Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

torsdag, december 31, 2015

Decemberbokslut

Det här inlägget gör lite ont att skriva. Aldrig kul att förlora. Tänkte inte skriva något om det här men jag vill naturligtvis inte framstå som en dålig förlorare. Dessutom hotade dotter Sofia tillika medarbetare att säga upp sig om jag inte publicerade den här informationen.


Okey. Hon vann, jag förlorade i decemberavsnittet i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Jag hade ledningen större delen av december men så satte hon in stöten sista veckan, långsimning. Jag blev då helt chanslös.



Men jag är inte bittter. Tvärtom. Jag är supernöjd med min träning. 33 genomförda pass under december fördelade enligt diagramet. Bakom övriga träningsformer döljer sig bl.a intervaller på löpband. Känner mig väldigt nöjd med fördelningen.



Det här är mitt sista blogginlägg för 2015. Tack för att du läst mina inlägg och jag önskar dig ett riktigt bra 2016 oavsett vad du tänker göra med det. Mitt 2016 kommer att bli hysteriskt kul.

tisdag, december 29, 2015

Den där åsen is killing me

Först lite geografihistoria. Genom Stockholm och diverse förorter sträcker sig en ås som heter Stockholmsåsen. Den är ungefär 6 mil lång och sträcker sig från Västerhaninge i söder genom Stockholm city, förbi Arlanda och en bit norrut. Den delen som går genom Stockholm heter Brunkebergsåsen. Hela åsen skapades under istiden när ismassorna tryckte ihop landet.


Så, det var själva grundkunskapen.

Nu blev det så att jag bor i Sollentuna nästan uppe på ryggen av åsen. Till och med nästan på dess högsta punkt. Om du kollar kartan, under s:et i ...åsen så är det en liten knix i det svarta strecket. Knixen visar att det är en höjning där, alltså en slags topp av åsen. Ungefär där bor jag. Nästan på toppen av åsryggen. Det är både bra och dåligt.

Perfekt att starta cykling- eller löpturer. Alltid fin fart under uppvärmningen. Och backträning för cykling finns i alla kvarter runt omkring mig. Jag kan lätt och enkelt köra slut på mig själv i backar bara runt hörnet. Det kan anses positivt om man är lagd åt det hållet.

Det dåliga är att hemcyklingen eller hemlöpningen från långpass blir hysteriskt jobbiga. Oavsett vilket håll jag kommer ifrån blir det alltid uppför på hemvägen. Då är jag ju redan trött.

Som igår. Då stog löpning på programmet. Intervaller. Det var mörkt ute. Lusten att springa hittade jag inte någonstans. Men som man säger, tränar man bara när man har lust, så blir det inte många träningspass.

Men till slut tänkte jag "-fuck intervalljävlar". Jag drar ut på ett lugnt "vanligt" löppass istället. Tänkte mig en runda på 5-6-7 km eller så.

Så jag gav mig iväg med en ny spellista på Spotify i öronen. Tack Linda för den, den var okey.

Så fick jag plötsligt som man säger, feeling. Kändes tokbra i kroppen och benen bara lufsade på i ett behagligt tempo. Bestämde redan innan att jag inte skulle ha några som helst tidskrav på löpningen utan bara springa i ett behagligt tempo.

Vi har det bra vi som bor i Sollentuna. Kommunen satsar enorma summor på att bygga fina cykel- och promenadvägar. Dessutom att hålla dom snöfria. Fantastiskt.


Här slutar Sollentuna för att övergå i Stockholm,eller om det är Solna. 
Här slutar även omtanken om cyklister/gående.



Onekligen blir det lite jobbigare att cykla/springa på sånt här underlag.


Hursomhelst sprang jag tämligen enkelt en mil. Jag som bara sprungit så långt en handfull gånger i hela mitt liv. Nu sprang jag den sträckan utan att promenera eller stanna för att vila en enda gång.

Det lönar sig att träna, härligt när man märker effekter av sin träning.

Om du är ute och springer/cyklar. Glöm inte reflexer. Själv har jag köpt på mig ett helt lager av enkla sådana. Sätter en på varje ben och en på varje arm. Plus det som är insytt på kläderna.


Trots att jag blänkte som en upplyst julgran höll jag på att bli överkörd mitt på ett övergångsställe av en blond kvinna i 30-årsåldern i en onödigt stor SUV. Är inte säker, men troligen pratade hon även i telefon. De brukar göra det.

Hon körde nästan över mina tår, men jag hann i alla fall få stopp på mig i tid och dessutom dänga handen så mycket jag orkade i takplåten. Hoppas det blev en buckla.

måndag, december 28, 2015

Beatles är inte vad de en gång var

Jul innebar inte träningsfrihet för mig. Nej nej, formen måste vidmakthållas till varje pris. Helst förbättra den. Tanken är att den sakta men säkert bara ska bli bättre och bättre vartefter månaderna går.

Det blev en vilodag dagen före dopparedagen, men på självaste julafton blev det intervallöpning innan Kalle A visade upp sina färdigheter på TV.

Juldagen blev vilodag igen men på annandagen blev suget efter cykling för stort. Det blev en backrunda runt Edsviken. Vis av tidigare erfarenhet blev det med den dubbade Postcykeln.

Men igår blev det ett löppass igen. Och nu är julen slut. Nu börjar vardagen igen med ett kort avbrott för att starta upp ett nytt år. Ett år som för mig kommer att bli oerhört spännande och förhoppningsvis innehållsrikt.

