Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, september 30, 2014

Idag skäms jag. Jättemycket

Jo, exakt så är det. Jag skäms. Skammens rodnad lyser på mina kinder. Plus att jag är djupt besviken. På mig själv.

Jag lovade ju mig själv, ännu en gång, att ta mig i kragen och rulla ur sängen i morse och pallra mig ner till ett morgonpass på gymmet.

Tror du jag gjorde det? Näe, det gjorde jag inte.

Det andra jag lovade mig var att INTE dricka något kaffe idag, för jag dricker alldeles för många koppar varje dag.

Tror du jag höll det jag lovade mig själv? Näe, det gjorde jag inte. Har redan fått i mig 4 stora koppar, och det långt innan lunch.

Så nu går det svallvågor på mitt mentala hav. Jag känner mig usel. Jag verkar ha kommit i det läget att jag mår psykiskt dåligt när jag inte tränar. Blir liksom apatisk och gör ingenting vettigt. Det är därför jag skäms. Jättemycket. Mina arbetskamrater funderar på att ringa sjukvården.


Om jag har tur och tar mig ur min mentala koma kanske jag tar mig ner till gymmet i kväll istället. Jo, så får det bli. Absolut. Självklart. Jag lovar.

söndag, september 28, 2014

En helg i träningens tecken

En rätt jobbig helg, det måste man nog säga. Började med ett väldigt bra fredags(lång)lunchpass på gymmet. Fokuserade på överkropp eftersom benen skulle få sitt både på lördagen och söndagen.

Skönt att vakna på lördagsmorgonen med träningsvärk i armar, axlar, rygg och mage. En perfekt känsla inför premiärträningen tillsammans med Team Rynkeby. Spinning. Aldrig provat den träningsformen tidigare.

Spinningledare Lars gick ut stenhårt. Precis som förhandstipset. Det måste man säga. Sen ökade han tempot. Inget mes, inget snack om att det var första passet. Fullt ös. No mercy.

Inte en enda sekund fick vi låta benen vila under hela passet på 55 minuter. Inte en enda sekund. Jag fuskade två gånger, men bara pyttelite. Märktes knappt. Bara så krampen försvann i ett baklår.

Jag har också fått klart för mig om sanningen bakom den här bilden på Monster-Lars som jag publicerade häromdagen.


Bakom det blå skynket ligger 38 helt utslagna Team Rynkeby-cyklister efter, enligt Monster-Lars, ett ordinärt spinningpass. Det förklarade ett och annat på mitt första pass med Lars, som när han klivit av sin cykel visade sig vara en supertrevlig kille. Snäll-Lars liksom.

Som tydligt framgår av den här bilden är årgång 2015 av TR Stockholm betydligt tuffare än tidigare årgångar. Vi lyckades till och med le in i kameran.


Kan inte påstå att det här var den roligaste träningen jag gjort i mitt liv, men inser att den är nödvändig. Jag/vi kommer att bli hur starka som helst när våren kommer och vi ger oss ut på vägarna för "riktig" cykling. Längtar redan.

Efter träningen hem och duscha, äta och sen iväg med hustrun till Dramaten och en matinéföreställning av pjäsen Dödspatrullen, möjligen regisserad av en viss Lars. Möjligen alltså.
 

Pjäsen handlade om gamlingar på ett äldreboende. En komedi, som stack lite i hjärtat eftersom jag själv kanske sitter där om bara typ 20 år. Trots allt en kul pjäs med många skratt, men i sanning fick jag kämpa som en galning för att hålla ögonen öppna. Mer än en gång dåsade jag till och tappade lite fokus på pjäsen. Tror inte hustrun märkte något av det.

Sen blev det söndag och en årstid man kan klä sig riktigt kinky när man ska ut och träffa likasinnade.


Fortsatt träningsvärk i armar, axlar, rygg och mage plus nytillkommen träningsvärk både fram och bak på låren. En absolut perfekt grund för riktig och rejäl distanscykling med Fredrikshov och 21 cykelsugna figurer. De flesta av dem klarar lätt Vätternrundan med SUB 11 eller ännu snabbare. Och så jag.

Lyckligtvis var turen annonserad i mellangruppsfart, dvs en fart som även jag kan hänga med i och med Mäster Anders rytanden så höll sig snabbisarna i skinnet. De värsta 10 fick köra själva i förväg.

Turen gick från Hammarby Sjöstad ner till Rosenhill på Södertörn, där fika intogs. Där fanns också cyklister från Hovets Farstasektion med bland andra The Living Legends, Bosse Diesel och Herr Bruse. Och sen hojade vi såklart tillbaka igen.


Det stog 10,8 mil på mätaren när vi kom tillbaka igen. Fikadags igen med de som orkade ända fram.







