Jag kapade min tid från förra året med makalösa 4 timmar och 10 minuter. Är inte det coolt så säg.
Förra året körde jag runt på 17:10, i dag kom vi in på 13 timmar blankt. Och det på sträckan 315 km. Dessutom kom jag i mål i rätt bra fysisk form. Trött men inte överjävligt trött.
Till och med så att det här var det första långrejs som jag gick i mål och inte bröt ihop och började storgråta av utmattning. På både Halvvättern och Vätternrundan var jag så slutkörd och mentalt tom så jag fick psykbryt vid målgången. Mälaren Runt är dessutom längre.
Men inget psykbryt den här gången, det kändes skönt att slippa det, för det är faktiskt rätt pinsamt.
Två jämförande bilder från dagens MR och förra årets:
2015 klockan 19:00. Pigg och glad.
Killen bredvid är en typisk Fredrikhof-wannabe som säkert tänkte:
"- åh så där stor, stark och grym cyklist med sån fin tröja
vill jag åxå bli när jag blir stor".
vill jag åxå bli när jag blir stor".
Elller så tänkte han "-åh, vilket ärkepucko som sitter där och fånar sig".
2014 klockan 23:10. Så fruktansvärt trött och slut.
Denna race day började redan kl 04:00 då väckarklockan nästan skrämde livet ur mig. Då hade jag äntligen fallit i djupsömn. Har alltid lite svårt att sova inför stora och långa lopp.
Mycket att tänka på så man inte glömmer något.
Klockan 05:55, 5 minuter till start. Laddad och koncentrerad till tusen.
Det här var för mig ett superviktigt lopp.
Starten gick från Barkarby, några mil norr om Stockholm. Hela startfältet cyklade ihop med MC-ordonnanser före som stängde av alla tillfartsvägar till den väg vi cyklade på. Vi cyklade hela Bergslagsvägen, över Tranebergsbron, Västerbron, Liljeholmsbron och sedan genom Mälarhöjden för att så småningom komma till Botkyrka där vi delade upp oss i olika grupper. Det var där själva loppet började.
Minst sagt en häftig upplevelse att cykla genom Stockholm på det sättet. Det borde du testa nästa år.
Första och enda punkan kom efter ungefär 7 mil. Dock inte på min cykel.
Första stoppet i Läggesta efter 8 mil. Kaffe och smörgås.
Vi tuggade på i bra tempo och stannde för 30 minuters lunch
vid Torshälla golfklubb.Då hade vi kört 14 mil.
Tina, Lena och Mr Ego som alltid vill vara med på bild.
Vi hann också med att äta glass och godis.
Mäster Anders, Vet Inte Vem, Helena, Ulla, Mikael.
Här kommer några fler bilder från Köpingstoppet.
Fredrik, Ser Inte Vem Det Är, Claes
Vet Inte Vad Han Heter
måste beskäras. Barn och ungdomar kanske läser den här bloggen.
Vidare till Västerås för endast och enbart vattenpåfyllning.
Nu hade vi cyklat 22 mil.
Nu hade vi cyklat 22 mil.
Här kom en liten dipp för Mr Ego. Nu var det tungt och eländigt ett tag.
För att muntra upp mig försökte jag mig på en s.k. Duck Lips inför kameran.
Stilstudie utanför Västerås. Snygga och prydliga Hofvare på snygga led.
Mr Ego i gul hjälm och på gul hoj. Nu pigg och glad igen.
(Foto Mattias Bäck)
I Enköping, efter 25 mil, väntade förbokad fika och räkmacka.
Severades på ståndsmässiga vita dukar.
Severades på ståndsmässiga vita dukar.
Den här mackan hade vi minsann förtjänat.
Syns lite dåligt, men här tappar vi säkert 10 minuter
på grund av broöppning vid Stäket. Vi stannde innan nedförsbacken
för längre ner börjar en uppförsluta och vi ville inte starta i
en uppförsbacke. Bra taktiktänk av vår kapten Mäster Anders.
Sista stoppet skulle vara i Bålsta med ungefär 4 mil kvar till mål. Här blev det lite rabalder, hälften åkte förbi stoppet trots att vi skulle stanna och fylla vatten.
Lyckligtvis kunde jag stanna och fylla vatten för min flaska var nu nästan tom. De som körde förbi stannde och väntade lite längre fram.
Nu hade jag bara en flaska kvar för jag tappade tyvärr min andra några mil tidigare. Klumpigt men sånt som händer när det går fort. För fort gick det stundtals. På platten och med lätt sid- eller medvind låg vi och pumpade mellan 35-40 km/timmen.
By the way, den här gången var jag rekordduktig på att både dricka och få i mig energi under loppet. Energi minst var 30:e minut hela dagen lång och vatten mest hela tiden. Nog därför jag klarade hela rejset så pass bra som jag gjorde.
Även här ville lillkillen vara med på bild
för att kunna minnas denna minnesvärda dag.
Även Team Rynkeby var representerade.
Helena, som körde för Team Stockholm det första året, Mr Ego i år
för Stockholm och Tina som körde för Täbyteamet.
Detta mina damer och herrar är inte vilket pris som helst.
För att få den måste man ha cyklat 315 km runt Mälaren med 1714 höjdmeter.
Inte många har gjort det om man ser till hela Sveriges befolkning.
Sammanfattning: på bloggen igår skrev jag Race day -1. Jag skrev bl.a det här:
Det kommer att bli jobbigt, det kommer att gå tungt, jag kommer ångra mig att jag ställde upp. Men när jag korsar mållinjen vet jag att jag haft kul som attan och jag kommer att känna mig stolt över mig själv.
Exakt så blev det. Det blev jobbigt, att cykla 315 km under 13 timmar kommer aldrig att vara lätt. Det var stundtals både jobbigt och tungt. I Västerås ångrade jag att jag ställde upp, men det gick över.
Men jag hade trots det fruktansvärt kul, mycket beroende på mina teamkompisar. Tack till er alla förresten.
Jag känner en oerhörd stolthet över mig själv. Det kanske inte är riktigt, så att säga, politiskt korrekt att skriva så, men så är det.
Ännu en gång har jag liksom knixat och pushat ut mina gränser lite till. Det är en fantastisk känsla. Kan du fatta, en rekordslakt på 4 timmar och 10 minuter. Magiskt.