Men det där med intervaller alltså. Det är ju inte skönt nånstans. Det sköna kommer under nedvarvningen då man lufsar hemåt i lagom och självvalt tempo. Då känns det som jag kan löpa hur länge som helst. Nä, nu överdriver jag. Inte hur länge som helst, men en stund till i alla fall.

Så här kan ett av mina löpintervallpass se ut.

Man kan nog säga att jag är nybörjade på löpning även om jag under årens lopp naturligtvis gjort mina försök. Men jag har aldrig kommit in i det och därför aldrig sprungit regelbundet.

Men nu följer jag ett 16-veckorsprogram som långsamt bygger upp och vänjer min kropp för löpning. Jag ligger nu på vecka 7 tror jag.  Det roliga är att jag nu tycker det är kul att springa. Min komforthastighetszon blir nu lite snabbare för varje vecka. Eller snabb och snabb, du springer nog fortare baklänges än vad jag gör framlänges, men jag har mina egna mål.

Lite om The Beatles då. Finns ju numer på Spotify och igår testade jag att lyssna på min gamla favoritplatta Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band under löpning. Besviken. Passade inte alls för min löpning. Inte alls. Inget tunggung och dåligt tryck i ljudet dessutom. Men själva plattan är ju fantastisk. Men inte till löpning.

Det var allt jag ville säga idag.

tisdag, december 22, 2015

Öppet brev till Tomten

Hej härliga Tomten. Dags för mitt årliga brev till dig kompis. Kanske lite väl tätt inpå julafton, men du vet, har haft mycket att stå i. Tränat som tusan t.ex. Måste ju hänga med de där unga människorna i 30-40-50 årsåldern, och då får man kämpa lite extra, vi som har blivit vuxna.

Vet inte riktigt var jag ska börja, men vi kan ju börja med det viktigaste, min hälsa.

Okey okey okey, jag vet ju att du inte har något att göra med den, men jag vet ju att du är bästa kompis med Gud, hen som bestämmer allt, det som jag kallar ödet. Andra kallar det religion eller så.

Hoppas du ursäktar, men jag har lite svårt att tro på det där med religion, Gud, Buddha, Allah och alla de där namnen som egentligen menar samma sak. Alltså det jag kallar ödet.

Men hursomhelst, du kan väl hälsa din polare Gud att jag ändå är tacksam att året har varit jäkligt bra trots allt. Har mått finfint i stort sett hela året, om man räknar bort den där ambulanstransporten till sjukhuset på årets andra dag och det där läskiga som hände mig i Rom. Det var ingen rolig historia, men det gick ju fint ändå till slut.

Över till dig då. Nämen jag tror faktiskt inte att jag önskar något från dig i år. Har allt jag behöver, och det jag behövt men inte haft har jag köpt själv.

Vi kan väl göra så att jag har lite presenter innestående till 2017 istället. Då skulle jag kanske behöva en ny vass cykel eller så när jag cyklat färdigt till Paris. Om jag nu inte tycker det är så himla kul att jag vill göra det även 2017. Vi får se. Vi kan väl höras om det lite längre fram.

Till min familj önskar jag bara att de fortsätter att må bra. Du behöver inte köpa en ny telefon till Sofia, hon tappade sin i simbassängen i morse. Man kan säga att telefonen drunknade. Vi fick helt enkelt köpa en ny. Dessvärre var den även en företagstelefon så i slutänden är det ändå jag som aktieägare som får stå för den fiolen. Om man säger så.

Äh, du kan väl vara hygglig och lägga till den summan på mina grejer 2017 istället. Det är okey för mig.

Men du, för jösse namn, glöm inte bort att ge mina barnbarn Albin och Valter massa kul saker.

Till mina kompisar i Team Rynkeby önskar jag att alla får må bra och kan träna ordentligt inför vår stora cykling till Paris i sommar. Några presenter behöver du inte fixa till dom, dom har egna tomtar.

Sen har vi ju alla i Fredrikshof cykelklubb. De önskar jag all välgång och framgång på alla sätt och vis. Både att arrangera tävlingar som i individuella tävlingar.

Hemma har vi fixat jättefint tills du kommer. Kolla den här granen. Verkligen en Top Of The Line-gran. En Kungsgran. 600 spänn. Rena rånet.



Men du, glömde en grej. Jag vill ha i julklapp att jag kan crawla ordentligt. Det går hyfsat, men nu står jag still i utvecklingen igen. Jag vill liksom vidare. Fort. Mitt tålamod är begränsat.

Du kan kolla på den här filmen, så ser du vad som behöver förbättras. Jag vet det redan, men vi kan väl kolla om du tycker samma sak.




Sen vet jag en grej som inte många vet, och det är att du är rätt djupt involverad i TV:s adventskalender. Jag tycker du tog ett helt rätt beslut att göra årets kalender så här. Den är kanon och jag har inte missat ett enda avsnitt. Bry dig inte om vad en del föräldrar tycker, barnen tycker den är supercool.

Ja, det var väl allt just nu, Tomten. Som vanligt vet du väl att du ringer StockholmsBuss när du behöver bussen till er efterlängtade SPA-semester efter jul. Som vanligt får du ett kanonpris.

