Det blev en vilodag dagen före dopparedagen, men på självaste julafton blev det intervallöpning innan Kalle A visade upp sina färdigheter på TV.
Juldagen blev vilodag igen men på annandagen blev suget efter cykling för stort. Det blev en backrunda runt Edsviken. Vis av tidigare erfarenhet blev det med den dubbade Postcykeln.
Men igår blev det ett löppass igen. Och nu är julen slut. Nu börjar vardagen igen med ett kort avbrott för att starta upp ett nytt år. Ett år som för mig kommer att bli oerhört spännande och förhoppningsvis innehållsrikt.
Men det där med intervaller alltså. Det är ju inte skönt nånstans. Det sköna kommer under nedvarvningen då man lufsar hemåt i lagom och självvalt tempo. Då känns det som jag kan löpa hur länge som helst. Nä, nu överdriver jag. Inte hur länge som helst, men en stund till i alla fall.
Så här kan ett av mina löpintervallpass se ut.
Man kan nog säga att jag är nybörjade på löpning även om jag under årens lopp naturligtvis gjort mina försök. Men jag har aldrig kommit in i det och därför aldrig sprungit regelbundet.
Men nu följer jag ett 16-veckorsprogram som långsamt bygger upp och vänjer min kropp för löpning. Jag ligger nu på vecka 7 tror jag. Det roliga är att jag nu tycker det är kul att springa. Min komforthastighetszon blir nu lite snabbare för varje vecka. Eller snabb och snabb, du springer nog fortare baklänges än vad jag gör framlänges, men jag har mina egna mål.
Lite om The Beatles då. Finns ju numer på Spotify och igår testade jag att lyssna på min gamla favoritplatta Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band under löpning. Besviken. Passade inte alls för min löpning. Inte alls. Inget tunggung och dåligt tryck i ljudet dessutom. Men själva plattan är ju fantastisk. Men inte till löpning.
Det var allt jag ville säga idag.