Glömde gå på AEM-mötet (Anonyma EnergidrycksMissbrukare) häromdagen och igår, inte ens en vecka efter mitt löfte till mig själv, trillade jag dit igen. Sög i mig en hel 75:a under så kort bit som 5 mil. Suget var så starkt att jag förstärkte whaoukänslan, du vet "jag kan flyga", med en halv energibar också. Jäklar vad fint det satt.
Men allvarligt då. Anders Johansson, Fredrikshof Nacka/Värmdö, föreslog en tiomilarunda med start i Vagnhärad. Jag hängde såklart på eftersom jag fortfarande har semester i Stugan inte långt därifrån.
Blev lite förvånad när så många som Herr Anders, Herr Henrik, Herr Girard och Herr John klev ur bilarna på parkeringen. Inga duvungar precis, och så rookien Herr Göran, dvs jag. Det blev rena herrklubben den här gången.
Så vi drog iväg i god och glad anda. Efter 13 km hörde jag det välkända phssss. Den här gången var jag inte trött utan fattade på en gång att jag fått punka igen. Bakdäcket igen. Den sammanlagda cykelkunskapen i gruppen var enorm så jag behövde i princip inte göra någonting, bara stå brevid, titta, och lära.
Anders visar revan i ytterdäcket och John blev helt förskräckt inför faktumet.
Revan i ytterdäcket lagades med en lapp på insidan och så klart hålet på innerdäcket lagades också med lapp. Gick på max 10 minuter, sedan var vi iväg igen.
Lunch, Porterstek för alla, intogs i Nyköpings hamn.
John, Anders, Henrik, Göran, Girard
Sen bar det av igen, men först en bild till. Jag menar, stiliga gentlemen i uniform måste ju visas upp.
På hemvägen ökades tempot en smula. Jag låg där i ledet och tittade bara på framförvarande hjul och kämpade stundtals hårt för att inte bli avhängd. Gick ganska bra tills jag såg att det var dags för Henrik att ta en förning, hann tänka "åh nej, inte han, nu gäller det att ligga i". Och sen bar det iväg i ett ännu högre tempo.
Men det gick bra, kändes fint, och faktiskt rätt kul, att pressa lite till ur kroppen. Cykeldatorn varnade flera gånger "för hög pulzon", men va f-n, det var bara att hänga i så gott det gick i Herr Henriks tempo tills nästa, lite lugnare herre, tog nästa förning och jag kunde pusta ut lite och hinna med och ta en sipp energidryck.
En liten felkörning på några kilometer, signerad Mäster Anders, lät vi bara passera utan att hänga upp oss på det. Kan hända alla, konstaterade vi lakoniskt.
Ibland har nöden ingen lag. Gäller även gentlemen
Till Bergkung utsågs Henrik. I en lång j-a backe utan slut sa det bara svooch, och så syntes Henrik bara som en prick i fjärran. Blev grymt imponerad. Jag kom upp jag också, fast lite senare, om jag säger så.
Så fick jag den snajsigaste komplimang en herre på cykel någonsin kan få. Mäster Anders tyckte jag satt jättesnyggt och jättefint på cykeln. Jo jag tackar.
Så här ser Mäster Anders ut när han ligger i en lätt uppförsbacke. Nej, jag kom inte före honom upp, han tog backen två gånger bara för att jag ville ta en bild.
Så kom vi till slut, efter 12,3 mil, tillbaka till Vagnhärad där vi intog en målgångsfika.
Säger tack till herrarna Anders, John, Henrik och Girard för en superhäftig cykeltur på i långa sträckor fantastiskt fina och "bilglesa" vägar.
Tempot frågar du nu, vilket tempo höll ni. Totalt sett hamnade vi på 28 i rullsnitt. Men det gäller att vara positiv, så om vi räknar bort lite felcykling, citycykling in och ut ur Nyköping med rödljus, cykelbanor och ditten och datten, det tog en bra stund, så låg vi faktiskt på landsväg mellan 29-30. Några mil snittade vi på drygt 31, det var väl då som Herr Henrik höll i dirigentpinnen antar jag. Sanslöst snabbt för mig.
Fan va kul det var. Men nu har jag rejäla skavsår, vi kan kalla området "ljumskarna". Har just varit på Apoteket och köpt Idominsalva, hoppas det hjälper.
När kör vi nästa gång?