Harebradårå, hälsa alla Nissar och Tomtemor

Med utmärkt högaktning

Göran Demnert

PS. Möjligen kommer några att tjuvläsa det här brevet, och till dom önskar jag bara en riktigt härlig jul med mycket kärlek och omtanke om varandra.

lördag, december 19, 2015

En härlig tur med ett förskräckligt slut

Idag skulle det bli en sån där superhärlig runda i 8 plusgrader och med landsvägshojen.

Samling kl 0630 i Täby kyrkby. Vi blev tre stycken, petit moa, Torun och Daniel.

Daniel och Torum diskuterar vägval. 
Mr Ego valde att dokumentera händelsen.

Så trampade vi iväg i mörkret med laglig belysning och jag sist med föredömlig reflexväst.

Vi kom inte så långt. Efter bara några kilometer kände Torum att något var galet med hennes cykel. Bakhjulspunka.
Torun och Daniel fixade punkan.
Mr Ego valde att dokumentera händelsen.
Plus det ansvarsfulla uppdraget att sköta belysningen.

Det tog tjugo minuter att byta. Inte lätt i kolmörker. Sen trampade vi iväg igen i det härliga varma vädret, ca 7-8 grader sådär.

Efter ca fyra mil händer det som inte får hända. Daniel ligger först, sen Torun och jag kommer sist. Många många meter mellan oss.

I en svag utförslöpa med en blygsam vänsterböj längst ner släpper Toruns framdäck och hon kraschar handlöst i backen och glider några meter framåt. Jag lyckas med en hårsmån undvika att köra på henne,

När jag fått stopp på mig vänder jag mig om och ser att Torun ligger kvar mitt på vägen och bara kvider av smärta. Både jag och Daniel springer fram för att kolla. Hon kan röra på allt, säger sig bara ha lite ont i huvudet och i en höft, men inget verkar trasigt.

Efter en stund kan hon resa sig och skaka av sig obehaget. Eftersom vi är "mitt-i-ingenstans" några mil norr om Vallentuna, säger Torun att hon är beredd att cykla vidare. Så gör vi i ett väldigt lugnt tempo.

Så händer, helt osannolikt, det som inte får hända ännu en gång. Daniel ligger först, sen Torun och sist jag. Många många meter mellan.

Plötsligt smäller Torun omkull. Igen. Ännu en gång klarar jag mig förbi henne med en hårsmån och lika plötsligt smäller även jag ner i backen. När chocken lagt sig och jag tittar mot Daniel för att ropa på honom ser jag hur hans framhjul far iväg och även Daniel slår hårt i marken.

Både Torun och jag har nu rest oss upp men Daniel ligger kvar och verkar ha ont. Torun mumlar hela tiden, det får vara nog nu, det får vara nog nu, det får vara nog nu som ett mantra.

Vi springer ner till Daniel som säger att inget har gått sönder, men han slog i knät lite hårt. Men ingen större fara.
Jag räddar cykeln, sen sätter jag mig ner en stund,
verkade Daniel tänka.

När vi studerar vägbanan ser vi att det är absolut blankis. Helt otroligt, men dessvärre sant.

Här på temperaturkurvan syns tydligt hur temperaturen
sjönk dramatiskt. 
Det är i bottenlägena som Torun och vi andra kraschade.

Efter en stund väljer vi att gå med cyklarna några hundra meter till en större gård. Under promenaden börjar Torun säga konstiga saker. Hon upprepade samma sak säkert 10 gånger utan att veta att hon just sagt samma sak. Hon har plötsligt ingen aning om att hon kraschat två gånger, den första har hon glömt. Daniel och jag frågar henne om olika saker och nu vet hon inte längre vilken dag det är och hon säger att hon känner sig lite borta.

Vi beslutar då att ringa efter ambulans för vi inser att Torun sannolikt fick en hjärnskakning i den första kraschen. Jag ringer 112 och får snabbt och bra besked att ambulans i princip redan är på väg.

Jag frågar Torun om jag ska ringa någon. Hon vill att jag ska ringa hennes sambo. Vad heter han, frågade jag. Torun fick fundera väldigt länge innan hon kom ihåg namnet. Men hans telefonnummer kom som ett skott när jag frågade efter det.

Stackars Torun frös så hon skakade under väntetiden och vi försökte så gott vi kunde ge henne värme med kramar och allmän tröst.

När hon sedan for iväg med ambulansen fortsatte Daniel och jag till Rimbo där vi tog en fika och pratade igenom det som hänt. Det kändes både bra och skönt att prata av oss i lugn och ro.

Sen cyklade vi hemåt. Såklart. Med ungefär 1 km kvar kände jag att min hoj kändes konstig. Bakhjulspunka. Typiskt. Men den fixades rätt snabbt och vi kunde fortsätta sista biten.

När vi kom hem hade jag 9,7 mil på mätaren, Hade det som inte får hända inte hänt, hade det här varit en av sensäsongens härligaste cykling. Skönt väder, utom den där förskräckliga sträckan, lagom behagligt tempo. En äkta pulszon 2- cykling.

När jag kom hem inventerade jag mina egna skador. Rätt blygsamma men måste ändå redovisas.

Först mina kroppsliga skador:

Hål på både byxa och kropp. 
Det enda blodvite som uppstod av alla fyra krascher.


Även armbågen fick sig en liten tjottablängare. Otäck skada.



Här skulle en bild synas på min ömma högra höft.

Så går vi över till de materiella skadorna på min cykel.

Baklampan krossades, och ett fult märke blev
det på sadeln. Jag pekar så du ser var det är.