Märkligt, som vanligt dyker alltid en mystisk gubbe med gula glasögon upp och förstör bra bilder. Typiskt.

torsdag, september 25, 2014

Jag utökar min tränarstab

Igår tog vi upp onsdagslunchträningen igen. Förra hösten och hela vintern fram till i våras, körde vi varje onsdagslunch ett 30 minuter långt stenhårt pass på gymmet med min PT Tommy. Grymt härligt att blåsa ur kroppen fulltständigt åtminstone en gång i veckan.

Den här hösten finns inte de passen kvar, så vi måste hitta på något själva. Det blev löpning. Då trädde min PT 2, min arbetskamrat tillika dotter in som instruktör. Som medhjälpare har hon Reka, som kör intervaller med sig själv. Lilla Reka kör stenhårt i 100 meter, tvärvänder, kommer tillbaka och kollar att vi hänger med, tvärvänder igen och kör i hundraåtti nästa 100 meter, vänder om osv osv hela passet. Sicket energiknippe.


Vi sprang i exakt 30 minuter utan att stanna. I mitt tempo. I ihållande regn. För sånt får man inte vika ner sig för, det får man inte.

För Sofia är det ett löjligt långsamt tempo. Men jag hävdade stenhårt "fart efter kamrat" och "alla ska med". Reka fattade ingenting av det utan körde sitt eget träningsprogram.

Hursomhelst, det kändes kalasbra att springa och nu ska vi köra löppass varje onsdagslunch framöver. Måste ju komma i bra löparform inför Stockholm Tunnel Run i november.

Så nu har jag PT-Tommy, PT2-Sofia och på lördag inträder "Monster-Lars" in i mitt liv som en tredje tränare. Det här är Lars:

Bilden har jag snott från Team Rynkeby

Lars är vår spinningsledare tillika cyklist i Team Rynkeby Stockholm. Har ännu inte träffat honom, men beskrivningen, som man kunde höra liksom mellan raderna på kickoffen, är att denne Lars inte är att leka med. Han kör stenhårt från pass nr 1. No mercy.

Namnet Monster-Lars nämndes nog aldrig, men i min värld växte han till en sådan när vår Kapten Patrik beskrev honom lite lagom kärleksfullt.

Gårdagen avslutade jag med en tennismatch i dubbelligan. 4-4. Men du vet, som vanligt, jag och min partner borde vunnit, hade bara ren och skär otur.

Idag hade jag tänkt starta dagen med ett kort och effektivt pass på gymmet, men jag vek ner mig. Orkade inte rulla ur sängen. Men i morgon, då jävlar blir det ett lunchpass på gymmet. Kommer inte att vika ner mig då.

onsdag, september 24, 2014

Är det dags för N+1 nu igen?

Igår fick jag en försenad födelsedagspresent. En rätt häftig sådan. Mina familj följer min intressebana ständigt och därmed förändras även presentutbudet med hänsyn tagen till aktuellt intresseområde.

Just nu råder cykelfeber. Som bekant.

Har ju börjat fundera lite kring en CX-hoj, alltså en sån däringa racerhoj-look-a-like fast lite bastantare och mer lämpad för vintercykling.

I mars kommer ju dessutom Team Rynkebycykeln att levereras.

Men tillbaka till rubriken igen, N+1. Presenten jag fick var följande:

En fredagsmorgon i oktober åker hela familjen upp till Högbo Bruk, där väntar några hyrda MTB-hojar som vi ska äntra och ge oss ut på cykling i fyra timmar på skogslederna.

Har aldrig suttit på en MTB, men hur svårt kan det va?


Om jag överlever det så väntar en maffig 4-rättersmiddag på hotellet och så åker vi hem på söndagsmorgonen. I bästa fall hinner jag hem till Team Rynkebys spinningpass och styrketräningspass.

Känner mig väldigt nöjd med den här presenten. Tack familjen, det är ert fel om det blir N+1 ännu en gång.

tisdag, september 23, 2014

Team Rynkeby Stockholm. Nu är vi IGÅÅÅÅÅNG

I går hade vi kickoff i Team Rynkeby Stockholm.

Mycket info och presentationer av var och en, du vet "Hej, jag heter Göran Demnert, jag är bara 63 år, gift och har vuxna barn osv osv osv, Jag började cykla osv osv osv". Du känner säkert till principen.

Vi var väl bortåt 30-35 personer. Totalt kommer vi att bli 41 cyklister och ett 10-tal i det s.k. coreteamet, dvs de som kör före och efter med lastbilar med cyklisternas bagage och all mat som de ser till att cyklisterna får i sig under dagarna. Enligt uppgift de riktiga hjältarna i det här projektet.

