Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

tisdag, juni 30, 2015

3 dagar kvar. Några blödiga tankar och funderingar om livet. Mitt liv.

Jag må ha kommit några år in i livet. Rätt många om man ska vara petig. Rent logiskt har jag passerat livets mittstolpe fär länge sedan och är nu i nedförsbacken mot slutet. Låter dramatiskt, men det är ju så det är även om jag förhoppningsvis får leva och ha hälsan bortåt 25 år till.

Jag vill slå familjerekordet, mamma är nuvarande innehavare av rekordet, hon blev nästan 90 år, fattades bara tre månader, när hon gick bort för två år sedan. Pappsen blev 76 tror jag. Jag ska över 90-nivån, så är det bara.

Pappsen är med mig på jobbet varje dag även om det är bortåt 20 år sedan han gick bort. Han, och mamma såklart, kommer också att var med mig på hela resan till Paris. Jag vet att de är superstolta över mig när de sittter tillsammans på en moln i himlen och håller varandras händer och tittar ner på mig när jag cyklar genom Europa.

Nej, jag är inte religiös, bara lite blödig idag.



Mitt idrottsliga bäst-före-datum är passerat för länge sedan. Men ändå. Som min gamle PT Tommy skrev till mig för några veckor sedan, du är i ditt livs flow nu, ta vara på det och njut av livet.

Han passade dessutom på att ge mig en ny utmaning. Det är ju hans "fel" att jag började cykla överhuvudtaget förra året.

Nu har han gett mig utmaningen att cykla runt Vättern nästa år under 10 timmar. Han är övertygad om att jag med rätt träning, med rätt inställt pannben och i rätt sällskap kommer att klara det. Jag är inte riktigt lika säker.

Har inte svarat än. Lockande? You bet. Men måste fundera ett varv till även om jag innerst inne redan vet svaret.

Näe, det här duger inte. Upp med humöret nu Göran.

Nu har jag också varit hos naprapaten som knäckte ryggen rätt, så jag kan resa mig upp från middagsborden nästa vecka. Känns skönt i kroppen nu, men det gjorde hysteriskt ont när han också tryckte på, och mjukade upp alla superspända cykelmuskler.

Men allvarligt alltså, måste inte en ny vass och snygg cykel införskaffas för att hoja under 10 timmar? Måste man inte i så fall börja köra in sig på en sån rätt snart?

Hur hittar man en sponsor? Om jag nu antar utmaningen alltså. Hand upp. Någon?

Ibland sammanfaller saker och ting på ett märkligt sätt. Fick precis alldeles nu, typ 30 sekunder innan jag skulle publicera det här inlägget, nedanstående mail från ovan nämnde PT-Tommy. Det är nästan så jag blev tårögd.

Nu räknar du väl ner timmarna inför starten till Paris. Du kommer att fixa det galant! Långt lopp naturligtvis men försök att hela tiden njuta av stunden. Till målet kommer du förr eller senare men det är resan fram till målet som är den verkliga upplevelsen. Det är en fantastisk möjlighet och upplevelse som du kommer att få.

.........

Klart att du ska anta utmaningen. .-) Du fixar det och efter det kan du också ta dykcertifikat :-) (i mailet berättar Tommy om att hans familj funderar på dykcert, därför skrev han som han skrev till mig)

Hälsa alla och STORT lycka till. Njut verkligen under hela resan.

Hälsningar
Tommy

måndag, juni 29, 2015

4 dagar kvar. Svårt att tänka klart

Dagarna till starten går fort. För fort. Jag hinner inte riktigt med i livet känns det som.

Dessutom svider mina armar. Blev allt lite rödlätta igår under min långcykling.


På jobbet underpresterar jag våldsamt, kan inte fokusera, är liksom blockerad för den biten. Jag kommer att få ett rent helvete på kontoret när jag kommer hem för att reda ut allt jag redan borde gjort. Men inte gjort. Alla mina tankar, båda två, går bara till Team Rynkeby och Det Stora Rejset.

Min fru säger att jag är ofokuserad även hemma och hon har säkert rätt. Men ändå, det här är det största äventyret hittills i mitt liv, så det må väl vara hänt. Tycker jag.

Jag försöker tänka klart, tänka packning, tänka cykel, tänka väderförutsättningar och tusen andra saker. På torsdag förmiddag måste jag vara klar, då ska vår lastbil lastas med våra cyklar och väskor för vidare transport ner till Malmö där vi börjar vår cykling vid fredag lunch.

Apropå svedda armar. väderprognoserna för nästa vecka visar sol och 30 graders värme alla dagar. Inte en regndroppe verkar synas till. Får inte glömma att packa solskyddskrämer.

Annars har jag så här långt hunnit med:

 Byta klossar på skorna

Inköpa ett lager av energibomber


Haft cykeln på 300-milaservice

Vi hade en halvsponrad möjlighet att serva våra cyklar på Cykloteket. En rysligt trevlig affär, där jag för övrigt köpte min Trek förra våren. Gillar dem, de har en hög nivå av humor i sin marknadsföring, det gillar jag.

Däremot får de bakläxa på servicen. Alltså ingen kritik mot den, men de vill gärna att man lämnar in en ren cykel. Men när jag hämtade min var den rejält oljekladdig lite här och var. En butik som vill vara Top Of The Line lämnar inte ut en cykel på det viset. En rejäl bakläxa tycker i alla fall jag. Tveksamt om de läser det här, men det gör ju du.

Hursomhelst så bytte dom den trasiga ekern, bytte kedja och bromsbeläggen både fram och bak. Precis som jag beställde. Däremot hade de inte rätt kassett så den har jag beställt och får i morgon och byter själv. Efter 310 mil har både kedja och kassett blivit lite slitna, inte jättemycket men tillräckligt för att jag vill byta och ha fräscha grejer på turen.

Kollade nya hjul på nätet också. Fingret liksom svävade över köpknappen för ett par Fulcrum, men i sista sekund lyckades mitt bättre jag slita bort handen från tangentbordet. Men kanske när jag kommer tillbaka igen. Som en belöning liksom.


