Ja, då blev starten på Projekt Halv Ironman 2016 så här i alla fall. Det kostar på att göra galenskaper.
Just precis, en fortsättningskurs i den ädla konsten att simma crawl.
Och ser man på. En fotograf hann trots allt trycka ner avfyrarfingret på kameran under söndagsloppet, när jag i en ohyggligt snabb hastighet swischade förbi.
Ifall du inte längre kommer ihåg, eller läst min race report, så hade jag den 10:e snabbaste cykeltiden i supersprintklassen. Ville bara nämna det. Igen. Om du händelsevis missade det.
Hyfsat snabb, glad, men ingen bra kroppshållning.
Ner med axlarna, upp med svanken och mer böjda armar.
Och ner i bocken, en tävling är ingen mystur till Paris inte.
Hur svårt kan det va, gubbjävel.
Löpningen. Oj oj oj, här finns mycket att jobba på i vinter.
Vart tog det glada leendet vägen?
Sträck på kroppen, lyft på fötterna. Se så lätt och fint tjejen bakom springer.
Hur svårt kan det va, gubbjävel.
Men sponsglajjorna från Bliz ser ju rätt coola ut i alla fall.
Min pappa Tore var 202 cm hög, sex centimeter högre än jag. Uppenbarligen simmande även han i lämplig fartdräkt och han hade även ett lämpligt smeknamn, Stumpen.
Min fina pappa, som gick bort för typ 20 år sedan. Här som 18-åring.