Hela sadeln tippades någon centimeter bakåt och
spetsen uppåt av smällen mot vägen. 
Orkade inte ändra tillbaka utan körde så de sista fem milen hem. 
Kändes märkligt nog rätt bra, så sadeln kanske får vara kvar i det  läget.

Idag var det första gången jag körde med min nya Ultegra bakväxel. Uppgraderade från 105:an.  Jäklar vad fint växlarna gick i. Märktes knappt när jag växlade förutom på kadensen. Inga dubbeltryck, inget oljud, inga hopp och inget rassel. Supernöjd.


Den här rutten körde vi idag.



Vill bara avslutningsvis säga att jag har beskrivit dagens händelser med Toruns medgivande.Hon ville jag skulle berätta allt. 

Hon har nu fått läkarvård och en mindre hjärnskakning har bekräftats.

Hon har genomgått skallröntgen och röntgen av en axel som gjorde ont, men de hittade inga skador någonstans.

fredag, december 18, 2015

Mot examen

Oj oj oj, jobbig lunch idag. Intervaller på gymmets löpband.




Det var ruggigt jobbigt. Tempot, 5:37, kan vi nog anse vara min absoluta maxhastighet just nu.

Det gäller att ligga i redan nu. Den 18:e september är det examen. 275 dagar dit. Men bara 203 dagar tills vi i Team Rynkeby startar vår cykling till Paris. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att de dagarna kommer att gå blixtsnabbt.

torsdag, december 17, 2015

En rapport från pool position

Igår var det träning igen. Spinning med Team Rynkeby.

Den här gången med Jossan, Josephine, som spinnfröken. Hon är en av medlemmarna i teamet tillika spinningsledare. Normalt sett är hon väldigt snäll, rar och timid. Men igår blev hon plötsligt väldigt grym.

Jossan in action som spinningsfröken

Jonas, teamet kapten och ordinarie spinningsledare på våra pass, och jag satt i pool position, alltså mitt framför Jossan. Mest för att tjejerna bakom om oss skulle få titta på två snygga och bredaxlade killar så att de skulle glömma smärtan som Jossan ämnade plocka fram inom oss. Jag skulle kalla det en gentlemanna-placering i avsikt att skydda kvinnor och barn. 

Jossan körde hårt med oss. Intervaller såklart. Slutet var jobbigast, då körde vi två och två. Då skulle vi upp på pulsmätarens röda fält. Eller skulle och skulle, jag hamnade där i alla fall. 

Fullt ös medvetslös i 30 sekunder, sen vila 30 sekunder medan parkompisen drog ekipaget vidare, sen fullt ös igen i 30 osv osv 10 gånger vardera.

Jonas och jag vann spurten. Det blev en jämn kamp med Jörgen, Ludvig och Victor till vänster om oss. Else Marie och någon till försökte hänga med på högerflanken. Men nej, Jonas och jag körde ifrån dom alla.

Tjejerna bakom oss, bl.a Lotta R och Jannica hade inte en chans att hänga med i den otroliga hastighet som Jonas och jag tillsammans drog upp på målrakan.

Så kort sagt, gårdagens spinningsvinnare blev …tada….Jonas och lilla jag.

Det har blivit kul att gå på spinningsträningarna. Vi får se om jag tycker det efter årsskiftet, då börjar vi med något som heter Giro 4. Det beskrivs såhär: Giro 4 är ett oerhört tufft och cykelnördigt spinningpass. Det har utvecklats tillsammans med Mattias Reck som är tränare för WorldTour-laget Giant-Alpecin. 

måndag, december 14, 2015

Pusselbitar från mitt liv

En rasande grann boktitel skulle rubriken kunna vara. Men det räcker att skriva blogg som jag gjort i snart 10 år och inte någon bok.

Tänkte sluta när jag skrivit tusen blogginlägg, men det gick inte. Nu är jag snart uppe i två tusen. Bloggen har blivit som en dagbok för mig, det är lite därför jag skriver saker. Om mig i huvudsak så klart, det är ju jag som är The Main Attraction på min egen blogg.

Helgen började på fredagseftermiddagen med ett julbord på Ulriksdals Värdshus. En superfin julbordsbuffé, men kort sagt. Inget julbord är värt pengarna. Så är det bara. Hutlösa priser.

Bara julmust i glaset.

I lördags var det dags för tvåpersonersföreningen KulturRallyt att återigen besöka Stadsteater för att se "Livläkarens besök." Vi hade turen att kunna boka en loge, och där satt vi alldeles själva. Att sitta i en loge, som har samma pris som en stol i salongen är skönt. Man kan sitta lite hur som helst, vilket är extra behagligt för mig med långa stiliga ben.

Kändes liksom i ryggraden att det här skulle bli en tung pjäs att genomlida så jag laddade upp rejält med godis. Allt gick åt under första akten, eller perioden, som jag föredrar att kalla det.

Bilar och choklad håller energin på en lagom nivå¨.

Det var allt en lite seg histiora som utspelades sig på scenen. Men efter pausfikat tog mitt intresse lite fart. Andra akten, f´låt perioden, var riktigt bra. En bra upplösning på hela historien.

Sen åkte vi hem och jag fick lite otippat feeling för att ge mig ut och springa en sväng.


