Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


torsdag, maj 05, 2016

42 år och Stravarekord

Jag är inte längre 42 år. Det var länge sedan. Då fanns inte de här fina mobiltelefonerna som alla har nu. Då fanns det bara släpbara telefonstationer. Jag hade en sån, av märket Philips. Det var spännande.

I går var en speciell dag. Min kära hustru och jag firade nämligen vår 42-åriga brölloppsdag. Fyrtiotvå år som gifta. Det är fan i mig inte dåligt. Ett rent under att min fru stått ut med mig så länge. Vem skulle annars ha orkat ta hand om mig under alla dessa år?

När hon kom hem från jobbet hade hon köpt ett jättefin röd ros till mig. Hon är fin, min fru. Jag hade inte köpt någonting. Borde jag ha gjort det?



Denna stora dag firades istället med tempoträning med Team Rynkeby. Som vanligt runt Kaknästornet på Gärdet.

Som vanligt väldigt kul, kände mig dock lite seg i benen. Hade kört ett simpass på lunchen med min sim-PT Henke, och han körde rätt tufft med mig, typ intervaller och mycket benspark.

Men hursomhelst, vi tuggade runt några varv runt Kaknäs i valfritt tempo, bara vi var slutkörda när vi avslutade en runda. Jag hörsammade instruktionen. Varje varv.

Som vanligt avslutade vi med ett bonusvarv då dom absolut sista krafterna skulle blåsas ur. Vi skulle köra i grupper om två eller tre.

När alla dragit iväg fanns där kvar bara jag, Elin och Marcus A. Två av teamets absolut vassaste cyklister. Ja, det finns såklart några till som också är hypervassa i teamet.

Det blev alltså Elin, Marcus och gubben som skulle köra bonusvarvet ihop. Anande redan där att nu skulle det bli åka av.

Dessutom hade jag av gentlemannaskäl Sandras ryggsäck på ryggen. Vägde kanske 5 kg eller så. Jag tog ryggan för att Sandra ville försöka slå sitt Strava-pb på rundan utan extra tung vikt på ryggen.

Har kanske berättat det förut, men Marcus A är en f.d elitidrottare i nån asiatisk kampsport, bl.a har han vunnit ett VM-guld. Fortfarande består han mest av muskler och tränar fortfarande. Inte så erfaren cyklist ännu, men grymt stark och snabb.

Elin innehar tredje bästa tjejStravatid någonsin runt Kaknäs, och bästa tjejtid hittills i år. Dessutom klämmer hon några Ironman och andra liknande tävlingar lite då och då.

Elin som cover girl i Vansbro triahtlons annonser

Med dom två fartfantomerna skulle jag alltså köra bonusvarvet. Dessutom med en ryggsäck på ryggen. Kunde ju knappast få en jobbigare eller roligare utmaning.

Nämen hej vad det gick undan. Minst sagt. Var absolut helt slut i både kropp och själ när vi var några hundra meter från "mål" vid Berwaldhallen.

Marcus låg först, sen jag, och då började jag tappa hans hjul mer och mer. Elin, som låg bakom mig, började skrika som en galning att täppa luckan, kom igen, snart i mål och allt sånt som man behöver höra för att krama de sista watten ur benen.

När jag kom hem kunde jag konstatera att jag då slog mitt personliga Stravarekord på rundan. Den du. Där satt den. Med ryggsäck också för säkerhets skull. Undrar hur det gick för Sandra.

Fan vad kul det är när man får ett kvitto på att alla liter svett man kämpat fram under vinterns slit i gym och spinninglokaler ger resultat. Det ger en grym tillfredsställelse.