Nu jäklar, nu finns ingen återvändo. Precis som bilden säger, i fredags svängde jag in på en väg som kommer bli oerhört jobbig. Riktigt riktigt jobbig. Vägen till Pula.
Som om cyklingen till Paris inte vore jobbig nog. Fast med tanke på det numera berömda brevet så är det ju enligt brevskrivaren inte alls jobbigt att cykla till Paris, jag överdrev bara lite i mina berättelser om den.
Troligen blir vägen till Pula lite knagglig och slingrig då och då, knappast spikrak, men destinationen och målet är kristallklart. Jag ska bli en halv Ironman.
Jag anmälde mig i fredags till en Halv Ironman-tävling som går i Pula i Kroatien i september. Kanske på grund av tillfällig sinnesförvirring, vad vet väl jag. Men anmäld är jag i alla fall. Det har jag planerat för ända sedan i höstas och först i fredags öppnades anmälan. Jag hängde på låset, som man säger.
2014 började jag utmana mig själv å det kraftigaste. Göra saker jag tidigare inte hade en tanke på att göra. Saker som inte ens funnits i min fantasi. Utsätta mig för sådana fysiska påfrestningar som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.
Allt som för mig var både fysiskt och mentalt sett galna och supersvåra saker. Jag har klarat de alla.
Nu vill jag växla upp lite till. Jag har fått mersmak. Nu vill jag tänja på mina fysiska, och mentala gränser ännu mer.
I år ska jag runda Vättern för tredje gången, och jag ska cykla till Paris ännu en gång.
Mälaren måste ju såklart rundas en tredje gång. Och sen det absolut svåraste efter cyklingen till Paris, en Halv Ironman.
Race day är den 18:e september och då har jag hunnit vara en ålderspensionär i exakt 11 dagar. Ålderpensionär. Fattar inte. Måste vara felskrivet i födelseattesten.
Hursomhelst så tycker jag det i så fall är ett utmärkt sätt att inleda det riktiga vuxenlivet på.
Har haft Pula i tankarna flera månader, men när jag nu är anmäld på riktigt så nästan darrar jag av skräck. Eller snarare av en skräckblandad förtjusning.
Men klarar jag verkligen en halv ironman som pensionär? Eller lider jag bara av sjukdomen DPR (Dum På Riktigt) som kräver läkarvård, eller kanske ännu bättre, ett besök hos en psykolog?
Äsch, klart jag klarar det, måste i alla händelser försöka.
Simning
1900 meter. Måste klaras på max 70 minuter. Sen plockas man ur tävlingen. Det här är just nu min svagaste gren. Jag, a.k.a race-analytikern Göran, har räknat ut att om jag simmar varje 100-meterssträcka på 3,5 minuter så fixar jag det hela på 66 minuter. Omräknat till en 25:a i bassäng är det 52 sekunder per längd. Jag vet, går inte att jämföra med guppigt öppet vatten i Adriatiska havet, men nu är vi på den teoretiska planhalvan.
Klart och rent vatten borde garantera fritt från havsmonster som
vill dra ner mig i djupet och äta upp mig.
Om jag tränar riktigt duktigt i nio månader borde det funka. Kan en tjej vara gravid i nio månader borde väl jag kunna lära mig simma 1900 meter på anständig tid under samma tidsrymd.
Cykling
90 km. Cut offtiden efter simning + cykling är 5,5 timmar.
Här gäller det att komma ihåg var jag ställer cykeln
Säg att jag klarar "simcutoffen" på minuten, då har jag 4 timmar och 20 minuter på mig att cykla de nio milen. Bör jag klara utan större problem. Å andra sidan ser första halvan lite jobbig ut enligt banprofilen. Backar är inte min bästa cykelgren.
Om jag håller minst 21 km/timme är banan avklarad inom gränstiden. Känns klart överkomligt.
Att simma i Adriatiska havet kan väl inte vara fel?
Den blå linjen är cykeldelen 90 km. Där syns även banprofilen.
Löpning
21 km. Knepigt. Hittills i mitt liv har jag bara sprungit som max 1 mil ett fåtal gånger, så 21 km blir tufft. Totaltiden innan man plockas av banan är 8,5 timmar, vilket innebär att jag har ungefär 3 timmar på mig för löpningen innan jag springer genom målbågen. I runda slängar ett kmtempo på 8. Borde funka med nio månaders träning.
Tänkt race plan i det här stadiet får ju såklart bli att först kämpa mig igenom simningen, men där kommer det inte att bli med stor marginal till cutoffen. Cyklingen är min bästa gren så där får det bli fullt ös - nåja, "lagomtempo" är nog bäst - för att ge mig marginal på löpningen. Och sedan avsluta med att stappla in i mål som en glad pensionär.
Svårare än så ska det inte behöva vara.
Det svåra blir att orka hålla på och gneta i bortåt åtta timmar i tre helt olika idrottsgrenar. DET är själva utmaningen, som jag ser det. Men jag har ett tjockt s.k pannben, det har cyklingen gett mig de senaste åren.
Den här bilden har jag nu klistrat in innanför ögonlocken när jag tränar.
Jag SKA springa på den här röda mattan den 18:e september 2016.
Jag SKA klara det.
Jag SKA klara det.
Enligt mig själv ligger allt detta trots allt inom möjligheternas gräns. Säger inte att jag kommer att klara det. Det kommer att bli supersvårt, men fullt möjligt.
"It always seems impossible,
before it is done"
Nelson Mandela
Jag har trots allt 237 dagar på mig att träna, och det kommer jag att göra. Som bara fan, om uttrycket tillåts.
Träningsplanen är redan upplagd i detalj. Styrka, simning, löpning och cykling.
Varje gren två träningspass per vecka plus två styrkepass. Simning eller löpning ett extrapass i veckan. En vilodag varje vecka. Var fjärde vecka en hel vilovecka med endast väldigt lätt rörlighetsträning.
Eftersom jag bestämde mig redan i oktober för en start i någon Halv Ironman så startade jag redan då min träning inför det här, alltså har jag gett mig nästan ett helt år som förberedelsetid.
Jag SKA springa genom den här målbågen.
Jag VILL ha en HI-medalj.
To achieve something you’ve never had before,
you must do something you’ve never done before.
Okänd
På startlinjen byter jag namn till Go:ran The Warrior, för det kommer bli en strid. Det blir en strid på blodigt allvar, jag kommer aldrig att hissa vit flagg.
FAAAAN VA KUL DET HÄR SKA BLI!!!!