Det var så skönt att springa så det blev nästan en hel mil. Jag som bara sprungit en mil max 5-6 gånger i hela mitt liv. Tänk så det kan bli med lite träning. Men det går ju inte fort. Å andra sidan, vad spelar det för roll? Det är ju njutningen, och den behagliga känslan efteråt som jag vill åt.

Som vanligt avslutades veckan med ett tufft cirkelträningspass med Team Rynkeby Stockholm. Eftersom det var Lucia så tränade vi med glittrande pannband och tomteluva på Mats.


Inte ett enda tramptag på cykel tog jag under hela helgen. Känns lite trist, men så kan livet vara en Luciahelg i december. Idag blir det vilodag och i morgon kör jag igång träningsveckan igen. Ska bli lika kul som vanligt.

torsdag, december 10, 2015

Det spritter i min kropp och jag har ett bevis att visa

Det är så jäkla kul just nu. Vet inte varför. Det bara är så. Allt är kul, och särskilt kul är det att bevisa benrakningens betydelse för hastigheten på cykel.

På jobbet har vi fått in nya spännade kunder, och min träning går som på räls. Vi snackar lite om den tycker jag.

Vi kan börja med simningen. Idag var det avslutning på simkursen. Absolut skitkul var det. Har ju lossnat lite på simfronten, det är väl därför det är kul såklart.

Först tittade vi på filmer som simmajjen Henke tog förra gången på oss och så gav han var och en tips på hur vi skulle förbättra vår simning. Superbra och väldigt givande.

Vi avslutade med att simma femkortspoker. Vi skulle simma 5 st 25:or med tidtagning. Simmade vi t.ex 2 längder med samma tid blev det ett par, tre längder med samma på blev en triss, 2 resp 3 lika blev kåk osv osv.

Jag fick ingenting. Jag fick någonting bättre. Jag förbättrade nämligen mitt "pers" inte mindre än två gånger.

Min första riktiga tid på en 25:a fick jag på "tävlingen" för två veckor sedan, 31,2. Idag under pokersimningen simmade jag längderna på 33, 40, 38, 30. Där satt den. 30. Nytt pers.

Inför sista längden tänkte jag att nu jävlars, här ska simmas. Lyckades hålla ihop benen, bensparkarna funkade rätt bra och jag simmade som en raket ända in i kaklet. 28 blankt. Yeeaaahhh.

Men jag tror jag vet varför det blev som det blev. Jag var hos frissan Gun idag på Litzys Damfrisering. Gun är gissningsvis någonstans mellan 65 och 70 år och fixar min frilla på mindre än 10 minuter räknat från det jag kliver in genom dörren. Helt perfekt.

Här syns tydligt tre sekunders skillnad i hastighet på bara 25 meter.
Då förstår vi alla hur viktigt det är för en cyklist att raka benen.
Vilket härmed skulle bevisas.

När jag kom hem efter simningen var jag värd en egen Nobelmiddag. Eller snarare en Nobelkvällsmåltid.

Hemma hos mig fick personer som slagit nya 
personliga rekord två utmärkta leverpastejmackor. 
Därtill serverades ett utmärkt Zinfandelvin. 
I litet glas, det är ju ändå bara torsdag.


Till efterrätt lite godis som i dag så föredömligt
kom från vår bussverkstad BussExperten.
De är även stolta Guldsponsorer till
Team Rynkeby Stockholm.

I samråd med min kära hustru tog vi ett gemensamt beslut att ställa in Nobeldansen i vardagsrummet. Vi tyckte nog båda två att det skulle kännas lite patetiskt och lite överdrivet.

Däremot ville lilla jyckestycket Reka, som vi passar denna Nobelafton, att jag skulle gå ut och nattpinka med henne. Sånt kan man inte förneka.


Visserligen lite trött, men ut skulle hon minsann.

onsdag, december 09, 2015

Terrible wednesday. Igen

De här halvjobbiga, eller rättare sagt heljobbiga, men roliga, onsdagarna kommer lite då och då. Lunchsimning, spinning med Rynkeby på kvällen och efter den en skyndsam transport till en tennismatch på det. Det sliter en smula på kroppen, men det är rätt kul.

På lunchen lekte jag med riktiga vuxenleksaker.

Idag var det extra kul att simma på lunchen. Men jag lämnade simhallen med en konstig känsla. En känsla att jag var missnöjd.

Vet du, häromveckan kunde jag knappt klara en 25:a utan stora problem. Gissa hur många längder jag klämde idag? Jo, 23 st. Tjugotre 25:or. Det du.

Visserligen med paus mellan varje längd, men ändå. Från knappt en längd till tjugotre inom loppet av en vecka eller två. Är inte det en fantastisk utveckling? Som den berömda ketchupflaskan, först kommer ingenting, sen plötsligt kommer allt på en gång.

Varför var jag då missnöjd, borde ju ha seglat på moln därifrån. Jo, längderna var inte perfekta. Försökte tänka teknik på både det ena och det andra, men fick inte till benen och underkroppen riktigt bra. Som vanligt alltså. Det retar mig. Jag testar och provar men jag får inte till det.

Men jag är såklart ohyggligt nöjd med att andningen äntligen funkar, det är bra.

Jag är nog en idrottslig bipolär typ, som någon sa till mig. Antingen himmel eller helvete, ingenting däremellan. Antingen maniskt glad när det går bra eller deprimerad när det går dåligt.

