Rubriken syftar inte på StockholmsBuss, där är det precis tvärtom, dvs fullt ös medvetslös.
Det som känns tungt just nu är att vi privat i min familj nästan prenumererar på ambulansfärder. Igår var det dags igen. Nu var det min mor som fick åka iväg för sjukhusvård. Inget superakut, men hon fyller 90 i september och krafterna börjar ta slut.
Hon bor ensam, men min syster gör dock en nästan omänsklig insats och tar hand om och sköter mor på ett fantastiskt sätt samtidigt som hon jobbar för fullt med sitt jobb.
Mor är inte sjuk, handlar mer om ålderssvaghet. Måste andas med syrgashjälp 24 timmar om dygnet, har lågt blodtryck och för mycket vatten i kroppen. Men nu orkar hon inte ens längre knappt gå på toaletten eller ens förflytta sig själv i lägenheten utan att känna sig totalt urblåst. Ungefär som när du och jag sprungit det fortaste vi kan i 1 km. Så känner sig mor efter fem steg.
Igår var distriktsköterskan hemma hos henne för att se till att hon mår bra, men gjorde bedömningen att sjukhusvård just nu vore det rätta med tanke på mors allmäntillstånd.
Nu får hon behövlig sjukhusvård och vi hoppas att det bara är något enkelt som fått hennes kropp i sådan obalans.
Men visst känns det jobbigt att veta att hon närmar sig slutet. För så är det ju. Livet har sin gång men mor är en kämpe som inte ger upp i första taget. Det är inte så väldigt många som blir 90 år, så bara det bevisar vilken kämpe hon är. Hoppas jag har ärvt de generna.
