Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, mars 10, 2018

Nu har jag blivit strukturerad. Äntligen.

Tre veckor har gått sedan jag började med en triathloncoach. Kan ju låta lite märkligt, tycker nästan det själv, att en snart 67-åring väljer att träna med en coach.

Fast det tycker jag egentligen inte. Har nämligen insett att jag behöver hjälp om jag ska få den där efterlängtade medaljen runt halsen.

Min coach heter Stina Jönsson och hon har tagit på sig den grannlaga uppgiften att få mig i mitt livs form. Hon lägger sig inte i detaljerna i min cykelträning och inte heller min simträning. Cykelträningen sker med Rynkeby och den är som den är.

En bättre simcoach, Micke Rosén på Human Ambition, är svår att slå. Förbundskapten och tränare för ett av Sveriges bästa och folkkäraste landslag, hrrrm, harkel, harkel, det i Open Watersimning.

Däremot kommer Stina att coacha mig i löpning som även det är en svag del hos mig. Och som sagt, lägga upp ett korrekt program som sakta men säkert tar mig mot målet att vara i mitt livs form den 9:e september. Dock med en viktig sak, nämligen att jag ska vara i fin form vid mina delmål, Halvvättern, Vätternrundan och såklart cyklingen till Paris.

Hursomhelst så började vi för tre veckor sedan. Föga överraskande var det Vecka 1 i mitt program, och vi börjar med en slags uppbyggnadsfas under några månader.

Veckan bestog av lugn träning förutom cykel- resp simpassen. Två vilodagar under veckan. Det kändes lite ovanligt och det kröp lite i kroppen de dagarna. Total träningstid den veckan blev 6,5 timmar.

Vecka 2 blev en aning tuffare intensitet och det blev 8 träningstimmar och fortfarande två vilodagar.

Avslutade veckan med en kulturdag med kära hustrun. Det blev ett besök på Fotografiska museet med bra utställningar av fantastiska fotografers lika fantastiska bilder.


Klart man måste se lite djup och tänkande
ut när man betraktar konst.

Vecka 3, där vi är just nu, är den tuffaste veckan, men likväl innehåller den två vilodagar.

I måndags, 3:e veckans första dag, började med träningsvila men med 30 minuters rörlighetsträning.


Man hinner en del på en lunch om man vill

På tisdagen var jag tvungen att sätta väckarklockan på ringning för programmet sa att jag skulle köra 60 minuter på trainern innan frukost. Hela timmen i pulszon 2. Frukosten efter passet smakade hur bra som helst.


Zwiftcykling är lite roligare än att titta in i en vägg när man kör på trainern.
Lyckades rätt bra att hålla mig inom pulszon 2.

Onsdagen innehöll rörlighetsträning 15 minuter plus lunchlöpning 20 minuter i pulszon 2. Dåligt väder, så det blev löpbandet på gymmet. På kvällen fullt ställ 90 minuter på Rynkebyspinningen.


Lyckades bra att hålla rätt nivå även på löppasset



Torsdagen simning 75 minuter. Fart och teknik. Ett kul pass som avslutades med en staffett 3x50 meter.




Självklart hade jag sämst tid, svårt att simma lika fort som triathlonkillar i 30 och 40-årsåldern. Inte ens simfenor räckte för att helt matcha de andra. Men kul var det i alla fall.

Fredag, ta-da, vila hela långa dagen. Kändes jätteskönt.

Idag lördag ett brickpass, dvs cykling på trainern direkt följt av 5 km löpning på löpbandet. Det här passet såg jag fram mot hela veckan med skräckblandad förtjusning, trodde det skulle bli ett fruktansvärt jobbigt pass.




Upplägget var att under cyklingen ligga på 70 % av mitt FTP under cyklingen och löpningen skulle ligga i pulszon 2 hela tiden. Funkade klockrent. Cyklingen kändes så lätt så jag undrar om inte mitt FTP är för lågt. Måste nog göra ett nytt test ganska snart.

Lördagens mest jobbiga pass, ett tredje, blev ett verkligt uthållighetspass, teaterbesök på Stadsteatern med bästa hustrun. Lyckligtvis var vi inbokade i en loge, där man kan slumra till lite lagom diskret om behov skulle uppstå.

Det behövdes inte, pjäsen var okey, men inte mycket mer. Kanske för att jag hade hög energihalt i kroppen under hela pjäsen.





Om några veckor ska vi göra ett maxpulstest för löpning. Du vet sånt där jobbigt kräktest, med lite blodprovsstick lite då och då. Det blir spännande.

Veckans sista dag, söndagen, kommer att bestå av rörlighet- och styrka 45 minuter och så kröner vi dagen med Rynkebyspinning igen, fast då "bara" ca 50 minuter.

Tredje veckan har nu bestått av 10 timmars träning men ändå med rätt mycket vila. Nästa vecka, nr 4 i schemat, är en vilovecka med begränsad träning och med begränsad intensitet förutom på Rynkebyträningarna.

Sen börjar vi om igen med en ny treveckorsperiod med stegrande nivåer innan nästa vilovecka. Så ska vi hålla på är det tänkt.

Det här känns superkul. Ålder är bara en siffra, alla kan om man bara vill. Och jag vill. På riktigt. Jag vill se om jag kan få min kropp att klara en Halv ironman.

Den här texten skrev min dotter Sofia på sin blogg för ett tag sedan. Det är precis så jag också känner.

Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.
Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge.