en sak. Cykelfästet till min Garmin. FAAAAAAN. Men vilken tur att det sitter en liten cykeldatorrackare på styret. Vill ha stenkoll på min snitthastighet för att hela tiden checka av mot min raceplan, för en sån har jag såklart.

Den kan jag kanske berätta om i morgon, ifall du vill följa mitt race. Man kan ladda hem en gratisapp som heter IMtrackr. Mitt startnummer är 1623.

Efter inställningarna pustade vi ut lite, Cuben och jag.


 Stora pojkar kräva stora cyklar

På vägen till cykelhämtningen blev jag dessvärre skadad. Att benämna skadan som blodbad är en smula överdrivet, men en droppe syntes i alla fall. Oerhört jobbigt, men skadan äventyrar nog inte min start.

Blodet borta, men såret kvar

Så jävla klantigt. När jag skulle gå och hämta cykeln tog jag på mig löpardojorna men utan strumpor. Inte långt att gå, ett antal hundra meter bara, men redan efter en liten stund kände jag att lilla tossingen inte mådde bra. Men jag fortsatte ändå. Och när jag kom hem och tog av skorna fullkomligt sprutade blodet. Eller näe, det gjorde det ju inte, men en liten droppe fick jag torka bort.

Nu svider det lite, men det är väl bara att bita ihop antar jag.

Sen var det dags för vattenjakt. Men strumpor på. Måste fylla kroppen med massor av vätska fram till söndag och på hotellet finns inga vattenflaskor att köpa så hustrun och jag gav oss ut på jakt.


På vägen hem hittade jag min krok för de olika grenpåsarna
på en ställning i en skogsbacke. De jobbar nu för fullt att
får i ordning allting.
Number 1623, Mr Goran Demnert, Sweden.


Efter lunchen blev det lite simträning i hotellets saltvattenpool. Mest lite lattjolajban och lite tävling mot svärson Jonas. 

Efter det var det dags att bege sig downtown för att hämta ut startkittet.

Ironman är big business, man kramar ur så mycket stålar
man kan av deltagarna.

Självklart går man på det. Vem kan undvara en tischa
med alla deltagarnas namn påtryckt?


Jepp, thats me.



Vid registreringen blir man fast. Går endast att
ta bort meddelst sax eller motsvarande verktyg.
Den grå alltså. Det svarta bandet är ett ICE-band
som jag  alltid har på mig.


Vid utgången från registreringen stog dessa bistra tuffingar. De ville naturligtvis bli fotade med Mr Ego mellan sig. En riktig viking med två fejkade gladiatorer. Joråsåattliksom.


Middagen bestog av pizza på en av Pulas bättre pizzakrogar enligt nån websajt.

Blev lite kolhydratladdning också.

Utanför hotellet fick jag ett tecken. Kan inte ha varit något annat. Måste ha varit någon, kanske Han Där Uppe, som ville ge mig en liten kindsmäll att jag inte ska vara för stöddig. Mmm.


I morgon händer mer saker. Troligen kommer jag att berätta om det också. Vem vet.

Cha ba, hörs i morrn.