På en synnerligen hedrande andraplats kom lilla jag, trots att jag pga muskelbristning i knävecket tillfälligt lagt tennisracketen på hyllan. Bara tennis brukar annars ligga på 2-3 timmar i veckan.
Hade lite mer förhoppning att hustrun skulle prestera bättre, men en envis infektion kom i vägen. Sonen Marcus har skärpt till sig och presterade godkänt, men inte mycket mer än så.
Broder Gunnar, ja vad ska man säga där. Sedan hemflytten från Bryssel hade jag förväntat mig lite mer än blygsamma 540 minuter trots ett litet hemmagym. Gunnar har en stor förbättringspotential och skulle lätt kunna steppa upp lite för att kämpa om kommande bronsplaketter.
Storasyster Gunilla är inte ens med. Skärpning där, det går inte att gömma sig längre.
Slutsats. Sofia tränar alltid lika mycket, bara att gratulera till mars-segern. Men jag är inte bitter. Jag biter ihop och går för seger i apriltävlingen. Måste öka nu, har två stora och långa cykellopp framför mig.