Verkade ha glömt det s.k. pannbenet hemma för det funkade inte alls. Inget jävlar anamma, ingen glädje. Bara frustration. Massor av det.
Jag gav upp mest hela tiden. Att köra 25:or är inga problem alls längre, men att vända runt och köra 50:or funkar bara stundtals. Häromdagen funkade det jättbra. Simmade då 5 st 50:or. Idag gick det bara någon enstaka gång.
Flera längder än två känns just nu som ett helt omöjligt projekt. Ännu mer frustrerande att titta på en annan gubbe som simmar i banan bredvid längd efter längd efter längd.
Jag fattar inte varför jag inte orkar. Jag kan cykla hur långt som helst hur trött som helst. Jag kan nu springa en mil utan att stanna. Men att simma längre än 50 meter känns ungefär som att stå inför uppgiften att cykla uppför Mur de Huy. Mer eller mindre omöjligt för mig.
Har nog aldrig tidigare längtat som jag gör nu efter en kursstart. Jag behöver hjälp att komma vidare i min simning. Om en vecka startar nästa crawlkurs som förhoppningsvis sätter fart på gubben i bassängen.
När jag kom hem la jag mig på soffan och tittade på Gold Rush på Discoverykanalen. Somnade ganska omedelbart och vaknade när hustrun väckte mig lagom till lunchen.
På eftermiddagen kände jag mig missnöjd så jag pallrade mig iväg till gymmet och körde intervaller på löpbandet. DET passet kändes superbra. Skönt att få blåsa ur kroppen lite med några korta intervallissar.
Så i det stora hela blev det en rätt bra träningsdag trots allt.