Det har nu gått 1,5 år sedan den slog till mot mig och den finns fortfarande i mina tankar. Varenda dag. Skitjobbigt.
Idag var jag på halvårskontroll och allt tyder på att jag mår jättebra.
Som jag skrivit tidigare, jag känner mig så lyckligt lottad att få vara en bland 200 strokedrabbade som ingår i ett forskningsprojekt där man kontrolleras varje halvår. Jag tycker synd om alla andra drabbade som inte har den tryggheten utan är hänvisade till sina resp vårdcentraler när de själva undrar över något.
En annan sak som jag fick veta idag, och som nästan gjorde mig religiös, är att det är ytterst få strokedrabbade som helt och hållet återgår till hur man var innan stroken. De flesta får något slags men efteråt.
Jag har kollat med mina nära och kära och de hävdar bestämt att de inte märkt någon förändring på mig före och efter stroken. Snacka om att jag mitt i bedrövelsen dragit en högvinst.
Men själv har jag märkt några förändringar. Det ena är att jag är betydligt emotionellt känsligare nu än tidigare. Tårarna kan börja trilla för minsta lilla. Börjar redan oroa mig för hur jag ska hantera det på min dotters bröllop om några veckor. Det är känsliga grejer det.
Det andra är att mitt tennisspel ligger flera nivåer sämre än före. Verkar omöjligt att komma tillbaka till tidigare nivå.
I det stora hela, småsaker. Bara larv. Jag kan ju gå, jag kan skriva, jag prata. Jag är tämligen normal.
En grej till bara. När smällen kom vägde jag 105 kg. Målet har varit att väga tvåsiffrigt, alltså under 100,0 kg. Uppnådde det högst tillfälligt för flera månader sedan.
Idag hände det igen. Kolla bilden jag tog i morse. Tyvärr kommer det att vara högst tillfälligt, för igår körde jag höstens första gympass med min tränare. Då kommer musklerna och därmed vikten att öka igen. Men det är ju betydligt ballare att väga mer pga muskler än av fett. Så ser jag på saken. Men idag kan jag knapp gå pga träningsvärk i benen.