Nu måste jag träna simteknik. Ännu mer. Nu måste jag träna så jag klarar 50:or lika enkelt som jag nu lite plötsligt klarar 25:or. Det ska nog gå det också. Med träning förstås.

Spinningspasset var inget lek idag heller. 15 tuffa intervaller hann vi med. Vi fick även veta att efter nyår växlar vi upp träningen med Team Rynkeby. Vi ökar passet från 60 minuter till 90 minuter.

Perfekt, passar mig kalasbra. Pow pow pow liksom. Fullt ös medvetslös, det får gälla även 2016 för mig.

2016 ska bli det året som jag är näst bäst tränad sett över hela mitt liv. Bäst tränad kommer jag att vara 2017. Just sayín.

I tennisen har jag i höst inte bara varit bra. Jag har varit överjävligt bra. Om jag får säga det själv. Vinst även i kväll.

Nu är klockan rätt sent på kvällen och det är nog dags att krypa till kojs. Terrible wednesdays tar på krafterna.

G´natt och tack för idag.

lördag, december 05, 2015

Å där fick sig självförtroendet en rejäl tjottablängare

Attans vilken besvärlig dag det blev idag. Tänkte mig en lugn och behaglig cykeltur med Fredrikshofs Audaxgäng. Brukar vara typiska pulszon 2- turer. Härliga turer.

Idag blev det en grus- och skogsrunda. Mest för att det blåste så mycket. Lite lugnare i skogen. Men lerigare och tyngre.

Vi pep iväg kl 08:30 och idag valde kapten Daniel för mig en ny runda. Det gick upp och det gick ner, sen gick det upp och bara lite ner, sen upp och sen upp igen och sen möjligen lite neråt. För de andra möjligen, men så kändes det inte för mig.

En perfekt träningsrunda alltså. Problemet var bara att min kropp inte ville vara med idag. Kändes som de andra gubbarna hade hur mycket krut som helst i benen medan mina bara skrek på hjälp.

Inte kul att känna så efter bara någon mil in i 7,5-milarundan.

Efter 3-4 mil viftade båda mina lår med vit flagg. De kastade in handukar också, flera stycken, men min hjärna ignorerade det tramset.

Det blev faktiskt bara värre och värre. I några backar fullkomligt sprutade mjölksyran ur benen och jag var tvungen att kliva av och med darrande ben GÅ uppför backarna. Backar som jag normalt klämmer utan några som helst problem. Kändes löjligt och faktiskt lite pinsamt, men gubbsen jag körde med var väldigt förstående.

Till slut kom vi till kaffestoppet Gott & Gulligt där jag tryckte i mig en jättemacka, två koppar kaffe och en Snickers plus en halv energibomb. Tänkte att det skulle pigga upp mig lite. Men nej. Det gick lika jäkla segt hela vägen hem.


Vi var 5 gentlemen, inklusive kapten Daniel som tog bilden.
Idag blev det för mig Hofvetuniformen.


På hemvägen från fikat drabbades vi av stormens härjningar.,

Men jag kom hem i alla fall, det gjorde jag. Med stukat självförtroende. Och lerig cykel.

Det är tufft, och coolt, att köra i skogen. Men lerigt, tungt och jobbigt.


Inte bara cykeln blev lerig. Även jag blev det.
Om man tittar riktigt riktigt noga så ser man TRE lerprickar.

Misären och eländet slutade inte med lerprickar i ansiktet inte. Nejdå, självklart inte en sån här dag.

När jag stog nere i tvättstugan och skalade av mig alla leriga och svettiga kläder så ramlade mina glasögon ner på golvet. Inte bra alls.

 Ingen anledning till oro, lite snabbklister fixade det här.

På annat håll i Stockholm avlöpte Hellas Frostbite. En swimruntävling för de extra tuffa. Team Rynkeby Stockholm var på plats och sålde lite Rynkebyprodukter och samlade in pengar till Barncancerfonden. Arrangören skänkte dessutom 50 % av anmälningsavgifterna till Rynkeby. Fantastiskt.

Fru Demnert Den Yngre med maken Jonas skänkte en ohyggligt
stor summa, en hundralapp, till Team Stockholm och därmed Barncancerfonden.
Fint gjort tycker jag.

Vill du också bli en extra fin människa och skänka en slant till Barncancerfonden? Du löser det enkelt. Tryck bara på den röda knappen högst uppe i bloggens högerkant och skänk ett belopp du tycker känns bra. För Barncancerfonden känns alla belopp bra.

Tack på förhand, jag VISSTE att du är en extra fin människa.

fredag, december 04, 2015

Det hände något i huvudet

Det är fascinerande med våra hjärnor och vårt mentala tänkande. Det är nästan läskigt så hårt våra hjärnor styr vårt beteende.

Nu menar jag inte politiskt, men det finns säkert liknande kopplingar dit. Jag menar sport och för att vara mer exakt simning. Min simning.

Nu har jag försökt lära mig att crawla. Det har ju gått sådär. Med största besvär har jag klarat 25 meter, dvs en bassänglängd. Var och varannan gång har jag fått ge upp för luften har tagit slut i lungorna.

Men så "tävlade" jag förra lördagen. Crawlade just där och då dessutom för första gången 50 meter.

I går kväll var det crawllektion igen. Vad hände tror du? Jo, vi, och jag, simmade 25:or i stort sett hela lektionen. Utan problem. Plötsligt funkar allting. Andningen sitter som en läcker sportkeps. Varje gång.