Du kanske tror att det här bara är en kul grej för cykelnördar, att hoja från Sverige till Paris? Big mistake, om du tror det.

Team Rynkeby är en jättestor välgörenhetsorganisation som samlar in pengar till Barncancerfonden. Det är det som är det primära, avslutningscyklingen är bara en kul avslutning på ett års hårt jobb. För cykelnördar.

Så, käre läsare, nu gör vi det enkelt om du är ett företag eller sitter och jobbar på ett företag. Hur mycket är du/ni beredda att skänka till Barncancerfonden? Alla bidrag är jättevälkomna oavsett storlek. Är du/ni intresserade av ett sådan samarbete så hör av dig så förmedlar jag kontakten vidare till de som nu sitter i sponsorgruppen.

I vårt team finns nu olika ansvarsområden där alla i teamet ska vara med i minst en grupp. Jag är med i gruppen PR o Kommunikation. Ska bli kul.

Redan på lördag startar den gemensamma fysiska träningen, med spinning, sedan blir det varje lördag och senare i höst ytterligare en träningsdag. I vår kommer vi att cykla på söndagar.

Det här året kommer att bli stentufft på många olika sätt. Men stenkul, det säger alla som varit med. Tror jag säkert, för av 41 cyklister har 26 st deltagit i Team Rynkeby tidigare år. Det var ca 150 sökande till de här 15 nya platserna. Jag är en lucky man som kom med, det måste man säga. Min hustru kanske inte riktigt håller med, men hon stöttar mig till 100 % i det här projektet. Plus alla andra projekt jag ger mig på. Det är en fin kvinna min fru.

Här en bild från igår då grupperna snackade ihop sig lite. Jag har märkt ut vår teamleader, Kapten Patrik, det är han som är under pilen.


Det var lite häftigt att möta alla ny kompisar som man ska dras med i nästan ett år. En fantastisk  härlig blandning i alla åldrar och i alla yrkesgrupper. Alla var tokladdade som galopphästar i startboxen. Man kunde nästan känna urkraften i rummet som bara ville ut och sätta igång.

Men nu är det på riktigt, nu är Team Rynkeby Stockholm igång och på G. Här ska samlas rekordmycket pengar de kommande 10 månaderna.

Du hjälper väl till med det du kan bidra med?




söndag, september 21, 2014

Sunday, bloody sunday

En känd låt av U2. Vet inte vad den har att göra med min söndag, men min söndag var helt okey. Kom bara att tänka på den låten när jag skulle sammanfatta min söndag. Sorry, det blev väldigt många söndag i det stycket.

Började rysligt trevligt med ett tufft cykelpass ute på Ingarö. Det blev som utlovat, högt tempo, teknikträning, spurtträning och avslutningsvis backträning i riktigt svettiga backar.


I den värsta backen, när jag trots nedväxling till absolut lättaste växeln, och det ändå gick väldigt tungt, tänkte jag bara som ett mantra. Mur de Huy, Mur de Huy, Mur de Huy. Alltså mardrömsstigningen som vi i Team Rynkeby måste uppför under vår cykling genom Belgien. Den här backen var bara några hundra meter, Mur de Huy, är 1 km. Ja ja, det blir också en utmaning. Jag gillar utmaningar.

Som vanligt efter en Hovetträning så blev det en traditionell after bike i Gustavsbergs hamn. Jag föreslog att vi skulle fika utomhus, men blev rejält nedröstad. Veklingar.



Sen full gas hemåt och ombyte till lämplig klädsel för båtfix. Dotter och svärson seglade upp kärran från Dalarö och ankom masthamnen vid 2-tiden. Dags att plocka ner masten alltså. Man får inte vara höjdrädd som seglare när vindmätaren ska plockas ner. 15 meter stege för att nå toppen.


Master är tunga grejer, tur att jag kör på gym.


Sen kom regnet. Och som det kom. Blixt och dunder och regn som fullkomligt vräkte ner. Men med rätt kläder och rätt humör spelar det ingen roll för nu var det dags för svärson och jag att köra båten genom regn, blixt och dunder till själva upptagningshamnen. I morgon tar jag upp båten på land, då är båtsäsongen slut.

Inte mycket till segling blev det i år. Jag seglade ner båten till sommarbojen i Trosa i juni, och sen hem igen några månader senare upp till Dalarö där jag blev avlöst. Om det kan du läsa här.

Det kan man inte kalla en intensiv seglingssommar inte. Det är cyklingens fel. Som blev desto mer intensiv. Och minst lika kul. Kanske kuligare rent av.

lördag, september 20, 2014

Om gräsklippning vore cykling

Förra året köpte jag ny gräsklippare. Det blev enligt formeln N+1, där N står för nuvarande antal.

