Nu skriver jag inte för dig, utan för mig själv. Min blogg är en slags modern dagbok. Visserligen offentlig, men många gillar att ta del av den del av mitt liv som jag offentliggör. Det är kul.
Det händer mycket i och kring mitt liv just nu. Stundtals lite jobbiga grejer, stundtals kul grejer.
På nätterna kommer ibland mörka tankar om de jobbiga grejerna, men när dagen randas och ljuset lyser upp brukar de inte kännas jättejobbiga längre.
De jobbiga grejerna försöker jag kvitta mot dom kuliga grejerna. Det går ungefär jämnt upp. Så jag ska väl inte klaga, det kunde ju vara värre.
Visserligen jobbar jag som vanligt fulltid, men själva tanken att vara så gammal är stundtals rätt tung. Särskilt som jag de sista 3-4 åren hittat glädjen i idrotten. Till råga på allt sker idrottandet till 99 % tillsammans med betydligt yngre människor, vilket är helt fantastiskt kul och oerhört inspirerande, men också stundtals en smula tungt, eftersom jag nästan alltid har det jobbigast. Känns det som i alla fall.
Att veta att hur mycket jag än kämpar kan jag inte nå de där resultaten som jag helst vill nå, det inte kul det heller.
Egentligen skit samma, huvudsaken är att ha kul ända in i kaklet. Så brukar jag tänka när de negativa tankarna tar över. Men lik förbannat märks det att kroppen blivit äldre.
Jag är ibland stel och orörlig, på mornarna får jag ibland kämpa för att ens kunna sätta på mig strumporna, min rygg nästan dödar mig ibland, jag har fått problem med nacken och det är både det ena och det andra. Tur att det finns naprapater. Efter ett besök där känns kroppen sådär härligt mjuk och fin, men efter några dagar kommer stelheten igen.
Yoga, säger du säkert. Visst, absolut, säger jag. Men jag hinner banne mig inte såna pass också.
Om min simning
Eländes elände. Har ju gått rätt hyfsat ett tag, men nu har jag inte simmat på över en vecka. Eftersom simning bara är begränsat kul är det ganska lätt att hitta ursäkter för att slippa åka till simhallen. Min träningskompis Jonas, svärsonen, har varit bortrest så vi har inte kunnat träna tillsammans. Lättare när man har en träningskompis att faktiskt komma iväg på träningar.
Men okey, jag ska skärpa till mig här, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.
Om min löpning
Se ovan. Ungefär så. Fast här är det svårare att hitta låta-bli-ursäkter. Det är ju bara att trä på sig rätt uniform och rätt dojor och öppna dörren och ge sig ut på en runda.
Så har det varit några gånger, men jag tar den lätta vägen. Det är inte bra. Den lätta vägen är lite halvdistans i jättelugnt tempo. Intervaller känns ju så ohyggligt jobbiga så dom tar jag i morgon. Tjenare. Nä, det blev det ett lugnt halvdistanspass istället.
Men okey, jag ska skärpa till mig här också, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.
Om min styrketräning
Den funkar. Ganska lätt att glida ner till vårt lokala gym några kvarter bort i området. Bra Göran, bra.
Om min cykling
Här snackar vi andra grejer. Det är kul, här får jag göra tvärtom, kämpa för att låta bli att glida ner i källaren för att ta ett pass på trainern.
Men det där med Zwift va. Börjar bli besviken. Igår skulle jag vara med i ett race för andra gången. Anmälde mig, började värma en kvart innan, tryckte på joinknappen när den dök upp, men blev inte förpassad till startfållan förrän exakt i startögonblicket när alla brakade iväg. Hade fullt sjå för att inte bli avhängd redan i starten.
Mr Ego kör i rött och svart. Snyggt.
Körde på i kanske 10 minuter i gruppen, men plötsligt försvann alla och jag hojade helt ensam. Plötsligt hamnade jag i någon slags bergsklättring från helvetet. Helt solo. Mötte inte ens någon. Blev ju skitjobbigt. Men förmodligen bra träning.
Förresten är det också en sån där tung grej att tänka på. Mitt FTP alltså. 2w/kg är väl inget att komma med, eller hur? Vafan, jag borde väl kunna trycka ut 2,5 i ett FTP-test alla fall. Men det går fan i mig inte.
Klart det är lite knäckande att läsa Fejaninlägg där det skrivs om 3-4-5 w/kg, och då är det inte ens proffs som har de värdena. Sa ju det, det är skit att bli pensionär och veta att det är i princip omöjligt att jobba upp till den styrkan. Eller är det inte det? Jag kör på och testar helt enkelt. Dags för lite positiv thinking. Jag kör på och gör ett nytt test i mars nångång.
Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.
PS. I min lilla bubbla krävs det minst en halv ironman, eller motsvarande, för att kalla sig triahtlet. Två genomförda Stockholm Triathlon på sprintdistans, som jag gjort, räcker inte. Måste till längre sträckor för att få epitetet triathet. Tycker jag.