Bakgrundsfakta: efter söndagens distansträning med teamet brakade jag ihop på söndagsnatten. Blev snuvig, febrig och hostig och tänkte att nu är det stekta fläsket kokt. Eller gratinerat. Nu är det kört.
Men med mental järnvilja förstärkt med Alvedon tror jag att jag tvingade bort det dåliga och idag känner jag mig helfräsch.
Så idag svarade jag på mina frågor enligt det här poängsystemet: 1 är världsklass, 5 är sjukhusvård.
Vilopuls: 2
Arbetspuls på jobbet: 4
Stressnivå på jobbet: 5
Stressnivå privat: 4
Snuvnivå: 2
Hostnivå: 1
Feber: 1
När jag sedan körde resultatet i mitt egenproducerade hälsoprogram Göran 2.0, fick jag svaret: Ready to go.
Fan va skönt, jag klarade hälsotestet. Nu är det bara att köra ända in i kaklet.
Sen åkte jag bort till gymmet och körde ett styrkeprogram på lagomnivå. Nu börjar nämligen nedträningen inför Tour de Paris. Nu blir det bara lugna pass med inriktning på rörlighet.
Nästa vecka i princip en vilovecka med inslag av mycket lätta pass. Målet är att jag i Rostock nästa lördag ska känna mig likt en galopphäst i startboxen, darrande av iver att komma iväg. Stark och uthållig.
Igår körde vi teamets sista riktiga puls- och tempoträning. Med tanke på att jag hade så att säga en sviktande hälsa under veckans inledning var min tanke att ta det lugnt, typ myscykling medan de andra körde skiten ur sig.
Blev det så? Klart det inte blev. Det blev hårdkörning så svetten sprutade. Ingen ville ha gubbdäng och jag ville inte ha tjejdäng så det blev några härliga rundor.
Erkännes härmed, våra tjejer har ju blivit ruskigt starka, ja även killarna såklart, jag kom sist på alla varv. Utom ett, det viktigaste. Det sista.
Men innan den sista rundan skulle vi ta en sväng till vår vanliga backträningsbacke. Men efter halva vägen dit blev det stopp. Kossor på vägen.
Korna skickade fram läskiga Rosa som vakt. Hon hade ringar i näsan.
Strax efter jag tog bilden invaderades vägen av ett helt gäng kossor som skränade och bar sig åt.
Sicken himla otur, det måste man ju ändå säga. Verkligen otur att vi inte kunde genomföra backträningen. Så vi fick vända om och köra maxfart tillbaka enligt Kapten Patriks order.
Men innan det så tog vi vår sedvanliga gruppbild:
Sen körde vi det sista tempovarvet. Det viktiga. Det som räknas.
Okey, sa nån, långsammast börjar och snabbast kör iväg sist. Ingen rörde sig. Jag tog då självklart på mig offermössan och trampade iväg först.
Tyckte det tog väldigt lång tid innan någon svischade förbi, men så kom de då. Allihop. Hade uppenbarligen gaddat ihop sig. Killar som tjejer, gubbar som tanter. Plötsligt var jag sist. Igen.
Sånt går då rakt inte an. Jag låg sådär 75 meter bakom och liksom avvaktade min favoritsträcka som kom efter någon kilometer, ett lätt nedförslut. Min favvosträcka på det här tempovarvet.
Nu var det tre eller fyra tjejer som låg framför mig, boysen en bit längre fram. Så kom vi upp på krönet och jag vred på turboknappen och fick upp farten till nästan 50 km. Vill inte direkt skryta, men jag formligen flög förbi de något förvånade tjejerna. Tror till och med Strava belönade mig med ett PB på den sträckan.
Sen blev det lite uppförsbacke och där har 100 kg Göran inte en suck mot tjejer som väger 50 kg. Men då såg jag att de såg lite slitna ut så jag ökade wattuttaget i benen och cyklade lätt förbi Lotta, och tog upp jakten på Martina och Sara.
Skulle just pressa mig förbi Martina då hon upptäckte mig och sannolikt tänkte, nä ingen gubbe ska då cykla förbi mig. Så hon ökade. Men i en slags spurtuppgörelse lyckades jag pressa mig förbi.
Kommer inte ihåg om jag även lyckades pressa mig förbi Sara, men jag tror det. Vi säger så, tycker jag. Just det, Aramia fick gubbdäng också.
Ja, det blev en lång historia om ett vanligt tempovarv, men jag tyckte det var viktigt att du fick veta hur det gick på det viktigaste varvet. Det som räknas. Det som skrivs in i historieböckerna.
Men på nedvarvningssträckan, där jag förtvivlat letade efter någon form av luft att få ner i mina lungor, gled tjejerna förbi. Men då var ju tävlingsbiten redan över, de kanske inte visste det.