Den gamla gick lite långsamt, typ Audaxtempo om man pratar cykeltermer. Inga övriga jämförelser. Kände att jag mognat lite som gräsklippare och sprang iväg och köpte en vass och strömlinjeformad Stiga som gott och väl klarar snabbgruppstempo. Vill ju så att säga ha lite att växa in i.

Så idag efter en tvådagarssegling, full av energi, bestämde jag mig för att klippa gräset innan ovädret sätter in nästa vecka.

Klämde i högsta växeln direkt och gick ut stenhårt i rena snabbgruppstempot. Men gubben hängde med även om jag som vanligt kom bakom den som drog.

Efter halva framsidan av tomten kände jag att det började gå trögt i benen och jag var tvungen att dra ner på gasreglaget och dämpa farten lite. Alla ska med. Då kändes det bättre igen.


Så blev framsidan äntligen klar och jag kunde ta det supelugnt under förflyttningen till baksidan av huset. Passade på med lite energiintag genom att ta en tugga på ett nedfallet äpple.

Då flödade energin tillbaka och vi satte fart igen. Som vanligt ökade tempot efter pausen, för nu vill man bara få det överstökat och komma i mål.

Äntligen blev sista strängen klippt och vi kunde sakta och skönt glida tillbaka in i garaget och parkera ekipaget.

Trött, svettig men väldigt nöjd och lycklig att gräsmattan ännu en gång blev klippt. Kanske var det sista gången för säsongen. Kändes lite bittert faktiskt.


 I morgon vankas riktig cykling. Ingen distans, den missade jag idag pga segling, i morgon verkar det bli ren och skär träning. Du vet en sån där som man blir så jäkla trött av. Spurtar, backar, intervalljävlar. Och så fika såklart.

onsdag, september 17, 2014

Jag fick ett okey

Härligt. Var på halvårs-stroke-kontroll idag. Alla prover Top Notch. Om man nu kan säga säga så om medicinska prover.

Om ett halvår blir sista kollen, sen släpps jag iväg och får klara mig själv ute i den hårda sjukvårdsvärlden. Hade ju en otrolig tur som fick förmånen att vara med i den här forskningsapparaten och bli kollad varje halvår.

Det är minsann inte många som fått den tryggheten efter en stroke. De flesta släpps iväg rätt snart så fort de tillfrisknat. Alltså de/vi som gör det. Alltför många strokepatienter dör eller får svåra obotliga skador. Jag hade turen på min sida. Eller de marginaler som jag inte hade på tennisen igår, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Så jag ska minsann inte klaga på var och när marginalerna är på min sida.

Vikten samma som för ett halvår sedan. Hade jag avhållit mig från glass och godis under sommaren så hade jag nog vägt ensiffrigt nu.

Midjemåttet minus 1 cm. Där hon mätte. Vetefan om det stämmer för alla byxor jag har, har numera en tendens att kännas för stora i midjan. Har fått dra åt skärpet ett extra hål. Cyklingen, tror jag.

Så då är det väl bara att braka på så mycket det bara går med träningen.

Det andra kuliga som jag gjorde idag var att besöka cykelmeckat Söders Cykel. Det är dom som ska leverera de Bianchihojar vi ska cykla på med Team Rynkeby.


Vi slog nu fast att jag väljer en aluminiumram storlek 63. Cykelmodellen heter Bianchi Nirone 7. På den kommer att sitta en 11-delars kassett och övrig stridsutrustning blir nya Shimano 105. Framgaffeln blir i karbon och kevlar.

Har inte riktigt bestämt än, men med stor sannolikhet kommer jag att pimpa hojen med bättre hjul.

Sedan är frågan om det blir med traditionell slang eller om jag går över till slanglösa däck. Ska fundera över vintern. Läser man på nätet om för-resp nackdelar hittar man kilometerlånga spalter, där en del tycker si och andra tycker så. Blir ett svårt beslut. Men ett kul beslut. Och kanske ett dyrt beslut.

tisdag, september 16, 2014

Måste nog ge honom det

I går kväll tennisfajt i dubbelligan.

På ena sidan nätet: 50% Team Rynkeby 2013 = Peter
På andra sidan nätet: 50% Team Rynkeby 2015 = Göran

Jag och min partner blev rätt bortblåsta den här gången. 4-11. Men hade vi bara haft marginalerna på vår sida hade vi vunnit. Den saken står utom allt rimligt tvivel. Vi hade bara ren otur.

Aktuell ställning: TR13 - TR15 1-1.

