Under jul- och nyårshelgen har Human Ambition ett slags träningsläger kallat Camp Snowman. Olika pass varje dag.
Jag var med på julaftonspasset, annandag julpasset och idag.
I mellandagarna blev det en efterlängtad cykeltur i den verkliga verkligheten. En utsträckt lunch räcker precis till en tur runt Edsviken, 23 km.
Kändes som en evighet sedan jag cyklade på riktigt. Blev lite jobbigare än jag hade föreställt mig, att cykla på en spinninghoj eller en trainer är verkligen en annan sport än utecykling.
Men oj så skönt det var. Tog bara lite drygt en timme, men ändå. Supernajs.
Även igår använde jag lunchen, den förlängda varianten, för ett besök på gymmet. Ett riktigt bra och skönt pass där fokus låg på benen. Kommer bli fler benpass på luncherna, den saken är klar.
Idag blev det alltså simning igen.
Utmaningen var 100x100 meter dvs totalt 10000 meter. I bassängen som är 25 meter så blir det således 400 längder. Smått ofattbart. 400 längder.
Såklart helt omöjligt för mig, men jag ville verkligen utmana mig själv och simma så långt jag orkade. Det längsta jag har crawlat är 1900 meter, men aldrig så långt i en bassäng.
Passet skulle börja kl 07:30. Men av okänd anledning ändrades den tiden inne i min skalle till kl 07:45, vilket innebar att jag kom en smula sent till bassängen. De andra hade precis startat.
Innan jag elegant gled ner i vattnet pratade jag lite med självaste chefen Micke Rosén. Med tanke på mitt distansrekord 1900 meter föreslog han att mitt mål idag skulle vara 2500 meter, dvs 25 hundringar = 100 bassänglängder. Det blir bra, sa jag och kastade mig iväg fulltankad med adrenalin.
Vi hade fyra banor att leka på. Bana 1 skulle köra 100 längder utan vila. Bana 2 start 1:55, dvs om man simmade hundringen snabbare än 1:55 så fick man mellanskillnaden som vila. Bana 2, start 2:10 och på bana 4, där jag simmade, hade vi fria starter. Alltså valfritt antal sekunders vila mellan varje hundring.
Mina "vilningar" låg mellan 15-30 sekunder. Mot slutet när tröttheten satte in blev det ytterligare några sekunder plus någon långvila på minuten.
Första delen av min simning gick jättebra, men sen började det gå lite tyngre. Intervallatiderna blev några sekunder längre och längre vartefter, men inte värre än att jag kunde korrigera om jag tryckte på lite.
Verkar i alla fall ha en schysst huvudposition vid andningen.
(Foto: Micke Rosén)
På slutet fick jag krampkänningar i vaderna men kämpade ihop 2500 meter. Dessvärre hade jag räknat fel i simmade längder, inte lätt att hålla räkningen när man är trött, så det stog 2550 meter på klockan. Duger inte, så jag kastade mig iväg för två längder till så jag kom upp i 2600 meter.
Då klev jag upp från bassängen, satte mig på kanten och kände mig så jävla grym, så glad, så stolt över mig själv. I våras var jag ju på väg att ge upp simningen för det lossnade ju aldrig. Nu är det andra bullar som man säger.
Gick bort till dotter Sofias bana 2, där hon kämpade, och berättade stolt att jag hade klämt 2600 meter.
Vet inte om Sofia är glad för sin egen simning eller om
hon blev glad och stolt över farsans nya distansrekord.
"-Varför hoppar du inte i och kör 3000 meter?" frågade hon. Jag funderade lite och kom fram till att ja, varför gör jag inte det?
(Sofias redogörelse för dagens event kan du läsa HÄR.)
Så då gjorde jag det och rev först av en tvåhundring och direkt på det två hundringar.
Då klev jag upp igen. Ännu nöjdare. Jag simmade alltså 30 hundringar, dvs 120 bassänglängder.
Firade detta distansrekord med kakor och bullar som fanns uppdukat vid bassängkanten.
Hembakad energikaka made by Mårten
Vet du, nu känns det som jag erövrat A Licens To Swim. Nu kan jag erkänna för mig själv att jag faktiskt kan crawla. Inte fort. Sannolikt inte snyggt. Men jag kan. Jag är inte längre Mannen Som Inte Kunde Lära Sig Crawla.
Det känns fantastiskt och nu bör jag inte ha ångest inför simningen i Ruegen i september i mitt Ironman 70.3-race.
Yepp, this is me. Proud as hell.