Jag är inget medicinskt under

Oj oj oj, jag som trodde jag var hyfsat vältränad. Icke. Tränad, men tydligen inte väl.

I söndags körde vi vår söndagsträning med Team Rynkeby. Du kan kolla på filmen, längst ner i bloggen, som jag gjorde på den träningen.

Jag kallar det att dokumentera viktiga händelser till Team Rynkebys historiebok. Vissa av mina teamkamrater sa att jag gjorde det för att maska, komma undan att träna. Skulle jag aldrig göra.

Hursomhelst, jag brukar mycket sällan få träningsvärk. På måndagsmorgonen kunde jag knappt komma ur sängen. Låren fullkomligt skrek av träningsvärk. Har inte varit med om det på åratal.

Så kallad Positiv thinking

Men så var tränaren som körde cirkelpasset en cyklist också.  Som vet vad som behövs tränas rejält för att orka cykla hela vägen till Paris. T.ex benen. Det visste jag också, men uppenbarligen har jag inte tränat dom tillräckligt mycket.

Tänkte att jag skulle springa bort träningsvärken i går kväll, så jag sprang en runda, men icke, träningsvärken förstärkes bara. Ännu värre att kliva upp från sängen i morse.

Tog till Plan B, ett morgonpass på gymmet idag. Körde ännu mer benträning, i princip en minivariant som söndagspasset. Och nu äntligen, har träningsvärken släppt lite.

Här maskas minsann inte. Vilar bara lite mellan

mellan mina set av Russian twist. 

Dotter/medarbetare Sofia i bakgrunden körde TRX-övningar.

Slutsats, jag är trots allt inget medicinskt och fysiskt praktexemplar som aldrig får träningsvärk, jag har bara tränat mina ben för dåligt. Så enkelt är det. Just face the fact. Finns uppenbarligen inga genvägar till de perfekta låren. Eller till det perfekta ljudet som Farbror Barbro en gång uttryckte saken.

Precis som demonregissiören Hitchcock så ville jag

också vara med i min egen film. Var? Du får gissa.