Vi avslutade dessutom med att köra två längder, dvs 50 meter. Inga problem.

Rent tekniskt har jag massor att träna på, men andningen funkar äntligen, det är ju den som är grunden till allt i simningen.

Det var en så frukatansvärt kul träning så du anar inte. Precis som lottreklamen, plötsligt händer det.

Det var den där tävlingen som gjorde att min mentala spärr trycktes bort och jag insåg att jag faktiskt kan. Inte snyggt, men jag kan. En fantastisk känsla.

Om jag tränar mentalt riktigt riktigt hårt, kanske en annan mental spärr släpper. Att på cykeln klara väggen. Mur de Huy. Den där onödigt branta backen på väg till Paris i sommar.

Det behöver trots allt inte vara den mentala spärren som släppt. Det kan har varit, alltså kan, det ligger ändå inom rimlighetens gräns, mina nya simglajjor jag köpte innan träningen. 129 spänn, satt helt perfekt, vilket mina gamla inte gjorde.


Nästa crawlkurs hos Medley startar 11 januari. Då finns jag där, den saken är klar. Det är ju skitkul att simma. Och att cykla. Och att springa. Men framförallt, det är ju skitkul att leva.

tisdag, december 01, 2015

En intervju med Mr Ego

Idag är det en egodag. Den ägnas åt att bara vara jag. Att vara jag är idag extra roligt. Och roliga saker vill jag berätta om.

Som extrabonus kommer längst ner en intervju med mig, jag sa ju att det är extra roligt att vara jag idag, med anledning av simtävlingen/utmaningen i lördags.

Men likväl. Ny månad idag, nya tag. November blev det ännu en guldmedalj till Mr Ego, familjens överhuvud, om man tänker som man gjorde förr. Så tänker man ju inte idag. Verkligen inte.



Vi snackar alltså guldmedalj i tävlingen "flest träningstimmar i familjen".

 November 2015.
Vet inte riktigt vart hustrun tog vägen i tabellen,
men hon är på G och jobbar säkert upp sig under december.

Självklart menar jag inget särskilt när jag även visar november 2014.

November 2014

Några deltagare har ökat tempot sen 2014, några har taggat ner.

I morse var det morgonpass på gymmet. Dotter/medarbetare Sofia och jag lattjade lite med kameran. Vill bara säga att jag normalt inte tränar på gymmet utan tröja, sån vacker kropp har jag då rakt inte. Det var bara för bildens skull som jag tog av mig tröjan.

 Sofia. Man måste vara stark när man simmar.


Mr Ego. Ryggtavlan ser ju okey ut. Värre med framsidan,
vilket framgår av bilden längst ner. Sexpack? Tjenare.


Å här kommer intervjun.

På bilder ser ni Göran och Sofia Demnert. Det är far och dotter som går vi våra crawlgrupper i Vasalundshallen. Bilden är tagen innan starten i Medleys Simutmaning och jag måste bara berätta om pappa Göran.
Innan i entrén berättade en aningen, i mina ögon sammanbiten, Göran om att dottern Sofia anmält honom till Medleys Simutmaning. Till 25 och 50 meter crawl. Göran bara skakade på huvudet och berättade att han inte ännu hade klarat 50 m crawl, att han för endast några veckor sedan klarade sin första 25 meter crawl och tyckte Sofia var galen som anmält honom. Vi anade att Sofias julklappar skulle bli indragna i år eftersom det bekant bara är snälla barn som får julklappar. 😉 Men Göran berättade att han i alla fall skulle göra sitt bästa. Nervös gick Göran och bytte om. I simhallen träffade jag sedan Göran och Sofia igen. Då säger Göran - Hon är inte klok. Hur ska det här gå?
Efteråt får jag chansen att byta några ord med Göran om hur han kände sig efter loppen och det är det som Göran då berättar för mig som sammanfattar den känslan som jag hoppas att flera av er fick känna. Göran beskriver sina lopp så här:
Jag: Hur kändes 25:an?
Göran: Jag blev så förvånad över hur lätt en 25:a kunde kännas. Jag har tyckt att det går så långsamt framåt på träningen men nu kändes det väldigt bra. Kul.
Jag: Jag såg ju att du klarade 50:an galant. Hur kändes det? (I skrift ser min fråga så kontrollerad ut men jag visste ju att det var Görans första klarade 50 meter crawl vilket är så spännande så jag kan bara tänka mig att jag mer ylade fram frågan än lugnt och stilla ställde den)
Göran tittar då på mig med världens största leende och berättar: Jag såg att de andra var långt före mig efter vändningen men det gjorde inget för det kändes bra. När jag kom fram till det svarta sträcket i bassängen tänkte jag "JA, jag kommer att klara det"
Jag (med tårar i ögonen): Åh vad roligt och hur var den känslan?
Göran svarar blixtsnabbt och med ett leende: MAGISKT!
Tack för att jag fick prata med dig Göran, tack för att du delade med dig.
Jag skickar med några visdomsord jag fick från en klok vän för några veckor sedan: "Vi måste bli bättre att njuta av det vi gör bra och inte bara skynda vidare.". Så det gör vi nu, njuter!
Ps: Du Sofia, oroa dig inte över indragna julklappar. Du är inte längre i onåd hos din far. Det är jag vittne till.😉
— med Sofia Demnert och Göran Demnert.

söndag, november 29, 2015

Jag kom toksist men vann ändå högsta vinsten

Jaha, då var premiären i en simtävling avklarad. Eller rättare sagt, i diciplinen frisim i bassäng. Utomhus har jag ju simmat triathlon, 400 meter, i somras i Riddarfjärden, men då körde jag bröstsim hela vägen.