Har också så här långt hunnit med att börja kolla lämplig tatuering som jag kommer att tagga mig med när jag kommit hem. Yepp, en tatuering står på min bucket list, och bättre tillfälle än det här finns väl inte.

Nä, nu måste jag kila, har en grej på jobbet som måste fixas. NU.

söndag, juni 28, 2015

5 dagar kvar. "-Du är på elitnivå va?"

Sista distanspasset med Team Rynkeby Stockholm innan avfärden mot Paris.

Samling kl 08:30 i Sollentuna, rätt lämpligt för mig, bara några väldigt långa stenkast från där jag bor. Väldigt långa kast, men ändå.


Så for vi iväg. Efter bara någon kilometer eller två smäller det till och jag undrar vad det var. Lät som från min cykel. Så var det. En eker gick rakt av på bakhjulet.


Frustrationen och ilskan vet inte vart den ska ta vägen, men bara att säga hej då till gänget och rulla hem igen. Så jäkla trist, att missa sista passet med gänget.

Men så kom jag på att jag har ju några cyklar i garaget. Sedär vad viktig regeln N+1 är i nödsitutioner.

Men ändå, tänk vilken tajming, jag har en servicetid för cykeln måndag kl 10.

Så snabbt pumpa däcken och smörja kedjan på Treken och så iväg igen. Visserligen hade jag flyttat originalsadeln som satt på Rynkebycykeln till Treken, men jag har inte cyklat någonting med den sadeln. Men det ordnar sig säkert tänkte jag, så dålig för min rumpa kan den ju inte vara.

Att hinna ifatt de andra var ju fullständigt omöjligt, visste inte ens vilken väg de skulle ta. Tog då beslutet att cykla lika långt som de skulle göra, ca 16 mil, fast ensam.

Hade ingen karta men min taktik var att cykla norröver så långt jag orkade, och sedan vända tillbaka samma väg.

Gick kalasbra, hade ett för mig väldigt bra "ensamsnitt" norröver med en behaglig medvind i ryggen. Tog en glasspaus efter sådär 4 mil vid en bensinmack. Där fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. Alltså, jag tog det som en komplimang.

När jag skulle betala för min glass utspelade sig följande konversation, efter att han först granskat mig nerifrån och upp och såg den med sponsorer fullklottrade gula tröjan och svenska flaggor lite här och var på dräkten.

Kassakillen: "-ute och tränar?"

Jag: "- jo det stämmer, är ute och tar en runda"

Kassakillen: "-på elitnivå va?"

Jag: "-ehh, öhh, asså, mm, näe, inte riktigt". "-men jag ska i och för sig cykla till Paris på fredag"

Kassakillen: Tittar på mig med stora förvånade ögon. "- va? Frankrike? Skaru köra Tour de France?"

Jag: "-ehh, öhh, asså, nja.hm, näe, inte riktigt. Men kommer att cykla samma väg nån dag som Tour de Francegänget". Sen berättade jag att jag cyklar för välgörenhet i Team Rynkeby och berättade hela konceptet.

Kassakillen: "-å fan, respekt mannen, respekt".

Den gula tröjan väcker nyfikenhet, den saken är klar. Har upplevt det tidigare också, fast med en mer moderat undran vad det är.

Sen hojade jag vidare upp till Norrtälje där jag tog lunchpaus i gröngräset vid en OK/Q8-mack. Då hade jag cyklat som jag tyckte var lagom och det var läge att vända hem igen.


Nu blev det minst sagt lite kämpigare i motvinden. Jag var ju nu en väldigt komprimerad grupp där jag var både draglag och grindvakt. Vi båda hade stundtals hårda ordväxlingar vilken hastighet vi skulle hålla, men i stora drag kom vi bra överens.


Vi var i alla fall 100% överens om ännu en glasspaus på samma ställe som på uppvägen. Smakade förträffligt där jag låg i gröngräset som i och för sig inte syns på bilden. Men rätt mysigt hade jag det trots allt i min ensamhet.

Idag var jag mitt bästa någonsin i att dricka och få i mig energi. Jag var supernoga med att dricka var 15:e minut och få i mig energi var 30:e minut. Tror jag lyckades till 100%.

Totalt gjorde jag av med fyra flaskor vatten, två Enervit coffeinbomber uppdelade på mindre "snuttar", två glassar ( Magnum Classic), en rejäl lunchmacka, fyra Snickers och ett antal Enervit GT-tabletter.

För första gången någonsin utan att få ont i magen. Måste bero på att jag tagit bort sportdryck och bars ur mitt energisortiment. Hade på känn att det var de två som orsakade smärre magproblem och nu fick jag beviset att det var så. Skönt att veta inför Paristuren.

Sista fem milen var rejält tunga. Ett skäl var att jag hade fått så ohyggligt ont i rumpan av sadeln. Riktigt plågsamt faktiskt, var tvungen att stå upp i princip i varje nedförslut.

Men att cykla ensam 16 mil är inte roligt någonstans. Särskilt inte när det blåser motvind som det gjorde hela hemresan. Stundtals över öppna slätter fick jag vara glad om jag orkade trampa över 22 km/tim.

Attans vad jag saknade teamet när jag hojade där i min ensamhet. Här en gruppbild på vad jag kallade dom, Klunga A, glada och superfina vid deras lunchstopp.


Och här en gruppbild på Klunga B, efter en jobbig men väl utförd runda på 16 mil, ganska exakt samma distans som Klunga A genomförde. Precis det jag hade föresatt mig.


När jag kom hem var jag lite trött, det var jag. Skönt att sträcka ut i soffan på terassen. Hjälmen var viktig för att skydda mig mot eventuellt fallande frukter bakom soffan.


torsdag, juni 25, 2015

8 dagar kvar. Hälsokontroll och kostopp

Har just gjort en högst ovetenskaplig hälsokontroll med bara 8 dagar kvar till mitt Stora Äventyr.

