Som vanligt blev det tempovarv på 5 km-rundan runt Kaknästornet på Gärdet.
Jag kom lite för tidigt så jag började med bonusvarvet, så jag slapp det efter träningen när jag är slutkörd. Smart Göran, smart.
Tror Marcus A hört fel. Vi cyklar i alla väder,
tror jag han tolkade som Vi cyklar i alla kläder.
Hursomhelst så började vi med maxfart två och två med dragbyte efter behag. Jag högg tag i Sandra och så körde vi. Och jäklar vad hon drog på. Herrejösses. Var får de alla krafter ifrån, alla de unga människorna?
Två varv körde vi, men de sista hundra på andra varvet var jag tvungen att sakta ner. Gubben blev trött.
Sen körde vi fyra och fyra, där försten plötsligt skulle göra ett ryck och så skulle de andra tre jaga ikapp. Då föll utbrytaren ner som sista man/kvinna och nästa längst fram göra ett nytt ryck. Och sådär skulle vi hålla på hela tiden.
Jag blev trejdad till ett tjejteam bestående av Gabriella, Sandra, Lotta R och så lilla jag. Men snälla rara, ingen lugn stund nu heller. Fattar inte vad de åt innan träningen. Men jag hängde ändå med fint hela vägen även om pulsen tenderade att spränga min stackars kropp när vi i överljudsfart svepte förbi Tekniska museet och Sjöhistoriska museet.
Notera gärna att jag skrev tjejteam. Har inte nämnt något om tant eller så. Efter mitt blogginlägg om förra onsdagsträningen så fick jag kollektivt smäll på fingrarna, för att jag hade använt begreppet tant. Ännu en gång hade jag trampat i genusklaveret.
Fattar det, för vi har ju inga tanter i Rynkeby, bara tjejer. Och killar. Och en gubbjävel.
F´låt om jag är lite tjatig som skriver om vår träning, men de här träningskvällarna är bara så hysteriskt roliga. Härlig stämning och fullt ös medvetslös.
Även denna onsdag följdes cykelträningen av en tennismatch. Vinst igen, tack för att du frågade. Men mina ben, mina ben. Det blev en ovanligt intensiv match med ovanligt mycket springande som avgjordes precis i sista stund. Lyckligvis med en perfekt forehand av Mr Ego.
Sista halvtimmen var mina ben som sönderkokt spagetti. Det var helt enkelt Rynkebytjejernas fel. De är ju så grymt starka och eftersom Mr Ego inte gärna vill bli avhängd utan strid, så får han betala priset som då blev spagettiben.
Kanske min grymma, överraskande och helt igenom grandiosa spurt på slutet, som var den så kallade droppen som fick spagettin att överkokas. Nä, det var det nog inte, det var den höga farten hela rundan med tjejteamet. Det var 100% pedaltryck hela rundan.
Bara en liten anspråkslös tennisnotis i den oerhört prestigefyllda matchserien:
Team Rynkeby Sthlm årgång 14/15 vs Team Rynkeby Sthlm årgång 15/16: 0-3 (NOLL - tre)
Men som sagt, det var bara en liten anspåkslös anmärkning utan egentligt värde. Eller?
Idag på lunchen förberedde jag mig för nästa veckas hårdträning i triathlonbranschen. Körde ett simpass med min sim-PT Henke. Körde med våtdräkt så jag är en smula förberedd på nästa veckas ow-simning.
Det började i moll. Allting jag gjorde var fel. Fel armdrag, fel andning, fel rotation. Men vi gnagde på med massor av teknikövningar, armtag, benspark andning och plötsligt, som en klar blixt från himmelriket fick jag till andningen.
Det var ungefär som när jag cyklade i grupp första gången. Då blev jag ju nästan religiös av hänförelse. Idag fick jag nästan samma känsla när andningen funkade.
Hoppas bara att jag kommer ihåg hur jag gjorde nästa gång jag plumsar i vattnet.
Nu är jag förberedd och superladdad inför nästa veckas hårdkörning på Mallis.