Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, juli 12, 2016

Mot Paris. Osnabruck -> Wuppertal. Sååå jäääävla kul.

Läs rubriken en gång till. Så jämför vi den med förra årets rubrik på samma sträcka:

Dag 4 till Paris. De vidrigaste cykelmilen i min karriär


Men vi gör väl som brukligt är, tar det från början. Klockan ringer 05:30, känns det igen? Fulle 06:30 igen. Känns det månne också igen. Japp, rutiner är framgångens moder.

Jag själv var redo och klar i god tid.

Öronmusslan monterad, kedjan pumpad 
och däcken smorda. Ready for rock´n´roll.

Uppteamning kl 07:45 för briefing av dagens etapp 15,9 mil blev det. Kände mig lite lurad, trodde det skulle vara 17 mil.

Jonas och Elin briefar teamet, dvs berättar hur etappen kommer
att se ut, när depåstoppen kommer, och hur vädret förväntas bli.

Första mikropausen som inte är längre än 2-3 minuter kom efter ungefär 1 timme. Plötsligt har jag blivit en självpåtagen energirådgivare. Vid varje mikropaus skriker jag till alla att det är obligatorisk inmundigande av en bars eller gel som nedsköljes med några deciliter vätska. Inga undantag medges.

Eftersom jag den hårda vägen lärt mig att i princip vad man än äter så räcker den energin inte längre än ca 60 minuter, sen slår reservtanken på. Inte bra om man ska cykla så länge som vi gör.


Det visade sig att damernas toalett var väldigt stor.
Sanningen är att vi inte vet här hur många som sitter i fältet.

Cykelmässigt då? Tja, om du frågar mig, boring boring boring. Ingenting händer, blåst fortsatt rätt i nosen, oändliga spikraka vägar, men efter lunchen börjar det hända saker igen. Vi passerer genom supermysiga byar, mindre städer och passerar vyer som är jättevackra. Det gäller också att se sig omkring och verkligen njuta av det vi får vara med om.

Sen händer en underlig grej. Plötsligt får jag en dipp. Trots platta vägar, drar pulsen upp lite väl mycket och livet känns tungt. Känner mig orkeslös.

Jag ska sluta cykla när det här är över, bestämmer jag då. Helt klart definitivt. Ett mycket genomtänkt beslut känner jag då. Värdelös hobby. Idioti helt enkelt. Kostar massa pengar dessutom.

Rumpan värkte också, det var som att sitta på ett rivjärn, så det var fan i mig inte långt till tårar. Jag är ju en liten känslig pojke, det vet du ju. Cykling, f*** off. Nä, nu är det slut med min cykling, sätter ut hojen på Blocket när jag kommer hem. Eller sänker den i djupet utanför Landsort. Så får det bli.

Det är här Gabrilla, eller Bella som hon kallas. 
En av teamets två läkare.

Vid sista depåstoppet tog jag ett snack med vår teamläkare Bella. Vi kom fram till att det bästa är att ta två Alvedon för att lindra smärtan. Alternativet var att hon opererade bort hela rumpan. Kändes mindre lockande.

Helt otippat kändes livet lattjolajbans igen. Tänk vad två Alvedon kan göra. Jag kom fram till att jag älskar min cykel. Fast såklart inte lika mycket som jag älskar min fru. (en s.k. poängräddande kommentar, hon läser det här)

Efter lite drygt två år har jag äntligen fått min cykel att kännas som en riktig cykel. Sista pusselbiten var att jag bytte till helt nya bromklossar av ny modell och vips så funkar bromsarna precis som bromsar ska fungera.

Nu, äntligen börjar själva cyklingen, nu kommer backarna. Men jag upptäckte en märklig sak. De Tyska myndigheterna har hyvlat av alla backar, så de är inte lika branta och jobbiga som förra året, bara otroligt häftiga att cykla uppför eftersom det inte längre är så branta. Är inte det lite märkligt?

Det var så kul, det var så inihelvete kul att köra de här backarna igen. I år var jag inte ens i närheten av maxpuls ens i de värsta stigningarna. Efter vi passerat krönen och belönades med motsvarande nedförskörningar, kände jag mig nästa euforisk av glädje. Tänk vad träning kan förbättra både humör och fysik.

Vi nådde vårt hotell strax före kl 16, så idag fick vi gott om tid att fixa, mecka, tvätta kläder och bara softa. Kan tänka mig att det yngre gardet även besökte hotellets bar. För att dricka energidryck såklart.

Så här glad blir man av cykling. Ibland i alla fall.
Tack ICA som sponsar oss med både det ena och det andra.

Om du vill jämföra min beskrivning av dagens etapp med motsvarande etapp förra året så kan du göra det HÄR. Om du frågar mig är det hyfsat stor skillnad på upplevelse.

Dagens etapp som blev 159 km.

Vi avslutade med middag, men hur den avlöpte har jag ingen aning om, för när jag skriver det är här det 1 timme kvar dit. Och jag tänker ta ett tidigt snack med John Blund idag. I morgon blir det nämligen mer kul cykling.

Du glömmer väl inte att kolla teamets Facebooksida. Intervjuer varje dag av en viss stjärnreporter.

Det pågår även en tävling i bästa cykelbränna.

I deltävlingen armar, har Jörgen tagit ledningen


 Men jag kom igen starkt i deltävlingen lår.
Som du förstår är mitt lår till höger i bild.

Mer än så har inte hänt idag.

Hörs i morrn.