Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

onsdag, maj 03, 2017

Jag på triläger. Dag 3. Jag fick för evigt en plats i historieboken.

Så här kommer det att stå, eller i varje fall borde stå, i Team Snabbares historiebok:

Onsdag 3/5 2017. Göran Demnert tog en smula överraskande bergströjan på sträckan Santa Maria -> Valdemossa. Han vann tröjan helt ohotad med en marginal på flera minuter.

När snabbgruppen fick en punktering gjorde Göran ett ryck, och avståndet som han då skapade, och sedan bara drygade ut, blev till slut en för svår uppgift för snabbgruppen att hämta in.

Den här bilden passar bra att ha vid ovanstående text
i historieboken. Bara ett förslag alltså.


Men vi tar dagen från början så klart. Ville bara nämna detta viktiga allra först.

Kl 08:15 avfärd med buss till Santa Maria för att slippa en halvtrist och tidsödande transfercykling.

Spansk buss med tillhörande släp.


Jäddrans tur att resan inte var jättelång. Som jag är.

Vi delade redan från början upp oss i två grupper, en snabbgrupp som skulle, förutom Piggen, även köra Sa Calobra. Den andra gruppen skulle inte köra Sa Calobra. Den gruppen valde jag. Mina benmuskler räcker inte till två monsterbackar på en och samma dag.

Snabbisarna pep iväg först och vi andra efter. Efter någon mil körde min grupp om snabbisarna pga att någon av dom fick en punka. Sen fick jag höra att de till råga på allt fick ytterligare en punka.

När vi kom till början av stigningen till Valldemossa fick jag feeling. Frågade vår ledare Johan om det var okey att gå in i min bubbla och bara mata på i min takt. Så då gjorde jag det och ingen annan hakade på. Kändes konstigt, sånt är jag inte van vid.

Tiden gick och jag  bara väntade på att snabbisarna skulle dundra förbi. Men dom kom ju aldrig. När jag närmade mig toppen blev det en tävling inne i skallen på mig. Jag hade bergströjan inom räckhåll. Måste härda ut. Lungorna pep och låren skrek om nåd och barmhärtighet.

En annan del av kroppen skrek "håll käften och trampa, tröjan är din om några minuter".

Jag kom upp, vände mig om men inte en enda Team Snabbare-cyklist inom synhåll. Tog flera minuter innan de första snabbisarna kom upp.

Nu hör det ju till saken att det var ingen tävling, det finns ingen bergströja. Det var en lek i min skalle för att härda ut. Men jag hade faktiskt rätt kul för mig själv.


Det är faktiskt en ganska tuff stigning upp till Valldemossa

Så kom vi då till slut till veckans första, och efterlängtade fikapaus. Det blev på torget i Soller.

Det här blir lite pinsamt. Jag och namn är ingen bra kombo.
Men här är från vänster Leif, Caroline (ledare), NN, NN, NN och Johan (ledare)
F´låt NN:ar, jag vet vad ni heter men kommer inte ihåg till 100 % just nu.
Skyller på trötthet och allmän förvirring.
Eller kan det vara Mona. Maria och Gunilla? Näe, något namn stämmer inte.

Efter fikat dags för dagens stora utmaning, Piggen. Mallorcas längsta stigning. Snitt runt 6%, närmare 10 där det är som värst har jag nu läst mig till. Glöm alla procenttal om ni läst dagens Fejaninlägg jag gjort.

Ingen cykel lyft över huvudet idag när Piggen blev besegrad.
Förra året hade jag dispens för det. men i år beviljades ingen. 
Så då blev det en sån här variant.

Dags för en superhärlig nerfart till cafét vid nerfarten till Sa Calobra. Där väntade vår egna Team Snabbare-depå med förfriskningar och godis.

Jag kom först ner dit i vår grupp. Av pur glädje fick all depåpersonal, dvs Marika och Åsa, en glädjekram av mig.

Marika verkar inte särskilt begeistrad i min kram.
Kanske luktade jag svett. Åsa gav ett lite gladare och positivare intryck.
Fast före och efter att bilden togs var Marika på sitt vanliga
glada och härligt positiva humör. Så det så.

Där satt vi en bra stund och vilade våra trötta ben innan hemfärden nerför berget började.

Väl tillbaka på hotellet satte vi oss i baren och njöt av vår prestation.

När man har Rynkebyuniform skall man inte visa sig samtidigt
med alkoholhaltiga drycker. Det är en bra policy.
Vätskan bakom den blurriga delen är ju bara sportdryck och inget annat.

Middag blev det även idag. Kunde inte låta bli att efterrättsfrossa lite.


Stort tack för min grupps fantastiska ledare Caroline och Johan.

De här två kommer jag ihåg namnen på.
Johan och Caroline.

Den här rutten körde vi.



Det lite lustiga här om dagens tur var att jag igår kände mig nervös och lite orolig att jag inte skulle orka. Fattar inte, När vi i Rynkeby cyklar till Paris käkar vi såna här dagar till frukost.  Då klämmer vi ca 10000 höjdmetrar på sju dagar och dessutom ligger på ca 20 mil om dagen, vissa dagar ännu längre. Och det bekymrar mig inte det minsta. Ibland fattar jag inte själv hur jag tänker och värderar saker.

Avslutningsvis vill jag bara ge lite cred till min hyrcykel. Den som jag inte blev kär i vid första ögonkastet. Men med en bikefit skulle vi nog kunna bli vänner, Tarmacen och jag. 



Väldigt pigg och alert vid igångdrag och komma-i-fatt-spurter och oerhört stabil i höga farter nerför bergen. Stor skillnad mot min egen hoj som känns lite wobblig vid farter från 50 och uppåt.

Ja ja, mer än så hände inte idag såvitt jag kan minnas. Men bergströjan, den glömmer jag inte i första taget. Måste vara min största idrottsliga framgång någonsin.

G´natt, hörs i morrn.