Vaknade i morse kl 0530 av hustruns ilskna väckarklocka. Vanligtvis brukar jag fortsätta sova i vart fall en timme till . Men idag blev jag klarvaken och den första, lite märkliga tanken var, japp, då kanske jag skulle åka ner till gymmet och köra ett pass nu när jag ändå är vaken.

Så då intog jag en snabb frulle och tog bilen ner till nya gymmet. Tar bara någon minut eller två med bil. Jo jag vet, jag kan jogga dit. MEN JAG KANSKE INTE HADE LUST MED DET IDAG. Okey?

Efter uppvärmning körde jag styrka i ben, armar, axlar plus ett antal intervalljävlar på cykel. Alltså gymcykelmaskin. I vår familj kallas intervaller inte intervaller utan intervalljävlar. För vi hatar dem. Kollektivt. Trots att de är både nödvändiga och nyttiga. Vi hatar dem i alla fall.


Sen hem till duschen och sen ner till kontoret. En kopp kaffe smakar sen aldrig bättre än efter ett genomfört morgonpass. Känner mig så nöjd. Bra Göran, jäkligt bra.

söndag, september 14, 2014

Måste ta fram PG igen.

PG är alltså mitt alias och betyder Positiva Göran. Jag kan redan nu varna för att det här inlägget kommer att bli äckligt positivt och smetigt. Bara så du vet.

Jag vill också så  här direkt säga att den här turen, för att övergå till det lite tuffare engelska uttrycket, blev My Best Ride. Ever. Ungefär som att hela säsongens träning och cykling nu gav full utdelning.

Ander Johansson, från Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion, hade kallat till säsongavslutning med att köra Tour Dilittante i Sörmland. 12,5 mil. Annonserat tempo 28-30 km/tim, men justerades senare ner till 28-29.


Alla cyklister vet nu att det 99,9 gånger av 100, betyder att slutsnittet på ett annonserat intervall blir den högsta siffran. Så även denna gång skulle det visa sig.

Ingen aning om vad Dilittante betyder, men strunt samma, jag hängde på ändå. Visserligen har jag hittills aldrig klarat en så lång tur med så hög snitthastighet, men man får ju inte fega ur.

Inte mindre än 17 glada, supertrevliga, vältränade, förväntansfulla och inte minst ohyggligt snygga  cyklister samlades strax före kl 9 vid Turinge kyrka. En kall och disigt morgon. Men det skulle bli bättre.

Här genomgång och förmaningar av Mäster Anders inför turen

Prick kl 9 bar det iväg. Med mina mått mätt i en hiskelig fart. De första fyra milen snittade vi runt 30 för att den femte milen öka tempot till nästan 32. Men PG hängde med. I princip utan problem. 

Lite kul med cykling på två led. Känns ungefär som en speed dating. Man kan prata, om man orkar, några minuter med parkamraten innan man måste hasta iväg till nästa.

Sen bidde det lunch vid Sillekrog och på deras lite halvtrista vägkrog. Här följer bilder på oss alla.










Ingen rast ingen ro. Upp på stålhästarna igen och tillbaka de sex milen mot Turinge. Gick fortsatt bra för mig, men så kom så småningom den lilla enerigisvackan. Den kom på en liten smal och krokig väg. Mötte en del bilar och det blev en hel del dragspel i gruppen. 

Sånt är uberjobbigt, och det var uberjobbigt, särskilt som jag hade oturen att just då ligga långt bak i klungan och då blir det stundtals ett fasligt sjå att komma ikapp igen. Men det gick trots allt finfint, även om låren brände och pulsen gick upp, men så fort tillfälle gavs hällde jag i mig energidryck och energigel med koffeintillskott. Säger bara det, gel med koffein Is The Shit. En riktig energibomb. Synd bara att jag upptäckte det i slutet av säsongen.

Så kom vi till sist fram till Turinge och min första spontana tanke var, "va, nä, är vi redan klara?"

Enligt min dator blev det slutgiltiga fartsnittet 28,9, men en annan hade 29,3. Jag tycker vi tar 29,3 som det officiella rullsnittet på den här turen. Som vanligt alltså, högre än utannonserat.

Vi avslutade med sedvanlig fika på ett jättemysigt café. Personligen firade jag den superhärliga turen med kaffe plus vaniljglass med chokladsås. Smarrigt.

                              
Foto: Gerry Askefalk

Nedanstående bild kommer jag att spara i minnet och plocka fram i vintermörkret och komma ihåg hur härligt det ibland kan vara med cykling. 

För att få fram den här fina bilden måste de två bildskönaste cyklisterna plockas fram. Självklart, eller hur. Lilla jag är fotomodellen till vänster. Dessvärre vet jag inte namnet på min fotomodellkollega till höger. Men minst lika stilig tycker jag han är. Kan tyvärr inte avslöja modellgaget, det är top secret, men vi kommer att få royalty när bilden säljs worldwide.

