Samling kl 08:30 i Sollentuna, rätt lämpligt för mig, bara några väldigt långa stenkast från där jag bor. Väldigt långa kast, men ändå.
Så for vi iväg. Efter bara någon kilometer eller två smäller det till och jag undrar vad det var. Lät som från min cykel. Så var det. En eker gick rakt av på bakhjulet.
Frustrationen och ilskan vet inte vart den ska ta vägen, men bara att säga hej då till gänget och rulla hem igen. Så jäkla trist, att missa sista passet med gänget.
Men så kom jag på att jag har ju några cyklar i garaget. Sedär vad viktig regeln N+1 är i nödsitutioner.
Men ändå, tänk vilken tajming, jag har en servicetid för cykeln måndag kl 10.
Så snabbt pumpa däcken och smörja kedjan på Treken och så iväg igen. Visserligen hade jag flyttat originalsadeln som satt på Rynkebycykeln till Treken, men jag har inte cyklat någonting med den sadeln. Men det ordnar sig säkert tänkte jag, så dålig för min rumpa kan den ju inte vara.
Att hinna ifatt de andra var ju fullständigt omöjligt, visste inte ens vilken väg de skulle ta. Tog då beslutet att cykla lika långt som de skulle göra, ca 16 mil, fast ensam.
Hade ingen karta men min taktik var att cykla norröver så långt jag orkade, och sedan vända tillbaka samma väg.
Gick kalasbra, hade ett för mig väldigt bra "ensamsnitt" norröver med en behaglig medvind i ryggen. Tog en glasspaus efter sådär 4 mil vid en bensinmack. Där fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. Alltså, jag tog det som en komplimang.
När jag skulle betala för min glass utspelade sig följande konversation, efter att han först granskat mig nerifrån och upp och såg den med sponsorer fullklottrade gula tröjan och svenska flaggor lite här och var på dräkten.
Kassakillen: "-ute och tränar?"
Jag: "- jo det stämmer, är ute och tar en runda"
Kassakillen: "-på elitnivå va?"
Jag: "-ehh, öhh, asså, mm, näe, inte riktigt". "-men jag ska i och för sig cykla till Paris på fredag"
Kassakillen: Tittar på mig med stora förvånade ögon. "- va? Frankrike? Skaru köra Tour de France?"
Jag: "-ehh, öhh, asså, nja.hm, näe, inte riktigt. Men kommer att cykla samma väg nån dag som Tour de Francegänget". Sen berättade jag att jag cyklar för välgörenhet i Team Rynkeby och berättade hela konceptet.
Kassakillen: "-å fan, respekt mannen, respekt".
Den gula tröjan väcker nyfikenhet, den saken är klar. Har upplevt det tidigare också, fast med en mer moderat undran vad det är.
Sen hojade jag vidare upp till Norrtälje där jag tog lunchpaus i gröngräset vid en OK/Q8-mack. Då hade jag cyklat som jag tyckte var lagom och det var läge att vända hem igen.
Nu blev det minst sagt lite kämpigare i motvinden. Jag var ju nu en väldigt komprimerad grupp där jag var både draglag och grindvakt. Vi båda hade stundtals hårda ordväxlingar vilken hastighet vi skulle hålla, men i stora drag kom vi bra överens.
Vi var i alla fall 100% överens om ännu en glasspaus på samma ställe som på uppvägen. Smakade förträffligt där jag låg i gröngräset som i och för sig inte syns på bilden. Men rätt mysigt hade jag det trots allt i min ensamhet.
Idag var jag mitt bästa någonsin i att dricka och få i mig energi. Jag var supernoga med att dricka var 15:e minut och få i mig energi var 30:e minut. Tror jag lyckades till 100%.
Totalt gjorde jag av med fyra flaskor vatten, två Enervit coffeinbomber uppdelade på mindre "snuttar", två glassar ( Magnum Classic), en rejäl lunchmacka, fyra Snickers och ett antal Enervit GT-tabletter.
För första gången någonsin utan att få ont i magen. Måste bero på att jag tagit bort sportdryck och bars ur mitt energisortiment. Hade på känn att det var de två som orsakade smärre magproblem och nu fick jag beviset att det var så. Skönt att veta inför Paristuren.
Sista fem milen var rejält tunga. Ett skäl var att jag hade fått så ohyggligt ont i rumpan av sadeln. Riktigt plågsamt faktiskt, var tvungen att stå upp i princip i varje nedförslut.
Men att cykla ensam 16 mil är inte roligt någonstans. Särskilt inte när det blåser motvind som det gjorde hela hemresan. Stundtals över öppna slätter fick jag vara glad om jag orkade trampa över 22 km/tim.
Attans vad jag saknade teamet när jag hojade där i min ensamhet. Här en gruppbild på vad jag kallade dom, Klunga A, glada och superfina vid deras lunchstopp.
Och här en gruppbild på Klunga B, efter en jobbig men väl utförd runda på 16 mil, ganska exakt samma distans som Klunga A genomförde. Precis det jag hade föresatt mig.
När jag kom hem var jag lite trött, det var jag. Skönt att sträcka ut i soffan på terassen. Hjälmen var viktig för att skydda mig mot eventuellt fallande frukter bakom soffan.
