Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


torsdag, februari 13, 2014

I dödens käftar

Där befann jag mig idag strax före kl 14. I dödens käft alltså. Jag bara väntade på att den skulle slå igen och göra slut på mig.

Jag klarade mig med en hårsmån, och 60 sekunder senare kände jag mig hög, adrenalinstinn och med en inre glädje som är lite svår att beskriva med ord.

Pratar så klart om ett helvetespass på gymmet med min tränare Tommy. Idag tog han mig upp på en högre nivå än tidigare, där jag nog aldrig varit. Någonsin. Så här kallade han passet:


Det var verkligen High intensity, man kan kalla det gymcross, med flera olika stationer. 40 sekunder så mycket man orkar på första momentet, några djupa andetag och så snabbt byte till nästa 40- sekundersmoment, några fler djupa andetag och sedan vackla över till nästa och avsluta direkt med en ny 40-sekundare. Därefter vila 2 minuter och sedan påt igen. Detta pågick alltså i 60 minuter, så det finns anledning att kalla det ett helvetespass.

Några gånger var min puls högre än det jag trodde var min maxpuls, men uppenbarligen pressade jag mig ytterligare en bit. På köpet blev det ju också en slags mental träning, nämligen att köra järnet ytterligare 10 sekunder trots att både kropp, muskler och hjärna bara skrek att jag skulle sluta. Men det gjorde jag inte.

Det är en sak som jag inte blir riktigt klok på, trots nära-döden-upplevelsen, jag lämnade trots allt gymmet med ett stort leende och med en otroligt härlig känsla i hela kroppen, hög av endorfin. Helt lagligt.