 Foto: Gerry Askefalk

Fasicken, vilken härlig och kul tur det här var. Nästan som kultur.

fredag, september 12, 2014

Äntligen, säger äntligen

Jamensådärdå. Då är gymsäsongen igång igen. Äntligen fick jag så att säga tummen ur.


Köpte häromdagen, liksom min hustru, ett träningskort på Puls & Träning i deras nyöppnade gym ett stenkast hemifrån.

Litet, fräscht och med allt man kan tänkas behöva för ett bra gympass.

Började med att liksom känna in de nya maskiner och testa hur de funkar. Lite modernare än de på gymmet på Frescati som jag använt de senaste 5 åren.

Fokuserade idag mest på överkropp, har fortfarande en släng av träningsvärk i låren efter löpningen i onsdags. Vill inte gärna ha ännu mer sånt för på söndag är en 15-milatur på cykeln planerad.

Min målsättning är att köra tre gympass i veckan. De närmsta veckorna för att bygga upp vanlig funktionell styrka i hela kroppen igen. Sedan blir det mer utförsåkningsspecifik styrka inför sportlovsresan till alperna inkluderat mjölksyraträning.

Och efter någon vecka eller två av nedvarvning drar jag sedan igång den cykelspecifika styrketräningen.

Till detta ska läggas de två obligatoriska spinningpassen per vecka med Team Rynkeby plus en tennistimme i veckan. Blir tufft men en sak är klar. Precis som inför alla de utmaningar jag gjort vill jag vara så förberedd och vältränad som det någonsin går. Allting blir så ofantligt mycket roligare då.

torsdag, september 11, 2014

Nu är en cykel beställd





Det bidde ingen Cyclocross som jag skrev om igår. Inte idag i alla fall. Det blev en Bianchi racerhoj.

Inte riktigt den modell som du ser här, men den kommer att blir lika gul och med Team Rynkebyloggor.




Inte så mycket att välja på. Team Rynkeby har avtal med Bianchi som ju är en riktig klassisk hojtillverkare i Italien.

Idag gick nämligen Team Rynkeby 2015 igång. Idag gäller registrering via nätet och beställning av cykelstorlek. Om drygt 1,5 vecka så kommer jag att få träffa alla teamdeltagare vid en kickoff då projektet drar igång så att säga fullt ut.

Min hoj blir med aluminiumram. De gör inte min storlek i karbon, som de flesta andra kommer att få. Framgaffeln blir i alla fall i karbon, så det så.

Aj aj aj, säger nu den riktigt cykelbitne. Alu är ju bara skräp, nä karbon ska det vara nuförtiden.

Då vill jag bara lite diskret visa den skylt som sitter på min nuvarande cykels karbonframgaffel.


Minsann inte att leka med karbongrejer inte. Blir lätt skadade av oförsiktig hantering. Näe, aluminumhoj, det är grejer för en riktig karl det.

onsdag, september 10, 2014

Man förändras



Råkade läsa några trådar på Facebook om cyclocrosshojar och hur kul det är med såna. Som jag fattar det är det en cykeltyp som ligger någonstans mellan racer och MTB.

Då kom suget, du vet "-nämen om man skulle ta och kolla lite på en sån hoj, det verkar ju kul. Men mest praktisk förstås, nu när hösten närmar sig."

"- men älskling, min cykling blir så jättemycket säkrare då, när det blir halt av fukt, löv och lite snö. Man kan faktiskt med en sån cykla i alla typer av väder och underlag. Breda däck med rejäla skivbromsar som tar stenhårt och direkt är det också. Tänker faktiskt mest på att du inte behöver känna dig oroad när jag är ute och cyklar. Det vore väl skönt."


Och så snabbt letar man fram kataloger, börjar researcha på nätets alla webbutiken, särskilt nu när reorna står i full blom.

Som vanligt plockar man fram och hänvisar till regeln n+1 som den naturligaste saken i världen.

För dig som känner dig lite osäker på formeln n+1 så är det formeln för hur många saker man kan ha av samma sak. n=nuvarande antal.

Kom då att tänka på hur man förändras över tid och vad man vänder sig om på gatan för att kolla ute på stan.

I tonåren och upp en bit kollade man mest in mopeder, sen blev det efter tjejer. Sen blev det efter balla bilar, och tjejer, och efter några år kollade man in olika barnvagnstyper och fabrikat.

Efter det blev det i mitt fall kameror som blev fuktframkallande spaningsobjekt och uppe i yngre medelåldern när jag startade StockholmsBuss övergick  spanandet till turistbussar.

