Jag har nog möjligen hittat nya vänner också och inte bara ovänner minsann. För det är ju det där med cykling. Det är besvärliga grejer det. Särskilt om man ger sig ut i trafiken.
Inte nog med att man måste hålla stenkoll på alla bilar som far som illbattingar med typ 2 cm marginal, vi har även alla morsor med barnvagnar att hålla koll på också. Och alla barn. Gamlingarna får vi heller inte glömma.
Alla vet inte skillnaden på gångbanor och cykelbanor nämligen. Mammor med barnvagn går gärna i bredd, även om de råkar gå på rena cykelbanor.
Barn på cykel som man möter ska vi knappt tala om. De vet inte ens vad höger och vänster är utan vinglar hej vilt från sida till sida och tycker livet är lite lattjojajbans och en gubbe på cykel som de möter är ju bara kul. Det tycker jag också, men inte när man kommer susande i 30 km/tim. Då är det knepigt att hinna väja.
Sitter dessutom skorna fast i pedalerna gäller det att veta vad man gör så man inte stupar rätt ner i gatan.
Hittills har jag klarat mig från allvarliga incidenter, men ändå, om folk ändå kunde hålla sig undan, vad lätt det vore.
För det är rätt härligt att cykla när man inte behöver väja, vara livrädd, eller behöva bromsa i onödan. När man väl kommer ut på plan mark, en lång raksträcka och man petar i växel efter växel och till slut pitchar man i "artan", artonde växeln, ja då infinner sig en härlig känsla av frihet. Man behöver knappt trampa för att ligga i 35-40 km/tim. Och då är jag ändå nybörjarnas nybörjare. Undrar förresten om jag inte rent av behöver en ny hoj med 24 växlar?
Min fru gillar inte den tanken. Hon tänker mer på att motsvarande peng istället kan läggas på inhyrande av lämplig hantverkare som kan fixa alla skavanker på vårt hus.
Men vad är en hantverkare mot en ny röd och fin racerhoj med 24 växlar?
