På gränsen till religiös

Igen. Det är lätt att bli nästan religiös. Idag hände det igen. Introduktionsträning för gruppcykling med Fredrikshovs cykelklubb ute på Ingarö.

Vi samlades kl 9 vid Gustavsbergs Hamn. Som vanligt numera var jag äldst, de flesta andra runt 35-45 nånting. Men jag hängde med minsann. Skön känsla när jag hörde några gny lite om brännande lår och jag kände ingenting i mina.

Vi hojade först iväg någon mil på ett led, sedan redogjorde Mäster Anders med hjälp av Susanne och Flavio grunderna för gruppcykling.

Att köra cykel i klunga är knepigt. Inte fullt så enkelt som det ser ut på Eurosport. Men nästan. Man ligger en halvmeter bakom ett cykelhjul, man har en annan cykel en halvmeter bakom sin egen och man har en kompis en halvmeter åt sidan. Då gäller det att vara fokuserad och veta vad man gör, för kör man in i någon händer tråkiga saker. Typ masskrasch.

Sen bar det iväg för praktiska övningar. Det var då jag såg ljuset. Eller om det var solen. Det var då en inre röst samtidigt ropade Halleluja, du är nu upptagen i vårt heliga sällskap Cyklisterna.

Det var faktiskt en härlig lyckokänsla som strömmade genom kroppen. Alla 16 cyklister samverkade i ett jämnt och bra tempo med jämna och fina byten av den som låg längst fram. Ju längre bak i kedjan man kom, desto lättare blev det. Man sögs liksom med i suget bakom framförvarande kompisar.

Sedan avslutade vi det hela med en traditionell och gemensam fika på ett konditori vid Gustavsbergs Hamn.

Tänk att så små och enkla saker kan göra att man blir nästan religiös. Halleluja. Jag längtar redan till nästa gruppcykling.