Bakgrundsfakta: efter söndagens distansträning med teamet brakade jag ihop på söndagsnatten. Blev snuvig, febrig och hostig och tänkte att nu är det stekta fläsket kokt. Eller gratinerat. Nu är det kört.

Men med mental järnvilja förstärkt med Alvedon tror jag att jag tvingade bort det dåliga och idag känner jag mig helfräsch.

Så idag svarade jag på mina frågor enligt det här poängsystemet: 1 är världsklass, 5 är sjukhusvård.

Vilopuls: 2
Arbetspuls på jobbet: 4
Stressnivå på jobbet: 5
Stressnivå privat: 4
Snuvnivå: 2
Hostnivå: 1
Feber: 1

När jag sedan körde resultatet i mitt egenproducerade hälsoprogram Göran 2.0, fick jag svaret: Ready to go.

Fan va skönt, jag klarade hälsotestet. Nu är det bara att köra ända in i kaklet.

Sen åkte jag bort till gymmet och körde ett styrkeprogram på lagomnivå. Nu börjar nämligen nedträningen inför Tour de Paris. Nu blir det bara lugna pass med inriktning på rörlighet.

Nästa vecka i princip en vilovecka med inslag av mycket lätta pass. Målet är att jag i Rostock nästa lördag ska känna mig likt en galopphäst i startboxen, darrande av iver att komma iväg. Stark och uthållig.

Igår körde vi teamets sista riktiga puls- och tempoträning. Med tanke på att jag hade så att säga en sviktande hälsa under veckans inledning var min tanke att ta det lugnt, typ myscykling medan de andra körde skiten ur sig.

Blev det så? Klart det inte blev. Det blev hårdkörning så svetten sprutade. Ingen ville ha gubbdäng och jag ville inte ha tjejdäng så det blev några härliga rundor.

Erkännes härmed, våra tjejer har ju blivit ruskigt starka, ja även killarna såklart, jag kom sist på alla varv. Utom ett, det viktigaste. Det sista.

Men innan den sista rundan skulle vi ta en sväng till vår vanliga backträningsbacke. Men efter halva vägen dit blev det stopp. Kossor på vägen.

Korna skickade fram läskiga Rosa som vakt. Hon hade ringar i näsan.

Strax efter jag tog bilden invaderades vägen av ett helt gäng kossor som skränade och bar sig åt.

Sicken himla otur, det måste man ju ändå säga. Verkligen otur att vi inte kunde genomföra backträningen. Så vi fick vända om och köra maxfart tillbaka enligt Kapten Patriks order.

Men innan det så tog vi vår sedvanliga gruppbild:


Sen körde vi det sista tempovarvet. Det viktiga. Det som räknas.

Okey, sa nån, långsammast börjar och snabbast kör iväg sist. Ingen rörde sig. Jag tog då självklart på mig offermössan och trampade iväg först.

Tyckte det tog väldigt lång tid innan någon svischade förbi, men så kom de då. Allihop. Hade uppenbarligen gaddat ihop sig. Killar som tjejer, gubbar som tanter. Plötsligt var jag sist. Igen.

Sånt går då rakt inte an. Jag låg sådär 75 meter bakom och liksom avvaktade min favoritsträcka som kom efter någon kilometer, ett lätt nedförslut. Min favvosträcka på det här tempovarvet.

Nu var det tre eller fyra tjejer som låg framför mig, boysen en bit  längre fram. Så kom vi upp på krönet och jag vred på turboknappen och fick upp farten till nästan 50 km. Vill inte direkt skryta, men jag formligen flög förbi de något förvånade tjejerna. Tror till och med Strava belönade mig med ett PB på den sträckan.

Sen blev det lite uppförsbacke och där har 100 kg Göran inte en suck mot tjejer som väger 50 kg. Men då såg jag att de såg lite slitna ut så jag ökade wattuttaget i benen och cyklade lätt förbi Lotta, och tog upp jakten på Martina och Sara.

Skulle just pressa mig förbi Martina då hon upptäckte mig och sannolikt tänkte, nä ingen gubbe ska då cykla förbi mig. Så hon ökade. Men i en slags spurtuppgörelse lyckades jag pressa mig förbi.

Kommer inte ihåg om jag även lyckades pressa mig förbi Sara, men jag tror det. Vi säger så, tycker jag. Just det, Aramia fick gubbdäng också.

Ja, det blev en lång historia om ett vanligt tempovarv, men jag tyckte det var viktigt att du fick veta hur det gick på det viktigaste varvet. Det som räknas. Det som skrivs in i historieböckerna.

Men på nedvarvningssträckan, där jag förtvivlat letade efter någon form av luft att få ner i mina lungor, gled tjejerna förbi. Men då var ju tävlingsbiten redan över, de kanske inte visste det.

onsdag, juni 24, 2015

9 dagar kvar. Finputs

Idag blev det ny head(er). En kul ordlek.

Ringde frissan idag och eftersom jag är en supervipkund fick jag tid 20 minuter senare. Jag är en bra kund, hon rakar av mitt hårsvall på ett kick.

Fick lite finputs av ögonbrynen också. Fick tips av en annan Rynkebycyklist att det var viktigt. Hon är visserligen kvinna, men ändå. Klart man vill va fin och strömlinjeformad. Men nagellacket tänkte jag hoppa över.


Samtidigt gjorde jag om den s.k. headern på min blogg. Nu finns där även en bild från årets Vätternrunda. Den bilden är från den där jävla backen upp mot Medevidepån. För att vara några mil efter det jag dog grindvaktsdöden ser jag ju ändå lite halvfräsch ut.

När jag ser bilden längtar jag tillbaka faktiskt. Det var ett otroligt kul och fint lopp teamet gjorde. En enorm laginsats. Vettetusan om jag cyklat någon gång i en så homogen grupp där vi hela tiden låg samlade som en getingsvärm som svochade förbi tusentals andra cyklister. Det var häftigt.

tisdag, juni 23, 2015

10 dagar kvar. Finliret börjar

Kan inte fatta. I morgon är det bara ensiffrigt kvar till första tramptaget mot Paris. Svårt att ta in faktiskt.

