Jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med mig själv. Så här ligger det till. På söndagskvällar har vi cirkelfysträning med Team Rynkeby Stockholm.
Vi håller till i en lokal som Friskis & Svettis Lindhagen sponsar oss med. Inte nog med det, varje pass leds av någon ledare från Friskis, som var och en alldeles gratis håller i våra rätt tuffa pass.
Det är kul pass, är man inte trött efteråt har man gjort fel. Eller fuskat. Jag kör precis som alla andra, så hårt jag och min kropp orkar. Men lik förbannat känner jag mig deppig när jag kommer hem. Har varit likadant varje söndag.
De där papparazzifotograferna finns där man minst anar det.
Jag känner mig inte nöjd med min insats. När jag sitter i soffan hemma och pustar ut kommer hela tiden känslan att jag borde orkat även de där sista 5-10 sekunderna av varje stations 45 sekunder.
Vi kör en nio-stationersrunda tre varv. Första varvet går hyfsat bra, men sen kör det ihop sig lite. Sista varvet orkar jag sällan hela 45 sekundersintervallerna på resp station och det retar mig alldeles ofantligt. Det fattas ju bara några sekunder för att klara tiden ut. Vart tar mitt tjocka pannben vägen på söndagar?
Till saken hör ju att jag tränar mycket. Väldigt mycket skulle en del säga. Kanske till och med ovanligt mycket för en kille (e.g gubbe) i min ålder. Jag kör sedan i höstas mellan 7-10 pass i veckan, simning, löpning, spinning, trainer och tennis.Och jag är noga med regelbunden vila, alltid minst en dag i veckan.
Man får ju då lätt en känsla att jag är vältränad, så jag borde orka köra igenom mina pass med hög kvalitet. Men jag orkar ju inte ända fram på de här förbaskade cirkelpassen. DET gör mig deppig. Och förbannad.
Jo jag vet, jag råkar vara gamlingen i gruppen. Jag kan, och får inte, jämföra mig med kidsen i 30-40-50-årsåldern. Vissa väldigt vältränade som kör sina Ironmans och andra skojiga saker. Och jo jag vet, det finns nog en och annan yngre som kämpar och sliter och känner precis samma sak som jag.
Men ändå, jag blir deppig på söndagar trots att jag går in i träningslokalen taggad upp över öronen och kör så hårt jag kan. Och ändå når jag liksom inte hela vägen fram. Klart man blir deppig då.
På onsdagsspinningen däremot, orkar jag köra hela vägen ända in i kaklet och ibland lite till. Känner mig oftast jättenöjd när jag kommer hem. Kanske för att det liknar det som är roligast, att cykla.
Men idag är det fullt ös på kontoret. Årets första katalog från SällskapsResor har nu delats ut och telefonerna brinner och det bokas resor för fullt. DET är i alla fall kul. Plus att det är simträning i kväll. Det ska också bli kul.
Så trots allt, varje träning ger ju ändå en liten liten tillväxt på både ork och muskler, så det går ju ändå framåt. Jag får tänka så, s.k positiv thinking. Så nästa söndag, då jäv--r händer det grejer.
En och annan katalog ska nu via Bring spridas
till resesugna kunder.