Sedan senaste blogginlägget har det såklart hänt massor av saker, både bra och dåliga. Men jag har inte orkat få ner det i ord och bokstäver.
Varför då? För att jag är trött och inte alltid orkar det jag vill orka. Har fått räcka med att berätta lite kortfattat vad jag gör via Facebook och Instagram.
Så plötsligt just idag poppar en notis upp i mitt Facebookflöde. Facebooks påminnelse vad som hände för exakt ett år sedan. Då skrev jag en blogg om hur jag kände mig.
Blev minst sagt förvånad. Det är ju exakt så jag känner nu också. Exakt. Vill du läsa det blogginlägget kan du göra det HÄR. Inlägget hade rubriken Allt är så jävla jobbigt.
Inlägget är kanske till alla delar inte helt överensstämmande med dagens känslor, tror jag till viss del är en smula starkare i vissa delar, men känslan är ungefär densamma. Man kämpar och sliter men står ändå och stampar på samma ställe. Så känns det.
Fast om jag tänker klart så kan man ju inte nå formtoppar varje dag. Inte ens varje månad. Det är ju nu under vintern som man lägger grunden för vårens och sommarens formtoppar.
För den sakens skull ligger jag ju heller inte på latsidan. Kör i regel minst 1 pass varje dag. Löpning, simning, styrka, spinning, trainer eller tennis. Plus att jag jobbar heltid på mitt företag StockholmsBuss.
Klart jag blir trött. Är ju inte direkt purung längre. Ibland känns det som om träningen bara räcker för att hålla emot åldrandets nedbrytning och inte för att bli starkare. Har även dåligt samvete att jag inte orkar hjälpa till mer hemma med hushållet. Min fru drar ett stort lass på den punkten, erkänner det utan omsvep.
Så känns det ibland när livet känns tungt. Inte bara livet är tungt, vågen säger att jag bara blir tyngre och tyngre. Får skylla på trötsätning av olämpliga saker. Men snart så, DÅ ska jag börja äta bättre igen. Snart.
Nu ska jag vara positiv, jag är sannolikt i bättre form än många av mina ålderskamrater, jag har kul när jag tränar och det är en ynnest att få vara en del av Team Rynkeby-God Morgon Stockholm där jag tränar och har kul med betydligt yngre och piggare människor. Det är inspirerande.
Det är också kul att det släppt med simningen och att jag numera kan crawla. Senast igår klämde jag av 1200 meter varav en tusing oavbrutet. Det kunde jag inte för ett år sedan. Då nästan drunknade jag efter 20 meter.
Nu är jag mest bekymrad att mina cykelben inte är starkare än de är och att löpningen gått i stå, inte heller där upplever jag någon förbättring, det är bara jobbigt att lufsa fram.
Men jag ska inte gnälla, jag har det bra, jag mår bra, det är inte ett dugg synd om mig. Råkar bara vara i en ska vi kalla det mental formsvacka. Det går säkert över när Tomten varit här.
För att få en omedelbar boost testar jag med att trycka i mig en påse skumtomtar.
