Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, april 28, 2015

Simexamen

Det här inlägget kanske du uppfattar som väldigt negativt. Det är det för jag är sur. Förbannad. Frustrerad.

Igår spelade jag en superviktig tennismatch i gubbdubbelserien. Jag vann, men förlorade. Jag och min partner vann på WO, eftersom en av motståndarkillarna var sjuk. Visserligen hittade han en ersättare, men den "riktiga" matchen vann jag och min partner på WO. Själva matchen som vi ändå spelade torskade vi.

Men bara på ren otur. Våra motståndare hade bara rena turslag, och från vår sida så var det nätkant och ut, och bollar preciiiiis utanför alla linjer. Så egentligen borde vi vunnit även den matchen. Om vi bara hade haft lite tur med oss. Klart man blir förbannad och frustrerad. Tennis, jävla skitsport. Men på måndag, då jäklar SKA jag vinna.

Idag var det sista gången av min crawlkurs. Bestämde mig för att inte gilla simning. Det gick precis lika dåligt att simma idag som det var att lira tennis igår.

Ingenting funkade i bassängen. Armarna gick i kors, benen var för breda, bensparkarna var ett skämt och jag sjönk som en sten när det blev fel. Klart man blir förbannad och frustrerad. Simning, jävla skitsport.

Men lite nöjd blev jag allt. Eller säg så här. Jag blev otroligt nöjd, överjävligt nöjd faktiskt.

Som absolut sista övning skulle vi nu simma hela bassängen, otroliga 25 meter på riktigt, med benspark, armtag, andning var tredje armtag. Nu skulle vi sätta ihop alla paket som vi tränat under de tidigare tillfällena. Har inte klarat en hel längd tidigare.

Nu sa vår simmagister att nu fick vi fan inte stanna när vi blev trötta, blev vi det skulle vi lägga oss på rygg och flyta, men vi fick fan inte ge upp och stanna.

Och vet du? Jag fick ihop alla delar tillräckligt bra till ett helt paket, så jag kunde ta armtag, andas var tredje tag, fick ordning på benen och så kunde jag klappa handen i kaklet på andra sidan utan att ge upp på vägen. Ibland är jag bara så jävla bra.



Men ändå, simning är en jävla skitsport. Ångrar att jag anmälde mig till Stockholm Triathlon. Men nu måste jag ändå köra den, så jag måste väl träna simning under sommaren. Ska nog anmäla mig till fortsättningskursen. Trots att simning är en jävla skitsport. Och blöt blir man.

I morgon blir det betydligt roligare, tempoträning på cykel med Team Rynkeby.  Det är grejer det.