Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, mars 19, 2018

Fyra veckor med en coach

I mitt förra inlägg berättade jag om hur de första veckornas träning med en coach var. Vi kör i fyraveckorsperioder, där fjärde veckan var veckan som just varit. En vilovecka.

En vilovecka är inte bara att ligga på soffan, nej nej, en vilovecka innehåller träning om än i blygsam skala och med mindre intensitet.

Första dagens "vila", måndagen, bestog av en tennismatch (VINST) och rörlighetsträning.

Tisdagen var totalvila. De där förbestämda vilodagarna är lite jobbiga. Ibland skönt att så att säga luta sig mot, när kroppen är lite trött, men också ibland väldigt frustrerande när det spritter i benen och man bara vill göra något. Men inte får.

Onsdag undantaget som bekräftar regeln. Spinning med Rynkeby. Här går det inte att mesa, det är fullt ställ som gäller, från minut 1 till minut 90.

Mr Ego, Lovisa och Johan innan vi drog igång.
Efter passet var vi inte riktigt lika snygga och fräscha.
Ja alltså, Lovisa och Johan är ju förstås alltid
både snygga och fräscha.

Torsdag pulszon 2-cykling en timme innan frukost. Det var all träning den dagen. Saknade simpasset med Human Ambition som jag brukar köra torsdagskvällar.

Bilden ljuger lite. När jag cyklade hade jag Zwift bara i en liten
ruta. Som huvudattraktion kollade jag in tre avsnitt av Solsidan

På eftermiddagen blev det lite ångestshopping på Wiggle. Ett nytt 28-mmdäck. Lite energigrejs, och ett nytt däckjärn från Crankbrothers.


Däckjärnet från Crankbrothers

Såg en reklamsnutt om det här däckjärnet. Verkade smart så jag tänkte att en femtilapp kan man ju ändå offra för att testa. Och jodå, det funkade bättre än vanliga däckjärn, men absolut inte lika lätt som på reklamsnutten. Där hade de ett väldigt mjukt och slabbigt däck som elegant föll på plats. På mitt däck, ett vanligt däck, var den sista överkrängningen lika hårt som vanligt.

Men sammantaget får det mer än godkänt.

Så lite om 28 mm vs 25 mm. Förra våren testade jag att lägga på 28:or både fram och bak. Jag upplevde en märkbar skillnad i komfort. Behagligare och mjukare gång helt enkelt med 28:or.

Men problem uppstod lite då och då på bakdäcket. Grus fastnade ibland där det var som trängst. Inte mellan stagen ner till däcken, det var utrymmet mellan bromsen som blev för tight och där fastnade ibland gruskorn som låg och skavde. Så då bytte jag tillbaka till 25:or och problemet försvann. Men fram behöll jag 28 mm. Där blev det aldrig problem.

Saken är den att på den hojen har jag Ultegra, på nya Rynkebycykeln sitter Shimano 105. De är bredare vilket borde innebära att 28 mm får plats utan risk för att grus fastnar.


Det är där det blir lite trångt på Ultegrabromsarna
och gruskorn kan fastna. Bredare på 105-bromsen.

Vi får se ute i verkligheten, jag testar med 28 på bakdäcket igen och funkar det inte går jag såklart ner till 25 igen.

Fredagen totalvila igen. Kändes inte kul, hustrun och jag brukar ju köra ett pass på gymmet på lunchen. Men bara att bita ihop och följa coachens program.

Så dök lördagen lite plötsligt upp. Gissa vad. Jepp, vila och bara 15 minuters rörlighetsträning.

Varje morgon läser jag Dagens Nyheter till frukosten. På sportsidorna läser jag om Djurgården hockeys syn på sin spelidé. Rent makalöst. Vilket nytänkande. 





Det här kallar jag modernt tänkande. Måste vara trist att spela i något annat lag som ännu inte kommit på det här. Som inte vill vare sig åka skridskor eller ta tillbaka pucken när man tappat den. Och det där med anfall, är det inte det som är själva nyckeln till att göra mål, och därmed ha chansen att vinna? Eller tänker jag fel där? Visst är det härligt med idrottsliga floskuttalanden modell nonsens.

Söndag blev det ordning på torpet igen. På förmiddagen lugn löpbandslöpning 6 km. Som vanligt inte över pulszon 2. Den här gången blev det jobbigt. Redan efter 3,5 km så gick pulsen över gränsen. Då säger coachen att då får jag gå en stund så pulsen går ner till rätt nivå. Rätt trist, men jag gör som jag blir tillsagd.

På kvällen ett skivstångspass med Rynkeby.



Det var teamets sista gemensamma styrkepass, nu återstår bara fyra spinningpass innan vi är mogna att kasta oss ut i verkligheten. Dvs om snön behagat att smälta till den 8:e april då vi planerat vårt första pass. Eller rättare sagt, vi hade planerat första passet till den 1:a april, men pga vädret har vi skjutit på premiären en vecka.

Nu tänkte jag komma med en grej. Jag ska avslöja hur jag tänker inför säsongen. Lite ovanligt kanske, har inte läst om att någon tänker så logiskt och så genomtänkt, men min idé är att trampa utav helvete när jag cyklar. Vila lite i nerförsbackar, men i övrigt trampa på så gott det går. Min idé är att då kommer jag framåt och närmare dagens mål.

Likadant i simning och löpning, att hela tiden röra mig framåt. Känns lite spännande med den typen av nytänk i de grenarna. Det tror jag är nyckeln till att få min ironmanmedalj.  Hoppas jag tänker rätt där.

I veckan kom ett brev från Simförbundet. Till mig. Äsch då, visserligen tog det närmare två år för mig att lära mig crawla, men att bjuda in mig som hedersgäst bara för den sakens skull känns ändå som lite överkurs. Jag är säker på att förbundet hittar lite yngre förmågor som kan fortsätta Sveriges tradition att vinna guldmedaljer i diverse tävlingar. Jag börjar bli lite för gammal för det. Men tack ändå.



Fast egentligen, alltså sanningen, är nog att anledningen till brevet är att mitt företag StockholmsBuss för andra året fått förtroendet att sköta busstransporterna för simmarna.

Idag börjar jag en ny fyraveckors träningsperiod. Börjar lugnt, väldigt lugnt. Tennis ikväll, vila i morgon. Sedan är jag rädd att det blir två pass om dagen, men vi får se, i skrivande stund har jag inte fått hela veckoprogrammet.

Oavsett det, jag är redo. Och taggad till max. Dessutom väldigt nöjd med första månaden med en coach som säger vad jag ska göra. Och inte göra. Efter fyra veckor med rörlighetsträning går det nu t.ex lättare att få på mig strumporna på mornarna. Bara en sån sak.