Nu har finliret börjat. Tänka packning, beställa tid hos frissan, serva cykeln och inte minst kolla väderprognoserna. Extra viktigt för förra året var det stundtals rena misären för cyklisterna. Ihållande regn och kallt som tusan. Så i år vill vi ha kanonväder. 

Det finns hopp. Vi sticker från Rostock den 4 juli. Looking good. 



Som sagt, nu är det läskigt nära. Nu är det försent att börja hårdträna, har man inte gjort det de senaste månaderna lär man få det jobbigt. Men jag är så gott som redo, jag har tränat en smula mer än jag tänkt. 

Tror jag skrev det redan från början, att jag måste träna dubbelt så mycket som de yngre i teamet, jag har liksom åldern i en extra ryggsäck. Så här långt är jag extremt nöjd med min träningsinsats sedan september förra året. Förutom de sista två veckorna där jag trappat ner träningen lite. Vet inte varför, det har bara blivit så. Det känns inte okey.

Jag är trots det inte särskilt orolig, men man vet ju inte säkert hur kroppen reagerar med i snitt 20 mil om dagen i sex dagar. Om, säger om, det skulle bli jobbigt så har cyklingen lärt mig en sak. När det skiter sig med orken har jag ett s.k. pannben av pansar. Det är bra för mig att veta.

Trots allt har vi har några gemensamma träningar kvar och för mig 4-5 pass på gymmet. Det här kommer bli superkul alla dar i veckan. Som vi cyklar alltså.

söndag, juni 21, 2015

12 dagar kvar. Känner en viss oro

Idag körde vi vår vanliga söndagsträning med Team Rynkeby. Distans 11 mil nere på Södertörn.

Den här gången med en lång och trevlig fikapaus på café Rosenhill. Leverpastejmacka modell BIG blev mitt val denna gång. Och kaffe såklart.


När jag kom hem beslutade jag att göra ren cykeln ordentligt så då blev det så.


Nu kanske du undrar varför jag skrev som jag gjort i rubriken, att jag känner en viss oro. Det kan vara så, säger kan, att jag nu är på väg mot en formsvacka. Idag gick det inte så lätt som jag känt de senaste veckorna. Kroppen liksom svarade inte som jag ville och benen kändes stumma.

Det kan, säger kan, ha berott på att en infektion i kroppen är under uppsegling, har känt mig lite mosig de senaste dagarna. Långt ifrån sjuk, bara lite mosig.

Vore ju minst sagt trist om jag prickade formtoppen två veckor för tidigt, med tanke på de väldigt långa etapperna som kommer framöver. Men jag tänker positivt, det är bara en tillfällig trötthet i kroppen. I övrigt känner jag mig stark i både kropp och ben.

Men eftersom jag behövde tröst köpte jag mig en stor förpackning god glass och tryckte i mig som efterrätt. Jag åt allt i burken. Rubbet. Plus en chokladkaka för det är så orimligt synd om mig nu.



fredag, juni 19, 2015

14 dagar kvar. En midsommarnattsdröm

När benen värker och hjärtat bultar, då känner vi att vi lever!

Den raden har jag lånat från Team Rynkeby Helsingborg. De har publicerat en video som förklarar allt.

Många undrar varför man kör som en slags bakvänd volontär i Team Rynkeby. Man betalar alltså själv en skaplig summa pengar, närmare 30 tusen innan allt är klart om man räknar in allt som allt som man köper privat också för det här projektet.

Bara för att få vara med och hjälpa till. Och sedan cykla till Paris.

Under tiden har man lagt ner massor av timmar att samla in pengar, träna sig själv och vara en ambassadör för Team Rynkeby.

Varför, är en bra fråga. Videosnutten längre ner ger dig svaret.

Inte minst, man växer som människa också, vill jag påstå. Jag har gjort det i alla fall. På insidan. På utsidan har jag blivit mindre, cyklingen har hittills skalat av ungefär 5 kg av mig.

Team Helsingborg har gjort den här fantastiska videon som på ett mycket bra sätt förklarar allt. Bara att byta ut Helsingborg i speakertexten och applicera vilket Rynkebyteam som helst.

Många som läser min blogg har också häromdagen genomfört Vätternrundan. Kan vara bra om man vill jämföra vad vi i Team Rynkeby ska genomföra om två veckor. Det är väldigt snart känns det som. Särskilt som vi nu t.o.m ska välja meny på avslutningsmiddagen när vi är framme. Fjärilar av olika storlekar har nu slagit bo i min mage.

Eftersom det är midsommar kommer jag ikväll att lägga sju cyklar under min huvudkudde och drömma om den här rutten som nu är spikad för oss i Team Rynkeby Stockholm.

Fredag 3/7: Malmö - Trelleborg - Rostock 46 km
Lördag 4/7: Rostock - Uelzen 208 km 
Söndag 5/7: Uelzen - Osnabruck 227 km
Måndag 6/7: Osnabruck - Wuppertal 159 km
Tisdag 7/7: Wuppertal - Liege 191 km 

Så här långt har det varit hyfsat platt, men så klart en och annan backe har vi ju bestigit.

Men nu börjar det köra ihop sig rejält. Nu kommer två rätt tuffa avsnitt på raken innan vi når Paris. Jag misstänker att det nu börjar kännas i kroppen och att det nog under kommande dagar som all träning ska blomma ut och ge full turboeffekt. Inte i hastighet men i uthållighet och ork. Här tror jag också ett tjockt pannben kommer till nytta.