Nu var det annat, här var det crawl som gällde. En simtävling anordnad för alla som går simkurser hos Medley. Allt från nybörjare till de avancerade. Jag ställde såklart upp i nybörjarklassen, både 25 meter och 50 meter. Plus lagkapp. Helt galet. Dotter/medarbetar Sofia ställde upp i 25 m, 50 m, 100 m och såklart lagkappen.

The Demnert Family.

Regel 1. Man simmar inte en tävling i vanliga hobbysimbrallor. Nä, i en simtävling krävs rediga snabba byxor. Sagt och gjort, hängde på låset hos Stadium på morgonen och inhandlade ett par supersnabba, och hyfsat snygga simbyxor. För balansens skull vill jag även nämna att det finns andra affärskedjor som också säljer simbyxor.


Vid halvfyrarycket var det gemensam genomgång och insimning som det kallas. På svenska betyder det uppvärmning. Ungefär 20 minuter ägnades åt det. Sen drog vi igång. Jag startade i heat 2.

Start från vattnet var lika okey som start från startpall.


Första grenen, 25 meter, kändes kanonfint.

Men det gick långsamt. Klart sist. Men känslan var jättejättehärlig. Andningen funkade till 100 %.

Här kan du kolla hela 25-meterrejset

Kände mig mer än nöjd med min insats trots placeringen.


Fick minsann pris också.

Vi som lyckades pricka in jämna tiondelar 
(eller säger man hundradelar?)i sluttiden fick en biobiljett.

Så småningom var det dags för ångestloppet, 50 meter. Om du läst min blogg så vet du att jag aldrig simmat 50 meter crawl. Trots många försök har jag inte klarat mer än max 30 meter innan luften liksom tagit slut. Kommit i för svår syreskuld helt enkelt.

I flera dagar har jag haft ångest inför dagens tävling. Har känt som att det vore lite pinsamt, även om jag är nybörjare, att inte klara hela sträckan. Och trots att arrangören sagt att det är helt okey för var och en att börja simma vad som helst om orken tar slut.

Jag har också gått omkring och tänkt att jag inte ville vika ner mig och ge upp inför dotter/medarbetare Sofia och hennes simkompisar som också var med i tävlingen. Jag ville att Sofia skulle bli stolt över farsan. För som vanligt var jag ju klart äldst i församlingen.

Ångesten fick idag ett ansikte. 
Erkänner, kroppsspråket skriker
ju inte direkt, NU JÄVLAR SKA HÄR SIMMAS.
Men skenet bedrar. Det blev något helt annat.

Klart för start. Ner i vattnet. Pang, starskottet går. Kändes fint, andningen satt som en smäck. När jag kom till vändningen 25 meter kände jag att det här kan gå hela vägen. Snodde runt, ungefär lika smidigt som en fullvuxen valross, och fortsatte att crawla.

Lite till, tänkte jag hela tiden. Bara lite till. Andas ordentligt. Snart framme. Mellan varven hörde jag lite svagt jublet och hejaropen från kanten. Jag MÅSTE klara det här, tänkte jag, och när jag hade ungefär 5 meter kvar insåg jag att jag skulle klara att crawla hela vägen. JAG GJORDE DET.
I FUCKING JÄVLAR DID IT. Liksom bäst när det gäller. Så j---a skönt.

Känslan att ha klarat det var obeskrivlig. Snudd på en lika härlig känsla som det var att lyfta cykeln framför Eiffeltornet i somras. Det är här bloggrubriken kommer in, känlan var att jag hade vunnit OS-guld och spöat Lars Frölander med två tiondelar. Då förstår du nog den känsla som bubblade inom mig.

En liten kul grej hände efter rejset. När jag kom upp kom en tjej från arrangören fram och gratulerade. Hon berättade att hon var nära att börja gråta när hon förstod att jag skulle klara det. Sofia hade nämligen berättat det för henne på kanten under loppet att jag aldrig fixat 50 meter tidigare. Det var lite rörande faktiskt.

Självklart kan du se hela 50-metersrejset här. 
Publikens hejarop var superhärlig även om jag under 
simningen inte kunde uppfatta så mycket av den.


Längst ner i en resultatlista är också en placering.
Att komma på en femteplats är ju inte så illa, eller hur?

Sista loppet var lagkapp 10 x 25 meter. Jag startade på första sträckan. Kom in sist såklart. Men ändå, är helt säker på att jag nu simmade fortare än i 25 metersrejset, men här var det ingen tidtagning på mellansträckorna. Men kul var det.

Som belöning för vårt deltagande fick vi en goodie bag.


Sammanfattning: det var såååå j......a kul. Så här i efterhand ångrar jag inte en sekund att jag ställde upp. Nu har jag dessutom tider på både 25 som 50 meter att jämföra mig med om ungefär ett halvår då Medley planerar att göra om det här. Absolut toppklass på hela eventet.

Det var elektronisk tidtagning, det var tuff musik, det var publik, det var en speaker som refererade alla lopp. Helt fantastiskt.

Vi som enligt arrangören Medely var väldigt modiga.

HÄR hittar du dotter/medarbetare Sofias version av hela arrangemanget.