Och nu sedan ett år tillbaka går det ju inte att låta bli att kolla in vilken typ av cykel som folk fram fram med på vägar och cykelbanor. Åhh, han har en Trek. Smart kille. Och hon då, en Scott, så jäkla snygg. Cykeln alltså.

Men den killen, vad i hela friden ska han med en sån hoj till? En klar överkursare. Patetisk kille.

Nu kollar jag alltså in CX-hojar. Mmm, kanske en sån skulle passa mig och min plånbok. Eller en sån?

Sådär håller jag väl på tills jag dör. Undrar vad nästa spaningsobjekt blir. Rullator? Finns numer i häftiga färger och design. Eller permobiler, de verkar kul när benen inte längre bär.

Då kan jag rejsa runt i köpcentrum och ställla till förtret och reta mig på den dåliga infrastrukturen för permobilframfarande åldringar. Och skriva gnälliga bloggar tills personalen rycker datorn ifrån mig och säger "- nu lilla Göran, är klockan REDAN fem på eftermiddagen, dags att gå och lägga sig så vi orkar med ännu en dag på ålderdomshemmet".

Näe, så kommer det inte att bli. Nu ska jag börja gymträna igen efter sommaruppehållet så jag orkar hålla mig upprätt tills det är dags att krypa ner i graven. Eller varför inte tills jag cyklar ner i hålet på ålderns höst, när jag passerat 90.  På en cyclocross såklart.

tisdag, september 09, 2014

Team Rynkeby vs Team Rynkeby

Livet består inte enbart av cykling. Det består även av tennis. Igår en mycket viktig tennisfajt i dubbelserien. Man kanske lite långsökt kunde kalla det cykeltennis.

På en sidan nätet står Peter, en av deltagarna i Team Rynkeby årgång 2013. På andra sidan nätet står jag, en av deltagarna i Team Rynkeby årgång 2015.

Naturligtvis är inte den här fajten någon "big deal", vi pratade inte ens i de termerna före, under eller efter matchen, men jag tänkte ändå jag skulle nämna resultatet. Årgång 2015 vann över årgång 2013.

Som sagt, ingen "big deal". Men ändå.

Den viktigaste fajten börjar om några veckor. I söndags, när jag och många med mig, cyklade loppet Roslagshösten, avslutades Team Rynkeby årgång 2014 med en ceremoni. Team Rynkeby Sverige överlämnade då en check från Team Rynkebys alla svenska lag till Barncancerfonden.

Checken var på strax över 11 miljoner kronor. Smaka på den du. Elva miljoner kronor. Så mycket har alltså i runda slängar 200 cyklister lyckats skrapat ihop under ett knappt år till förmån för cancersjuka barn.

Det är nu fajten för TR 2015 börjar. Vi ska samla in mer än 11 miljoner. Det kan gå. Det ska gå.

måndag, september 08, 2014

Roslagshösten. Rapport från Team Mellanmjölk

Ibland vill jag inte vara som andra. Ibland vill jag vara som andra. Ibland är jag som andra. Ibland är jag inte som andra.

På Roslagshösten ville jag inte köra med vare sig Latte Audax, Mellangruppen eller Snabbgruppen.

Enligt min ringa erfarenhet slutar alltid rundorna med att hastigheten ligger i de övre spannen. Kändes tufft för mig i mellangruppen, jag ville njuta av loppet och inte köra slut på mig själv. Så då lyckades jag värva ihop tre andra som ville köra i "lagom" tempo, alltså någonstans mittemellan lugna/Audax och mellangruppen. Ett slags mellanmjölk alltså i, häradet kring 27 km/tim.

Därav skapades loppets coolaste gäng, Team Mellanmjölk, Tina, Göran,Lena och Gunnar.


Här ses vi åka igenom startbågen. Bara 13,5 mil kvar.


Jäklar vad bra vi cyklade. Körde lagtempo superdiciplinerat genom hela loppet.

Vi hojade på i bra tempo och de första 8 milen snittade på nästan 29. Lite för fort. Det skulle ha ett pris visade det sig.

Vi depå Malmen efter 78 km kändes allt bra och nu var det ju bara ynka 6 mil kvar. Upp på hojarna igen efter lite vila och intag av banan, bulle, saltgurka och energidryck


Plötsligt blev vägarna väldigt knixiga med backe upp och backe ner. Rätt påfrestande och nu började min cykeldator oroväckande ofta varna för hög pulsnivå. Jag började helt enkelt krokna, och fick kämpa som en tok för att hänga med. Visserligen dämpade mina kamrater tempot, men jag fick ändå kämpa. Låg nu rätt  konstant på närmare 90 % av min maxpuls. Knappast farligt, men jääääävligt jobbigt under så lång tid.