Onsdag 8/7: Liege - Fief De Libochant 142 km ca 1200 höjdmeter

Nu dags för näst sista dagen. Jag vet inte, men här blir det nog tufft. Det är Motala - Hammarsundet plus extra höjdmetrar om man tänker Vätternrundan, och jag tror inte jag ljuger om de flesta tyckte det var en lång och jobbig sträcka. Nu ska vi köra den sträckan igen men nu  med fem dagars cykling och med nästan 100 mil i benen. Tufft är nog bara förnamnet.

Torsdag 9/7: Fief De Libochant - Campanille Meaux 240 km ca 1400 höjdmeter

Fredag 10/10: Campanille - Paris 50 km


Du måste hålla med, det här är helt galet. För min del är det så galet så det är fullkomligt oemotståndligt.

Varför, är en befogad fråga. Jag tycker Team Rynkeby Helsingborg förklarar det väldigt bra på den här videon.


Så här kan det se ut när vi den 10 juli cyklar in i Paris. Håll med om att det är rätt lockande. 1450 gulklädda cyklister. Klungan tar ju liksom aldrig slut.




tisdag, juni 16, 2015

Vätternrundan. Separationsångest. Och nya djärva mål.

Det här med Vätternrundan är rätt märkligt. Jag utmanar mig själv, och tömmer mig själv till det yttersta. Jag tänker för mig själv "aldrig mer" när målbågen passeras.

Jag får min medalj, får min mat, sätter  mig i gräset och pratar med mina kompisar. Pulsen går ner och jag blir hög på ett lagligt sätt. Endorfinhög.

Återhämtning går numera ganska snabbt för mig. Tack för det. Så på söndagseftermiddagen kunde jag inte hålla mig längre, ville ut och cykla för att liksom trampa ur kroppen. Tog en 2,5-milare på Ekerö med teamkompis Elin.

Trodde inte att en sån kort återhämtningstur kunde göra så stor nytta. När jag kom hem kände jag mig som en ny människa. All stelhet och ryggont bara försvann under cykelturen.

Så går några dagar och plötsligt känner jag en slags separationsångest.

VR var inte alls årets mål för mig, bara ett delmål. Nog så svårt men ändå bara ett delmål. Jag har årets huvudmål kvar, cyklingen till Paris, nu bara 18 dagar kvar. Kan bara gissa vilken hemsk separationsångest jag kommer att drabbas av när den är klar.

Och efter Paris bara måste jag ta mig runt Mälaren med hedern i behåll den 8:e augusti. Det är helt enkelt ett måste.

Men nu längtar jag tillbaka till Motala. Jag längtar tillbaka till stämningen, alla människor, den skräckblandade känslan när jag står i startfållan med 300000 meter av mig ocyklad asfalt bortom startboxen.

Det gick trots allt, hrrmm, så himla bra i år, så nu har jag redan halvt om halvt bestämt mig för att köra med en SUB11-grupp nästa år. Borde gå med ännu lite mer träning under vintern. Konstigt, det räcker liksom inte att bara köra runt Pölen, man ska hela tiden sikta mot nya rekord.

Just idag har jag klippt ännu ett träningsmål. Under VR passerade jag målet 250 mil i benen innan Paris och idag gjorde jag mitt 125:e träningspass sedan årskiftet. Det var då jag satte målsättningen 125 pass innan Paristuren. Två mål klara. Känns bra.

Jag har ett mål kvar som just nu verkar orimligt svårt, 150 kg i marklyft innan Paris. Så därför begav jag mig och dotter tillika medarbetare Sofia till ett för mig nytt gym för att där starta slutfasen av min träning inför Paris.



Mitt hittillsvarande rekord i marklyft är 140 kg. Det var för några veckor sedan. På filmen har jag 130 kg. Gick väl sådär kan man säga.


Men skam den som ger sig, påt igen.


Sen körde vi såklart lite andra övningar också med fokus på ben, bål och axlar. Ett skön start på dagen.



söndag, juni 14, 2015

Vätternrundan, mitt race med Team Rynkeby Stockholm. En roman på två kapitel.

Det här inlägget är rekordlångt. Nämner det direkt, så du kanske ska dela upp läsningen i ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass. Om du är intresserad alltså, annars kan du säkert hitta andra kortare bloggar någon annanstans.

Kapitel 1. Början.
Mitt andra lopp runt sjön. Den här gången med Team Rynkeby Stockholm. Vi var 17 stycken i teamet som ville utmana Pölen.

Hade räknat med ett snitt på kanske nånstans 26-28 km/tim och en sluttid runt 12,5-13 timmar. Vi hade inte satt någon måltid, vi skulle trampa runt i lagom tempo, alla ska med. Vi har ju den målsättningen i Team Rynkeby Stockholm. Men det skulle bli något helt annat.

Men vi tar det väl som vanligt i tur och ordning i både bild och ord.

Lastade bussen i Stockholm på fredagseftermiddagen. Även Rynkebys Täbyteam åkte med i bussen. Tänka sig, vi åkte med StockholmsBuss som kör alla typer av uppdrag, således även cyklistgrupper. Fick jag in lite reklam här också.




 Även glass och godis hann några med att äta innan avfärd.
Jörgen försöker samtidigt visa strumporna vi fått av 
vår strumpsponsor Happy Socks. (reklam igen)
Bilden "lånad" av en teammedlem.

Ett kort meddelande till Stilpolisen: Man får ha andra sockor än korta vita om man är strumpsponsrad.

Personligen körde jag dock en kombo för att undvika eventuella juridiska komplikationer med Stilpolisen.

Dubbelsponrad


Vår eminente chaufför Roffe. Det här blev hans
andra Vätternrunda som han körde. Men med buss.


Jag hade av teamet redan i vintras blivit utsedd till teamets GMLV (General Manager Lake Vättern) så det var min uppgift att ordna transporten och allt runtomkring det. Jag hade meddelat alla att vi skulle vila under fredagen, helst ta en semsterdag, annars skulle ju vi vara vakna i kanske mer än 30 timmar. Inte bra.

