Som idag. Tisdagskvällar har under vintern haft löpträning på schemat. Men idag blev det svårare. Kunde ju lika gärna ta cykeln och köra backintervaller. Behöver ju träna båda grejerna.
Till slut blev det löpning, tycker jag behöver mer träning på det än på cykling just nu. Så jag gav mig ut och sprang min vanliga dryga 5 km-runda.
Under loppet kom massa mörka tankar, att herregud vad jobbigt det är att springa och i september ska jag lubba en halvmara efter massa simning och cykling. Det är ju trots allt lite besvärligt att förflytta en nästan 2 meter människa som väger 100 kilo.
Då fick jag såna där trista kommer-inte-att-klara-det-tankar. Att jag siktat för högt. Att jag inte tränat tillräckligt länge. Att jag helt enkelt är för dålig. Att jag är för gammal. För patetisk. Uschliga tankar som jag inte vill tänka. Men som kommer då och då.
Den här texten kommer rätt ofta upp för min inre syn. Den taggar mig, för det är exakt så.
Men jag lubbade på ändå och när jag kom hem visade det sig att jag i vuxen ålder aldrig sprungit en halvmil i snabbare tempo än jag gjorde i kväll. Där fick allt jag och mina mörka demoner sig en liten tjottablängare. Det var en skön känsla.
Så nu ska jag modifiera mitt träningsschema lite nu när utecykling kommer in i handlingen. Det enda som hjälper för att träna på rätt sätt är en stenhård diciplin att följa en uppgjord träningsplan.
Om typ tre veckor åker jag till Mallorca på ett triathlonträningsläger. Ska bli så häftigt, något liknande har jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Det är dags nu tycker jag.