Till slut dök depå Markim upp. Med mer energi och faktiskt även godis. Någon var mer godisbenägen än andra. Inga namn, men det var inte jag.


Teamet hittade en stol som Farbror Göran kunde sitta på och pusta ut lite.


De övriga så väldigt pigga ut.


Efter några minuter började vi trampa de sista 1,5 milen in till mål. Vi bestämde då att jag skulle ligga först och hålla ett tempo som kändes bra för mig. Någon slags nedärvd stolthet vaknade till liv och jag ville inte vika ner mig helt så jag försökte hålla ett så högt tempo jag kunde, och det gick rätt hyfsat. De sista 1,5 milen gick i varje fall inte långsammare än de senaste milen. Ibland är det skönt att ligga först och helt bestämma farten.

Mina kompisar bakom var inte ledsna för det, för de började plötsligt sjunga Evert Taubevisor. Musik under arbetet liksom. Jag kunde några av visorna men orkade inte sjunga med. Tänkte att de sjöng för mig eftersom jag denna dag fyllde år. Fast det visste de inte då.

Glada och stolta gick vi i mål och fick medaljer för prestationen. Vi höll vår race plan perfekt, snitthastigheten blev 27,1 km/tim. Ett kul lopp, men som vanligt, på slutet var jag usel på att löpande dricka/äta energi. Fan att jag aldrig lär mig. Men nästa lopp, då jävlar....


Det var trots allt tur att vi firande min födelsedag dagen före, på lördagen, å andra sidan var det kanske tårtorna som gjorde mig en smula trött på slutet av loppet.

Här på bilden, från lördagens tårtkalas, har jag på mig en avslöjande tröja och den unga undersköna kvinnan som sitter bredvid är min syster som är några år äldre än mig. Det kan man inte se, därför nämner jag det.

fredag, september 05, 2014

En häftig känsla

I går kväll var det dags för en nygammal premiär. Löpning. Utan cykel.

I förrgår kväll när jag gick och la mig B-E-S-T-Ä-M-D-E jag mig för att gå upp tidigt och ta en 5-km löprunda.

Morsning-å-goodby liksom. Vaknade 0730 hur trött som helst och velade bort rundan. Ville inte. Orkade inte. Hade ingen lust.

Sån usel diciplin funkar inte. Men igår efter jobbet tog jag beslutet. Ut i spåret och spring gubbjävel.

Då gjorde jag det. Första löpet på lite mer än ett år faktiskt. Kändes lite spännande att se hur jag skulle orka, och känna, under varvet som jag sprungit många gånger tidigare.

Fantastiskt. Den långa backe som jag mindes gick rakt upp till Sankte Pers berömda port, som jag ofta gick upp för sista biten, kändes plötsligt väldigt platt och jag klämde hela backen i ett svep. Dessutom utan att pulsen gick i topp. Whoaou, vilken känsla!

Sen malde jag på och jag kan inte säga att det gick vare sig lätt eller fort, men jag tog mig fram springandes i alla fall. 2 meter kropp som väger över 100 kg kräver trots allt en viss energi att förflytta framåt.

Lite kul med vad som händer i hjärnan bakom pannbenet i såna här fall. När det på slutet gick uppför igen tänkte jag cykel och att jag petade över kedjan till lilla klingan fram, och då kändes det lite lättare faktiskt.

Jag tänkte Vätternrundan på Bankerydsbackarna. De klarade jag. Jag tänkte på backen där man högst upp får religiösa hälsningar av en toka. Den klarade jag.

Jag tänkte på de rysliga backarna upp till Medevi. De klarade jag.

Jag tänkte på den beryktade fasansfulla backen Mur de Huy i Belgien, som Team Rynkeby ska kämpa sig uppför.
 Den 1100 meter långa stigningen uppför Mur de Huy

Den backen ska jag klara, då får man inte vika ner sig i den lilla fåniga Stråkvägsbacken inte. Även om den är nästan lika lång, men betydligt snällare.

Så tänkte jag när det blev jobbigt och det funkade. Jag lurade mig själv. Sig själv får man lura, men inga andra.

Den här rundan blev 4,6 km. Jag hade lätt kunnat springa lite till, men jag nöjde mig där. Jag har sprungit den fortare många gånger, men den här gången var farten oväsentlig, den här gången ville jag bara testa känslan och mitt nuvunna jävlar-anamma som jag nog tycker cyklingen gett mig.

Jag känner mig nöjd, kroppen är nöjd, om än med rätt mycket träningsvärk idag i de muskler som fått vila under ett helt år.

Ska nog klara milen på Stockholm Tunnel Run, behöver bara fortsätta ute i spåret några gånger i veckan för att lära kroppen att springa och inte bara cykla.