Vad händer, på mitt jobb blir det kaos, Allt händer samtidigt och allt är akut och bara måste lösas NU, inte sen. Höll på att spricka av stress och var nära att inte ens hinna till bussen. Men det gjorde jag. Hann till bussen alltså utan att spricka.

Att det var så stressigt berodde bl.a på att jag lite tokigt hade beviljat semester denna viktiga vecka för min trafikledare. Jag pratade lite med honom om den stressiga situationen och han skickade den här bilden och sa åt mig att coola ner mig lite, det ordnar sig. Kul kille.

 Niklas, mitt företags eminente trafikledare.
Men han var i Portugal när jag som mest behövde honom. Typiskt.

Men okey, vi kom ner till Motala runt 21-tiden och skulle starta kl 00:30. Gott om tid att ladda.

 Mr Ego och vår för dagen kapten, Daniel, hämtar ut våra star(t)bevis.
Nu redan tokladdade upp över öronen.


Men först lite mat och kul samtal tillsammans med delar av draglaget.
Daniel, Volkan och Måns.

Vid 22:30-tiden samlades alla vid bussen för att förbereda oss för loppet.

 Naomi fäster startnumret på tröjan. Lite nervös inför sitt första VR. Såklart.
I bakgrunden lagar Anna en punka. Tur att den kom nu och inte i startfållan.



Även killarna pysslade lite. 
En för mig okänd Team Täby-kille, Markus, Daniel.
Kändes lite som Markus trodde VR var en fotbollsmatch.

Äntligen dags. Sammanbitna. Några lite mer nervösa än andra,
men alla laddade till tusen. 1:40 kvar till start.
Den här korta stunden är bland de häftigaste på VR. Love it.
En slags skräckblandad förväntan.


Så bar det iväg. Stärkt av förra veckans Halvvätternrunda accepterade jag uppdraget att vara lagets Grindvakt, alltså att ligga sist och hålla ordning på eventuella svansar som skulle haka på efter oss. Fick äntligen nytta av kunskapen jag fick i lumpen 1970 som Militärpolis.

Vi rullade på, tog bara ett kort stopp på vägen söderut, i Ödeshög, och sen trampade vi rakt ner till Jönköping där vi tog 30 minuter paus där vi fyllde på med energi av olika slag.

Mr Ego äter köttbullar med mos. Blev (kärleksfullt) retad för att
jag åt i full utrustning. Inomhus. Där t.ex solen inte lyser.
Men jag tänkte som så, när vi nu är sponsrade med glajjor 
från Bliz måste de ju användas. (reklam igen)
Bilden "lånad" av en teammedlem

Vi var alla förvånade att det gått så bra de första 10 milen. Och alla kände sig tip-top.


Men nu kommer vi att ta det lugnare, sa Kapten Daniel, för nu kommer ett backigt och jobbigt parti, så här taggar vi ner betydligt. Så sa han. Men det skulle bli något helt annat.

Vi körde på igen och fick som vanligt en lång svans efter oss. 



I svansen fanns två killar från Göteborg som startade samtidigt som oss men körde ifrån oss i pausen i Ödeshög. Nu kom de plötsligt tillbaka och hängde med i svansen hela tiden. När vi tog kisspaus tog dom kisspaus, när vi var klara för avfärd var de klara för avfärd. När vi tog depåstopp tog dom depåstopp.

Ibland kom nån av dom upp vid min sida, jag cyklade som sagt grindvakt, och eftersom vi var ojämnt antal så var jag ensam där.

Då berättade en av killarna att de provat att cykla med en annan grupp men där gick det så ojämnt och ryckigt och att det var rena drömmen att cykla i vår svans. Jämnt, fint och stadigt i ett lagom tempo.

Mina nya polare från Göteborg. Vet inte vad de heter.
En "tillsammansbild" i målfållan var ju självklar. 
De var lika supernöjda som jag. De blev jättesugna att
söka till Göteborgsteamet 2016.

En annan kille som gled upp bredvid mig och pratade var absolut helt övertygad om att vi hade fyra elitcyklister som drog eftersom de drog så otroligt jämnt och bra. Vilket betyg till våra draglagskillar va?

Jag fick också flera gånger förklara vad Team Rynkeby är och på vilket sätt vi cyklar och samlar in pengar till Barncancerfonden. Flera blev seriöst intresserade att söka till 2016 års team lite här och var i landet. Det var kul, då kändes det som om vi även under cyklingen fick fram Team Rynkebys budskap.

End of chapter 1. 
Nu tar vi kaffepaus medan jag ska försöka reda ut mina tankar vad som hände sen. To be continued.

Men som pausunderhållning kan du läsa läsa min dotter Sofias blogg om hennes swimruntävling Stockholm Swimrun. Vi är lite äventyrslystna hon och jag och vill båda uppenbarligen utsätta oss för allehanda kroppsliga påfrestningar. Hon börjar sin blogg så här. Med viss rätt om du frågar mig.

Just idag är det lite svårt att ta plats i min familj, och skryta om idrottsliga insatser, eftersom pappa just har cyklat runt Vättern på 11 timmar och 29 minuter tillsammans med Team Rynkeby. En helt grym förbättring från förra året med 3 timmar och 10 minuter. 

Kapitel 2. Slutet.
Vi tuffar nu på förbi Bankeryd och kämpar oss uppför i alla backar. Tjogvis av cyklister, både enskilda och grupper, som upptar hela vägbanan och därmed hindrar oss lite. En stor klubb hindrar oss mest, obs INTE Fredrikshof, de cyklar FEM i bredd. FEM. Omöjligt att ta sig förbi under några kilometer. Känns det som i alla fall.

Det är nu som jag börjar få jobba lite som grindvakt, det smiter in lite folk i gruppen då och då, så jag får cykla upp och be dem köra förbi eller lägga sig i svansen, för ingen ska tamigfan lägga sig oombedd mitt i vår tydliga teamklunga. Då träder Militärpolis Demnert in i handlingen.

