Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, juni 09, 2015

Epilog Halvvättern

Karolina Örnstedt, numera min hjältinna alla dagar i veckan, har skickat en hel drös med bilder på vår grupp som cyklade så bra, så fort och så tjusigt på Halvvättern.

Då är det ju min skyldighet att visa upp utvalda bilder. Sen stänger vi Halvvättern och lägger den till handlingarna. Nu har Projekt Vätternrundan påbörjats. Det blir grejer det.

 Två gubbbar. Mäster Anders (Anders Johansson) till vänster.
Till höger Mr Ego (jag alltså), lagom coola i startfållan.


 Här syns det rätt tydligt att det var lite kämpigt i blåsten.
Lars-Ola och Jonas som föredömliga "dragare".
Och jag direkt på Jonas hjul. Och Flavio bakom mig.
Sen Lisett eller om hon heter My, eller Sofie eller Katarina.
Sen Karolina.
Notera svansen efter vår grupp. Lite oordning. 
Under stora delar av loppet hade vi hela gäng gratisåkare 
efter oss eftersom vi hojade så jämnt och bra.


 Som ystra kalvar kastar vi oss iväg efter sista depåstoppet.
Jag kan direkt ta boten från Stilpolisen. Fel färg på strumporna.
Men till mitt försvar så blev det funktion före flärd. 
Valde ullstrumpor före mina vita tunna Bianchistrumpor.
Boten kanske kan kvittas mot den fina färgkombon hjälm - cykel.
Annars tror jag att höll mig inom lagens råmärken uniformsmässigt.


Även män kan visa känslor och kramas.
Här kramas jag och Jonas, också Team Rynkeby Stockholm,
efter ett väl genomfört lopp.


 Här är hon. Min hjältinna, Karolina Örnstedt.
Hon som skulle ha med mig ända in i mål om hon så skulle behöva 
putta mig över mållinjen när jag var på väg att släppa.

Till sist: 32,7. Säger bara det. 32,7.