Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, maj 02, 2015

Ett ödesdigert misstag

Ingenting är omöjligt. I min numera världsberömda tävling "flest träningstimmar i familjen plus några till" har Göran Strömstedts resultat varit helt omöjligt att nå upp till. Göran ingår i gruppen "plus några till". I den gruppen finns även en västkustbo, Fredrik.

Men i april månad hände det grejer. I den här tävlingen är det ett bra drag att ägna sig åt cykling. Att spela golf är också ett vinnande koncept. Båda ger många minuter i den här tävlingen. Fast jag har slutat med golf. Har ersatt det med cykling. När jag blir pensionär ska jag ägna mig åt båda.


Vet inte vad som hänt, men många deltagare verkar ha gett upp. Ingen fajt om pallplatserna längre.

Men tänk, tänk bara om jag hade bitit ihop och kört något pass bara en aning längre. Tänk om jag inte hade varit lat på Valborgsmässoafton utan kört det gympass som jag hade planerat. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Då jäklar i min lilla låda hade jag gjort det omöjliga, spöat Göran S, i Team Rynkeby Stockholm även kallad Göran Den Yngre.

Men ett silver i den stora tävlingen väger tungt, nästan tyngre än guld i vår familjetävling.

I min målsättning att köra 125 pass innnan vi cyklar till Paris har jag nu genomfört 95 pass, hela 15 pass mer än budgeterat.

13 cykelpass i april är också helt okey, lite fler än jag gissat. Det blev 9 styrkepass i gymmet. Och så några tennis och simpass.

Men en sak är lite konstigt. Trots att jag tränar hyfsat mycket så känner jag mig stundtals som en soffpotatis. Jag kanske äter för mycket.

Jag känner mig trots det nästan nöjd så här långt. Alltså bara nästan. Jag är nöjd med min styrketräning på gymmet på ben, bål, axlar och allt annat. Jag känner mig nöjd med cykelpassen, men jag borde ha kört mer mjölksyraträning. Kanske mer backträning på egen hand. Jag har ju världens kanonbackar nästan utanför dörren. Där finns förbättringspotential under kommande månad.

Det börjar dra ihop sig, bara 42 dagar kvar till Vätternrundan och bara, alltså bara, 66 dagar till starten av Tour de Paris. Klart man börjar tagga till och vill komma i ännu bättre form. Det ska ju bli en nöje och inte en plåga. Jag tar hellre plågan nu än under själva turen, så är det.