Kapten Daniel valde föredömligt våra mikropauser på väldigt vackra ställen. Just här inträffade vår enda incident under loppet. En i teamet, vi kan kalla henne Doc Lil, råkade bromsa lite för hårt i gruset så hon gjorde en liten vurpa. Lyckligtvis inga skador, förutom sannolikt ett litet blåmärke. På Doc Lil, cykeln klarade sig helskinnad. Det är ju en Bianchi (reklam igen).


Någonstans i de här trakterna klippte jag min 250-milnivå som man signar upp sig på när man ansöker till Team Rynkeby. 250 mil i benen innan vi startar mot Paris är målet för alla. Inget krav, men ett tydligt önskemål. Nu blev jag klar med det. Kändes skönt. A deal is a deal liksom.

Vi hoppade över Hjo, kändes lite lagom kaxigt, och fortsatte upp till Karlsborg. Självklart hade kapten Daniel kollat av hur alla kände sig och alla gav tumme upp. I Karlsborg tog vi hela 15 minuters paus. Nu började i alla fall jag känna av 20 mil i ett rätt högt tempo. Men bara lite sliten, ingen fara ännu så länge.

Vi skulle dämpa tempot på den här sträckan, sa ju kapten Daniel nere i Jönköping. Jodu, tjenare.

Paus i Karlsborg.

Plötsligt hade vi ÖKAT tempot upp till Karlsborg. På nåt skumt sätt utan att vi märkte det. Det flöt på så ohyggligt bra och med ett absolut minimum av gummibandseffekt i gruppen.

Vi hoppade över mysiga Boviken och siktade nu mot Hammarsundet. Nu började det märkas längst bak att tröttheten började komma lite här och där. En liten lucka på några decimeter växte en liten liten bit ju längre bak den kom, och plötsligt förvandlades mitt enkla grindvaktsjobb till intervallträning. Brukar inte gå så bra med över 20 tuffa mil i benen.

När vi äntligen kom till Hammarsundet var jag slut. Då menar jag slut. Så gott som tom. Där dog jag grindvaktsdöden. 

Jag vet numera när min kropp säger stopp och är tom på energi. Cyklingen har lärt mig hur min kropp funkar. Då kan jag inte prata för gråten liksom stockar sig i halsen. Nu är planen att vi siktar mot målet och hoppar över depå Medevi. Fine. Okey with me. Bara att, som Paolo Roberto säger, bita ihop överkäken med underkäken och köra.

Ännu uppe i Hammarsundet har vi en bra snitthastighet.
Men vilopulsen är ju inte så bra kan man säga.

Kapten Daniel övertalar mig att han och jag ska byta plats så jag cyklar i tredje led, dvs precis bakom draglaget. Känns såklart mycket bättre.  men sen kommer de där jävla uppförbackarna i och bortom Medevi. 

Vi lyckas ta oss upp, men jag känner att jag inte pallar riktigt i alla backar, orkar inte ens själv ropa lucka, andra gör det.

Snälla starka Timo glider upp bredvid mig vid något ställe och lägger en hand på min rygg för att putta, men min stolthet, självkänsla och envishet säger ifrån som ett litet truligt barn, "-näääää, kan selv". Tack ändå Timo.

Det går framåt, trots allt i hygglig fart, men med dryga milen kvar känns det som jag ska bryta ihop fullständigt, mitt vatten har dessutom tagit slut nu.

När vi cyklar genom skogen rinner tårarna av utmattning, tror ingen såg det. Hoppades det då i alla fall. Du har väl hört Docent Döds kända låt med texten: "Bakom mina solglasögon kan jag vá mig själv". Lite så kändes det.

Någon föreslår att vi ska stanna till en stund så jag får vila men jag skakar bara på huvudet. Vill inte vara till besvär, ja du vet.

Äntligen i mål på fantastiska 11:29. På ingångsrakan fram till medaljerna kommer psykbrytet som jag som vanligt inte kan kontrollera. Mitt framför en ganska stor publik och inte många andra cyklister som "skydd". Pinsamt är bara förnamnet. Genant är andranamnet.

"Mitt" superteam under Vätternrundan

Mitt team är ett fantastiskt team, det hoppas jag du förstår. Konceptet Alla ska med, gäller verkligen, no matter what. Ingen lämnas bakom. Någonsin. Vi är ett team, vi startar våra lopp och övningar som ett team och går i mål som ett team. Det är en härlig känsla och trygghet, för även den starke kan bli svag.


Den här medaljen var svårfångad. Med det gick.


 Välförtjänat matintag och avkoppling i parken efter målgång

Avslutningsvis lite bonusinformation
A/
Vi hade även några andra från vårt team som körde rundan men med en annan grupp. De körde runt på ännu mer fantastiska 9:32.

Stina, Marie från team 2014, Elin

B/
Fick frågan om jag kommer att köra det här en gång till. Ja föfan, klart jag ska. SUB11 vore ju kul. Ingenting är omöjligt verkar det som.

C/
I höstas ingick jag ett vad med tre tjejer från Fredrikshof. Sämst tid får bjuda de andra tre på dyrbar bakelse samt bära en särskild skämströja. Vi som slog vad var Tina i Team Täby, Kriistina och Lena som körde för Team Sky Blue. Kristina körde dock aldrig.

Här är resultatet:
Göran, jag alltså: 11:29 Yeaaaahhhh!
Tina: 11:38
Lena 11:40.

Tjejerna fick gubbdäng så det bara rök om det. 

fredag, juni 12, 2015

Vättern, I´m f***** ready. Here I come.

Tänkte att Vätternrundan är internationellt kända så idag kör jag med en internationell rubrik.

Förra året vid exakt den här tidpunkten var jag ett nervöst vrak som stod inför mitt livs största utmaning.

I år känner jag mig rätt cool. Men ödmjuk inför uppgiften. 30 mil är väldigt väldigt långt att cykla i ett svep.

Men jag VET att jag tränat absolut det mesta och bästa jag kan för att klara både Vättern en gång till och om bara tre veckor även att cykla till Paris. Förra året hade jag cyklat lite drygt 100 mil innan start, i år klipper jag 250-milagränsen strax norr om Fagerhult.

