I förrgår kväll när jag gick och la mig B-E-S-T-Ä-M-D-E jag mig för att gå upp tidigt och ta en 5-km löprunda.
Morsning-å-goodby liksom. Vaknade 0730 hur trött som helst och velade bort rundan. Ville inte. Orkade inte. Hade ingen lust.
Sån usel diciplin funkar inte. Men igår efter jobbet tog jag beslutet. Ut i spåret och spring gubbjävel.
Då gjorde jag det. Första löpet på lite mer än ett år faktiskt. Kändes lite spännande att se hur jag skulle orka, och känna, under varvet som jag sprungit många gånger tidigare.
Fantastiskt. Den långa backe som jag mindes gick rakt upp till Sankte Pers berömda port, som jag ofta gick upp för sista biten, kändes plötsligt väldigt platt och jag klämde hela backen i ett svep. Dessutom utan att pulsen gick i topp. Whoaou, vilken känsla!
Sen malde jag på och jag kan inte säga att det gick vare sig lätt eller fort, men jag tog mig fram springandes i alla fall. 2 meter kropp som väger över 100 kg kräver trots allt en viss energi att förflytta framåt.
Lite kul med vad som händer i hjärnan bakom pannbenet i såna här fall. När det på slutet gick uppför igen tänkte jag cykel och att jag petade över kedjan till lilla klingan fram, och då kändes det lite lättare faktiskt.
Jag tänkte Vätternrundan på Bankerydsbackarna. De klarade jag. Jag tänkte på backen där man högst upp får religiösa hälsningar av en toka. Den klarade jag.
Jag tänkte på de rysliga backarna upp till Medevi. De klarade jag.
Jag tänkte på den beryktade fasansfulla backen Mur de Huy i Belgien, som Team Rynkeby ska kämpa sig uppför.
Den 1100 meter långa stigningen uppför Mur de Huy
Den backen ska jag klara, då får man inte vika ner sig i den lilla fåniga Stråkvägsbacken inte. Även om den är nästan lika lång, men betydligt snällare.
Så tänkte jag när det blev jobbigt och det funkade. Jag lurade mig själv. Sig själv får man lura, men inga andra.
Den här rundan blev 4,6 km. Jag hade lätt kunnat springa lite till, men jag nöjde mig där. Jag har sprungit den fortare många gånger, men den här gången var farten oväsentlig, den här gången ville jag bara testa känslan och mitt nuvunna jävlar-anamma som jag nog tycker cyklingen gett mig.
Jag känner mig nöjd, kroppen är nöjd, om än med rätt mycket träningsvärk idag i de muskler som fått vila under ett helt år.
Ska nog klara milen på Stockholm Tunnel Run, behöver bara fortsätta ute i spåret några gånger i veckan för att lära kroppen att springa och inte bara cykla.