Tänk att jag nu ska köra Vätternrundan en andra gång. Helt sanslöst otroligt. Och minst sagt oväntat.

Jag har gjort precis allt som jag och min kropp förmått under hösten, vintern och våren. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv tränat så mycket och så hårt. Nu står jag redo.

Förra året cyklade jag runt ensam på 15 timmar och 10 minuter. Inget att skyta med, men jag klarade min "omöjliga" utmaning och fick en smula förvånande en herrans massa likes för det. Det var kul.


I år cyklar jag med delar av Team Rynkeby Stockholm. Vi kommer att vara 18 cyklister i gruppen och jag kommer att vara grindvakt hela rundan. Om jag orkar. Hoppas på minimalt gummiband i gruppen, annars kan det bli lite svettigt i 30 mil.


För dig som inte är frälst på cykling och inte vet (jag vet, det finns några sådana kvar), så är grindvakten den som cyklar sist, och hindrar bakomvarande att liksom smita in i gruppen.

Nu är det inget problem, för vi cyklar med fasta positioner, förutom "draglaget" som består av 4-6 personer som sinsemellan roterar. Vi kommer heller inte att cykla snabbt, vi håller oss nog i spannet 25-28 skulle jag gissa.

Om det ska bli kul? Ohhh yeaah, jag känner mig som ett barn inför julafton. Det ska bli hur kul som helst.

You know me, kommer sannolikt att lägga upp lite liverapporter på den här bloggen när vi har våra stopp, så kolla gärna in här lite då och då. Vi startar lördag morgon kl 00:30 och vill du följa oss under rundan kan du göra det med VR:s app. Info om den längre ner. Mitt startnummer är 12045.

Jag säger som vanligt, May the force be with me.
..................................................................................

VÄTTERNRUNDAN-APPEN
Appen är framtagen av Sweco och är uppbyggd på ett mer lättförståeligt sätt som gör det lättare att hitta informationen man söker.
Varje informationssida i appen har även en kompletterande karta för att besökare lättare ska kunna hitta det de söker i samband med loppen. Den har också  pushnotiser som gör att du automatiskt får ett meddelande när din valda åkare passerar en depå eller mätstation. Se bara till att kontrollera inställningarna på din telefon. Du kan komma att behöva aktivera push.
Appen finns för Android på GooglePlay och för iPhone iApp Store!

onsdag, juni 10, 2015

Team Rynkeby, bara för rynkiga gubbar?

I går fick jag höra en rolig sak. En av vårt företag SällskapsResors reseledare vet att jag ska cykla till Paris med Team Rynkeby.

När hon först hörde talas om det var hon helt säker på att Team Rynkeby var en cykelklubb för äldre herrar och att namnet syftade på rynkiga gamla gubbar. I viss mån hade hon rätt.

En actionbild på Mr Ego under en av vinters spinningkvällar

Detta dementeras nu ändå kraftigt av mig. Ifall fler tror det, menar jag.

Team Rynkeby är en samlig härlig blandning av kvinnor och män med alla möjliga yrken. Du kollar väl lite då och då på vårt teams blogg.

Där presenterar vi nu medlemmarna i vårt team. Men om du gillar vår FB-sida får du veta allt som händer kring vårt team, https://www.facebook.com/TeamRynkebySTHLM

Genomsnittsåldern är 42 år, den yngsta är 26 och äldsta 63. Jag tillhör ytterligheten, men det är inte jag som är 26, även om min mentala nivå är det.

Du som känner att Team Rynkeby vore en kul upplevelse, allt som ingår är just extra allt, kan nu söka till 2016 års team. Du gör det HÄR. Själv leker jag med tanken att göra det här en gång till. Om jag nu skulle bli antagen igen.

Idag bara 23 dagar kvar tills vi startar vår cykling till Paris och bara 3 dagar till vårt genrep Vätternrundan. Det börjar liksom dra ihop sig.

tisdag, juni 09, 2015

Epilog Halvvättern

Karolina Örnstedt, numera min hjältinna alla dagar i veckan, har skickat en hel drös med bilder på vår grupp som cyklade så bra, så fort och så tjusigt på Halvvättern.

Då är det ju min skyldighet att visa upp utvalda bilder. Sen stänger vi Halvvättern och lägger den till handlingarna. Nu har Projekt Vätternrundan påbörjats. Det blir grejer det.

 Två gubbbar. Mäster Anders (Anders Johansson) till vänster.
Till höger Mr Ego (jag alltså), lagom coola i startfållan.


 Här syns det rätt tydligt att det var lite kämpigt i blåsten.
Lars-Ola och Jonas som föredömliga "dragare".
Och jag direkt på Jonas hjul. Och Flavio bakom mig.
Sen Lisett eller om hon heter My, eller Sofie eller Katarina.
Sen Karolina.
Notera svansen efter vår grupp. Lite oordning. 
Under stora delar av loppet hade vi hela gäng gratisåkare 
efter oss eftersom vi hojade så jämnt och bra.


 Som ystra kalvar kastar vi oss iväg efter sista depåstoppet.
Jag kan direkt ta boten från Stilpolisen. Fel färg på strumporna.
Men till mitt försvar så blev det funktion före flärd. 
Valde ullstrumpor före mina vita tunna Bianchistrumpor.
Boten kanske kan kvittas mot den fina färgkombon hjälm - cykel.
Annars tror jag att höll mig inom lagens råmärken uniformsmässigt.


Även män kan visa känslor och kramas.
Här kramas jag och Jonas, också Team Rynkeby Stockholm,
efter ett väl genomfört lopp.


 Här är hon. Min hjältinna, Karolina Örnstedt.
Hon som skulle ha med mig ända in i mål om hon så skulle behöva 
putta mig över mållinjen när jag var på väg att släppa.

Till sist: 32,7. Säger bara det. 32,7.